Bodil Malmsten. 1944-2016.

Det är februari 2016 och jag får veta att du är död. Jag faller ihop när kroppen förstår det ofattbara. Tårarna faller tunga i hulkningar och jag vet inte hur jag ska ta in det. Det är så konstigt med döden. Plötsligt är du inte här längre. Jag kan inte hävda att jag kände dig, men jag känner. Jag känner det som om jag har förlorat en närstående. Du har stått mig så nära.

Det är vår 2001 och jag gömmer mig på skolans bibliotek. Jag vill inte äta skollunchen, är rädd för mina klasskamrater, rädd för att gå hem, rädd för att mamma ska dö. Jag läser Undergångens sånger och Nästa som rör mig och jag är inte rädd mer. Jag har hittat dina ord och jag är inte ensam längre. Jag omfamnar min egen förmåga att skärskåda samhället, för den genljuder i dig. Jag läser alla böcker med ditt namn på.

Det är höst 2004 och jag har aldrig varit så vilsen. Det finns ingenstans att ta vägen, men min livsvilja söker desperat efter famnar. Jag läser om Madame C och Finistére. Jag tar min tillflykt till dig en stund. Jag träffar J för första gången. Vi pratar om dig och hur du ger liv i det som annars är så dött. I det svartaste finner jag de djupaste skratten. Du blir en famn.

Bodil Malmsten

Det är december 2005 och en månad tidigare fick jag mitt hjärta att stanna. Jag läser dina böcker, läser din blogg och hittar texten Ta inte livet av dig.

”Någon har du som aldrig blir glad igen om du tar ditt liv; ditt liv är inte ditt att ta.
Du får inte.
Gör det inte.
Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom att ta livet av dig.
Det finns inget efteråt.
Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det och det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.”

Jag slänger tabletterna och gråter. Jag vet. Det var ingenting. Jag håller fast i livet och jag börjar prata om det som gör ont. Jag lider så länge jag måste. Jag väljer att leva. Jag tar vara på det här enda nuet.

Bodil Malmsten

Ett år senare tackar jag dig i ett mejl. Du svarar:
Livet blir aldrig lätt som en plätt,
tro mig jag är sextioett.
Där fick du en liten dumvers.
Ta tillvara!

och som jag tog tillvara! Vi utbytte några ord då och då under den mörka tiden och det betydde allt. Din underfundiga humor gjorde mitt mörker genomskinligt. Jag började hitta mitt eget språk, vågade berätta vad som fanns där på insidan. I Mitt första liv hittade jag ett andra liv, en tro på att det inte alltid behövde vara så svart.

Åren går. Jag läser dina loggböcker, romanen, diktsamlingar, textsamlingar, samlar på mig dina skatter. I dina ord började jag bygga min politiska åskådning. Där i de magnifika formuleringarna om samhället och människorna, i din fantastiska vrede och i dina satirer fick mina värderingar ett liv. Det är en förlust för oss alla när din blick inte är där, när din röst inte kan berätta om allt makten inte ser, till en kör av allvarliga skratt. Jag ser dig en dag i Stockholm och du ler mot mig. Du är självlysande.

Bodil Malmsten

Det är 2010 och några månader innan har jag lämnat ett brev till dig på Mälardalens Högskola. Jag minns att du kramade mig, och jag kunde inte höra vad du sa för att nervositeten la lock för mina öron. Jag läser din blogg. Jag skrattar, jag gråter. Den 23 december skriver du ”Jag fick ett dyrbart brev som jag inte kan besvara eftersom jag har förlagt kuvertet”. Du använde mitt namn. Du såg mig. Jag undrar vad du hade svarat.

2011. Innan min vän åker iväg utomlands på sina livsäventyr ger hon mig en av de dyrbaraste presenter jag någonsin haft i mina händer. En biljett för att se dig, på Södra Teatern. Enligt Bodil Malmsten. Jag sitter där i salongen och jag är helt uppslukad av din person, din röst, dina ord. För en liten stund märker jag att du möter min blick. Du, som den trygghet du har blivit. Jag skrattar, med en klump i halsen. För din humor var aldrig en föreställning. Den var på riktigt. Genom skratten sjönk sanningen in.

Bodil Malmsten

I dina ord hittar jag en väg till mina egna. Det är 2014 och jag börjar min första långtidskurs i skrivande. Jag skriver min första roman och jag läser Så gör jag och jag vet att du förstår hur svårt det är. Jag skriver under på allt du skriver om skrivande. Och jag skriver. Som om jag inte kan något annat. Som om jag inte är något annat. ”Jag skriver inte för att mina ord ska leva kvar när jag dör. Får jag inte leva kvar själv så får det vara.”

2015 kommer och jag ser dig så fort jag får chansen, lyssnar på dig, läser om dina böcker. Jag känner för första gången att livet är helt fantastiskt. Jag tänker på dig och jag förstår vad du menar om att leva det till fullo. Det här enda nuet. Och dina ord blir färre, jag hör om cancern och jag förbannar den.

Det här är hjärtat

Jag läser Det här är hjärtat i januari 2016 och för första gången vet jag vad kärlek är. Sjukdomen tar dig bort från oss. Och jag vill att du finns, Bodil. Du förblir hos mig.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

8 Comments

  1. Syster, visst är det ändå vackert att vi, mitt i all sorg, fick möta denna storhet? Att vi var på samma föreställning, att hon liksom burit oss båda under en och samma period? Tack för denna text, jag ska försöka publicera någonting mer för att hedra henne men hennes död har inte riktigt blivit verklig för mig än. Med all kärlek. J.

    • Ja, det är stort och vackert. Är tacksam för att jag kan dela den här sorgen med dig. Det du skrev var så värdefullt. Kärlek.

  2. Vad otroligt fint och sorgligt. Fantastiskt att hon hade en sådan betydelse för dig och för ditt eget skrivande, det är verkligen något att ta tillvara på. Åh, jag är så dålig på sånt här, hittar aldrig orden. Men en stor kram till dig i alla fall!

  3. Så fantastiskt skrivet. Jag tänkte lustigt nog direkt på dig när jag fick beskedet om Bodil, hon och du är starkt förknippade för mig.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: