Varför vill jag bli socionom? Är det verkligen klokt utifrån min bakgrund? Vill jag egentligen bara hjälpa mig själv? Är det inte en förlängning av mitt medberoende?

Jag fick ett mail i höstas från en läsare, i all välmening. Personen berättade att den själv valde att bli socionom efter att ha varit med om jobbiga saker. Därför var det kanske bra att jag inte kom in på utbildningen riktigt än. Personen vittnade om hur studiekamrater projicerat egna obearbetade upplevelser i studierna. Jag tog illa vid mig, på grund av antaganden om vem jag är. Jag kände igen problemet men inte hos mig. Samtidigt blev jag tacksam för mailet, så att jag fick formulera några tankar som är viktiga för mig utifrån att jag så ofta får såna frågor som ovan.

Wilda - reaktionista.se

Traumavården i Sverige har stora brister

Vi har ett samhällsproblem där människor som arbetar med trauma och kriser (vilket ju drabbar större delen av befolkningen någon gång i livet) inte har de resurser som de behöver för att ta hand om det. Långvariga terapier finns inte om du inte har råd att betala själv. Traumapatienter blir diagnostiserade som sjuka och ges tabletter, mot helt normala reaktioner. När de väl orkar ta sig förbi sin förnekelse och skam och berättar möts de av ifrågasättande, om och om igen.

Att traumatiserade personer utbildar sig till socionomer är bara ett av symptomen på ett samhälle som inte kan ta hand om trauma. Jag har mött många som inte har fått den hjälp de behöver, eller insett sina egna trauman, i vårdande yrken. Det är ett stort problem att människor som dessa passerar så lätt igenom, och att möjligheten att neka dem examen mest är en formalitet i Sverige. Framför allt är det ett problem att vården för trauma i Sverige är så bristfällig.

Jag väljer socionomyrket trots min bakgrund

Jag är friskförklarad från min PTSD. Jag har gjort jobbet. Jag hittade rätt. Just därför är jag ivrig att få börja leva ett friskt liv, med t ex studier. Jag väljer inte ett framtida yrke som terapeut på grund av min bakgrund. Jag väljer det TROTS den.

Jag hade gärna velat göra något annat. Kanske bli florist, fotograf, blogga på heltid. Något som inte alls har med min bakgrund att göra. Precis som någon som ägnar mycket tid till ett intresse, t ex matlagning, och sen vill bli kock, så har jag ägnat mest tid i mitt liv till terapi. Alla mina starkaste förebilder i livet har varit terapeuter och vårdande personer. För mig är det samma funktion som när en skådespelares barn också väljer att studera teater.

Jag kan terapi. Jag förstår processen, är bra på att läsa av och förstå människor, har tränat länge på att lyssna med ödmjukhet och lyhördhet. Mitt största intresse är att förstå varför människor fungerar som de gör. Vad jag än skulle göra i mitt liv så är det ingenting som jag kommer att vara så bra på som att hjälpa människor att utvecklas.

Wilda - reaktionista.se

Den egna erfarenheten som en tillgång

Min bakgrund är redan en tillgång. Jag når fram till människor med mina texter. Jag träffar redan människor som jag kan hjälpa utifrån min bakgrund, på ett sunt sätt. Genom att min historia kan bidra till att hjälpa andra blir den inte förgäves. Den får mening. Det vore hopplöst om den efter alla år av bearbetning inte kunde få komma till användning på något sätt.

Min förhoppning var att jag skulle kunna läsa min utbildning på Ersta Sköndals högskola. Där tar de även in på intervju, bland annat för att ta in människor med egen erfarenhet – som har bearbetat sin bakgrund. Jag tror att en utbildning där det görs ett medvetet arbete med detta är en nyckel i att lösa problemet. Tänk om alla högskolor värderade egen erfarenhet på det sättet och där socionomstudenterna hela tiden utgick ifrån sin egen person i diskussioner. Det skapar verkligen självkännedom och självtillit.

Istället har jag bestämt mig för att läsa min utbildning på en annan skola, och våga öppet stå för mina erfarenheter – se dem som en tillgång. Min dröm är ju att driva igenom en politisk förändring där traumavård blir lika fristående och stark som cancervård och diabetesvård. En annan dröm är att få omsätta detta i praktiken på ett behandlingshem, som kan läka både kropp och själ hos människor som har blivit utsatta för långvariga trauman. Självklart hade jag inte valt detta om jag själv inte hade haft den erfarenhet jag har bakom mig, men varför skulle jag välja att inte gå när jag har fått två friska ben?

Varför har du gjort det yrkesval som du har gjort?

 

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

33 Comments

  1. Jag tvekar inte en sekund på att du kommer bli en fantastisk socionom. Kan inte tänka mig ett bättre yrke för dig. Och en dag står du där. Färdig utbildad och redo att förändra människors liv. Det gör du redan men ännu mera då. Kram

  2. Åh, vilka spännande tankar. Vet inte hur du gör men du sätter ord på många grejer jag själv tänker. Tycker att många delar du skriver är applicerbart på fler saker, som exempelvis att vara skilsmässobarn, att inte växa upp med mycket pengar och hur det påverkar en, att ha haft panikångest och inte orka, osv. Att erfarenheter gör att en har helt andra ögon inför andras situationer. Tror också att du kommer bli en fin socionom, Wilda. Kram!

    • Tack! Vad fint att det också kunde ge ord till annat. Jag förstår helt vad du menar. Det finns så många perspektiv utifrån de erfarenheter en har och vart en står idag. Kram!

  3. Jag tror att vi är många som valt ett yrke ”trots att”. Trots att vi sett avigsidorna av det via föräldrar och andra närstående som har/haft samma yrke. Trots att vi själva har erfarenheter som påverkat oss positivt och negativt av mötet med yrkesgruppen. Självklart är det viktigt att bearbeta det vi varit med om och att kunna skilja på mitt och andras liv. Men med det sagt är det ofta en stor tillgång med just egna erfarenheter. Och ingen kommer in i ett yrke utan någon form av förförståelse… Just därför är det bra att vara medveten om det.

    Lycka till i det du gör och härligt att du känner dig redo!

    • Tack för din insiktsfulla kommentar! Fint att ta del av och tack för peppande ord! 🙂

  4. Vad intressant att ta del av dina tankar i det här ämnet. Förstår att det måste vara jobbigt att bli ifrågasatt så men tänker samtidigt att det nog är bra att du får formulera alla tankar för dig själv och bli ännu starkare i ditt beslut. Tror du kommer bli en riktigt bra socionom på grund av din bakgrund och din förståelse.
    Mitt yrkesval har väl egentligen aldrig hittills varit ett val. Jag kastade mig in i hundvärlden på grund av att det var där mina förebilder fanns. Gick gymnasium med hundinriktning och skapade stora drömmar och planer om allt jag skulle göra och uppnå, tills en av de planerna gick i kras och jag bara inte orkade mer. Det tvingade mig att känna efter och jag insåg att jag inte saknade det alls, att det inte alls är vad jag ville, att hela framtiden jag tänkt upp för mig själv bara var fel. Efter en tids arbetslöshet hamnade jag på grund av många slumper på lager och där trivs jag så himla bra, att ha ett jobb jag inte behöver ”bry mig om” på det sättet. Kanske vill jag något annat i framtiden, kanske blir jag kvar där till pensionen. Men just nu känns det som exakt vad jag behöver!

    • Tack för dina kloka ord! Vad tufft att du behövde inse det på det sättet, men låter ändå som att det var bra att det hände. Kan tänka mig att det är skönt med ett jobb som bara är ett jobb. Och ja, det går ju verkligen att ändra sig och idag ska en vara glad om en har ett jobb liksom. Fint att höra att du är precis där du behöver vara nu <3

  5. Jag är ju beteendevetare och jobbar i socialt arbete med att hjälpa människor. Jag har också adhd, ångest, haft självskadebeteende och ätstörningar. Varken jag eller mina klienter tycker att det gör mig till en sämre social arbetare, tvärtom. Min finaste bekräftelse på det var en man som vandrat runt inom socialtjänst/kriminalvård i 30 år. När jag träffade honom sa han: förstår du mig, eller låtsas du bara? Han förklarade att han för första gången i sitt liv kände sig sedd och förstådd av någon i vårt yrke. Tror aldrig jag kommer att glömma det <3 mina erfarenheter jag mig starkare, sällan tvärtom. Tvivla aldrig på det. Kram

    • Åh vilken fin erfarenhet, att få höra det. Häftig känsla det måste ha varit! Nej det är svårt att tvivla på det nu när jag själv lyckats ta mig igenom det och bearbetat det. Självklart behöver jag vara medveten om triggers om de skulle uppkomma men det är sällsynt numer och det är dags att ge sig på utbildningen. Ser fram emot det. Kram!

  6. Tror du kommer bli en förträfflig socionom, de allra bästa terapefter jag haft har varit de med egna erfarenheter. Tänker som du att det är en tillgång man kan använda i yrket och ett sätt att omvandla erfarehneterna till något meningsfullt.

    • Vad fint att höra Linda! Tack för peppen! Ja, när det är bearbetat är det ju något helt annat än det hade varit obearbetat.

  7. Alltså. Jag tänker att det på något vis är tack vare din bakgrund du kan bli en så bra socionom? Så länge du är säker på att du inte river upp gamla sår och faller tillbaka (vilket det verkar som att du redan har säkrat), är väl alla erfarenheter bara bra?

    Jag funderade också på, och vill fortfarande ibland, jobba inom socialtjänsten. På grund av mina erfarenheter med dem. Mina erfarenheter säger också att det värsta som finns är socialtanter som bara vet saker på pappret. Som inte känner in situationen utan bara går på vad som stått i kurslitteraturen.

    Lycka till!

    • Det är ju lite det jag vill argumentera emot. Det är nog snarare terapin och bearbetningen av mina erfarenheter som kommer att göra mig till en bra socionom. Vad den resan har gett mig, i verktyg och självkännedom. Utifrån min bakgrund så vill jag ju helst bara gå vidare och för en gångs skull bestämma själv över mitt liv och vem jag är. Jag tycker att det finns en skillnad, men förstår också hur du tänker.

      Det krävs en del för socialt arbete så det är klart att har en skinn på näsan så klarar en nog av jobbet bättre. Det finns många som inte har bearbetat sitt eget och de tycker jag har varit värst för min del. Det är ofta de personerna som är känslomässigt avstängda och inte kan använda sig själva som kompasser i sitt yrke. Så socialarbetare som har kunnat grunda sin kunskap i sig själva är nog de som gör störst skillnad i yrkeskåren, med eller utan egen erfarenhet. Så tänker jag. Tror att den egna erfarenheten kan göra stor skillnad, men jag tror också att det kan vara en risk när det utgår från något slags missnöje. Jag hade inte klarat det för några år sedan då jag fortfarande mest var arg på hur socialtjänsten hade fungerat för mig. Samtidigt är det ju ofta ur missnöje som förändringar sker så det är inte en kraft att underskatta. Jag hoppas att du på något sätt framåt kan ta vara på dina erfarenheter – eller så gör du redan det i ditt ärliga sätt att skriva på. <3

  8. Jag pluggade till fotograf men nu så är jag mer inne på design. Har gjort så många konstiga val men tror att det här kommer bli bra. Jag är lite osäker dock om vad jag vill göra men förhoppningsvis så vet jag det om ett tag.

    • Det behöver få vara så också ibland. Jag ville länge bli journalist men insåg sen att det inte skulle ge mig samma utmaning som socionomyrket och bytte då fokus. Nu driver jag en blogg så nu får jag ju både skriva text och fotografera men med större konstnärlig frihet. Tycker att det låter som att du är i en utvecklingsfas och har utvecklat fotointresset till design? Härligt ju!

  9. Jag är övertygad om att du kommer kunna göra ett toppenbra jobb som socionom i framtiden och hoppas att du en vacker dag är sugen på testa på chefsrollen. Tror du hade kunnat göra otroligt mycket nytta för många pga dina erfarenheter och framförallt eftersom du har jobbat dig igenom dem!

    För min del så har mitt yrkesval varit det jag alltid har drömt om men inte trott att det var möjligt. Har alltid velat blogga men inte vetat om vad och nu står jag här och hoppas, hoppas att jag kommer att kunna starta eget och hitta en lönsamhet i att jobba med bloggen och som konsult inom ledarskap och sociala medier. Vi får se hur det går! 🙂

    • Tack Clara! Min dröm är ju att vara chef och driva ett behandlingshem så jag hoppas kunna nå dit en dag. <3 Tack för dina stöttande ord. Du är så himla tuff och en jäkla förebild alltså! Jag hejar på dig! Ska börja följa dig förresten, fattar inte att jag inte gjort det tidigare. Dumt ju.

  10. Jag tycker att det behövs fler människor som jobbar inom dessa områden som vet hur det är. Som har någon erfarenhet av det allt handlar om. Det är så mycket lättare att sätta sig in i hur det är för personer som behöver hjälp för någon som har någon aning om det hela. Plus eftersom man själv vet hur dåligt systemet fungerar så kan man kanske på något vis vara den som är undantaget och faktiskt hjälper någon. Lite därför jag själv funderat på att utbilda mig till psykolog. Det och för att det är så himla intressant!

    • Tack för dina tankar! Ja, när det är bearbetat går det ju verkligen att använda till fördel för många. Vad intresserar dig med psykologyrket? Jag tycker själv tyvärr att det har blivit för urvattnat senaste åren. Det krävs så höga betyg för att utbilda sig och blir lätt de som har lätt för att studera som kommer igenom till examen, och det är ju kanske i första hand ett yrke med fokus på att diagnostisera och utreda psykisk sjukdom tänker jag. Jag har oftast saknat perspektiven om orsaker till symptom, medkänsla och förståelse hos psykologer. KBT-terapier fungerar ju till viss del men om det finns grundorsaker som barndomstrauma (vilket det ofta finns) blir det lätt symptombehandling. Därför är jag själv mer intresserad av psykoterapeut-yrket i framtiden. Jag tror mer på det terapeutiska än det psykologiska på något vis – men så är det ju också stor skillnad på psykisk sjukdom och trauma.

      • Alltså, jag vet inte riktigt exakt vad jag vill syssla med inom psykologi.. Jag vet bara att jag har väldigt lätt för just det ämnet och att det är väldigt intressant, och det är mer abstrakt än konkret på nåt vis. Det är liksom inte som att sätta sig ner och hålla på med matte, utan det är mer att använda sunt förnuft på nåt vis. Visst där finns ju konkreta saker som man behöver lära sig. Men personligen upplevde jag det som att jag mest använde mitt sunda förnuft när jag läste både Psykologi 1 och 2, och fick också högsta betyg i båda. 🙂

        Jag är lite tveksam till att vara en person som man bara pratar med, det pendlar.. Är inte intresserad av att vara någon som man måste gå till för att få tabletter. Utan jag vill mer vara någon som försöker hjälpa genom att förändra, kanske mer som kbt-psykolog isf, men vill inte heller fastna i bara kbt, då jag tycker att alla perspektiv kan tillföra något. Annars har jag funderat på om man skulle specialisera sig inom ett visst område, fokusera på personer inom det. Sen kan man ju alltid forska inom psykologi. Har funderat på om jag skulle jobba på typ behandlingshem, men tror inte man behöver utbilda sig till psykolog för det. Utan mer typ socialpedagog, eller pedagog av något slag.

        Kruxet är att jag har inte läst matte 2, som krävs för att komma in.. Har försökt två gånger, men har inte varit tillräckligt psykiskt stabil, eller haft för mycket av annat och till slut hoppat av. Matte är min akilleshäl, jag är inte dålig på det, men jag får ångest så fort jag ska sätta mig med det. Och det tar tid att få in allt, längre tid än man får. Det känns så himla fel att falla på att matte inte är min grej, bara för att jag behöver ett kapitel av fyra (varav det som behövs är typ det lilla) som man måste läsa.. Att kunna statistik är en så liten del av psykologi, och används i stort sett bara om man skulle välja att forska inom det..

        Men, måste man inte gå psykologutbildning för att bli psykoterapeut, eller finns där någon annan utbildning för att bli det?

        Jag vet inte, kanske räcker det att gå beteendevetarprogrammet.. Eller läsa till socionom, och välja inriktning psykologi (har för mig att man kan välja det). Det är rena rama djungeln det där! Det finns så många vägar man kan välja för att kunna hjälpa människor egentligen. Just nu läser jag en kurs i Pedagogiskt Drama, och det är ju ett verktyg som används för att hjälpa!

        Åh, det blev så mycket nu, haha. Hoppas du inte blev avskräckt! 🙂

        • Så härligt att du har så lätt för psykologi och att det faller dig i smaken! Jag känner igen det jag med, hur intressant jag tyckte det var. 🙂 För att jobba på behandlingshem kan du utbilda dig till beteendevetare eller socionom t ex. Min stora dröm är att driva ett eget behandlingshem med fokus på trauma, du kanske kan jobba med mig sen? 😉

          Tungt med matten. Förstår att det är frustrerande. Matte är ju också väldigt mycket logik och allmänbildning, så jag hoppas att du kan ta dig igenom kursen när du känner dig mer stabil. Önskar att du skulle få mer tid på dig. Jag läser en del matte nu inför högskoleprovet och det är ju verkligen ett tänk som jag måste få till för att få det att fungera, knäcka koden liksom. Hoppas att du hittar kraft att uppnå det du vill.

          Psykolog och terapeut är två olika yrken, med olika inriktning. Psykologer har mer en utredande roll och terapeuter är mer inriktade på samtal. För att bli psykoterapeut måste du först ha en högskoleutbildning som beteendevetare/socionom etc och sedan ha arbetat i tre år med ett terapeutiskt yrke för att få läsa utbildningen till psykoterapeut. Jag tänker att jag ska testa att vara skolkurator (men det kan ju ändras med tiden).

          • Hah, det kanske jag kan göra! 🙂

            Men det låter nästan som att jag ska inrikta mig på att gå beteendevetar- eller socionomutbildning. Jag är inte så värst intresserad av den där utredarbiten, utan vill mer hjälpa och vara ett stöd på något vis. Och beteendevetarutbildningen kräver inte ens matte, om jag minns rätt! Så då löser det sig på det viset! Har faktiskt inte kollat så mycket på socionom, så vet inte hur det är i det fallet. Jag har väl mest haft intrycket att psykolog är ett snäpp över beteendevetare, och tänkt att det varit lika bra att satsa på det direkt, och så slår jag två flugor i en smäll… Men det fungerar kanske inte alls så! 😛 Känns som att jag borde ha sett till att prata med en syo som jag funderat på, om allt det här. Men har så dåligt förtroende på att de har koll överhuvudtaget (för det är oftast okunskap jag blivit mött av).

            Matte hänger ju på att man kommer ihåg exakt alla steg, man kan inte missa ett i mitten för då går det inte att lösa uppgiften. När det gäller mer ”abstrakta” och tänkande ämnen så krävs inte tvunget att man minns alla steg, utan där minnet brister kan en slå till med lite sunt förnuft eller egna tankar. Har märkt att det hjälpt mig flera gånger, men det hjälper ju inte i matten, hehe.

            Åh, högskoleprovet! hah.. Det har jag inte ens brytt mig om att försöka göra.. Kanske vore hög tid att fundera på att göra det ändå, öka sina chanser att komma in på utbildningar och dylikt. Känns bara som att jag kommer falla på mattedelen.. 😛 Hittills har jag dock mest sökt utbildningar som hängt på auditions, där spelar högskoleprovet ingen roll.

            Tack så mycket för dina tankar, tips och klarhet i vad för möjligheter jag har! 🙂
            Lycka till med högskoleprovet!! 😀

          • Ah, jag förstår! Det är lite förvirrande där med yrkesrollerna och vilka utbildningar som ligger bakom. Jag har kollat en del på det, men ja en syo vet nog ännu mer om vad som skulle vara bäst väg att gå. Jag har också haft dåliga erfarenheter med studievägledare, men jag tänker att tips inte kan skada så kan du kanske kolla vidare själv sen. Spännande att höra dina tankar om matte. Jag har inte reflekterat över det på det sättet, men ja du har ju en poäng verkligen. Jag är lite frustrerad på att mattedelen har fått ta mer utrymme i högskoleprov än förut eftersom jag själv är bättre på språkdelen men ja sannolikhet och logik är ju ändå rätt användbart i mycket så jag kan förstå det också. Hejar på dig och hoppas du hittar dit du vill till slut!

  11. Intressant och tänkvärt! Jag valde ett yrke och trivdes bra med det men lessnade sedan och bytte helt bana. Är helnöjd med min ändring men vem vet, det kanske inte håller livet ut det heller. Då blir det byte igen 🙂

    • Ja, kan tänka mig att det är så för många. Det är ju så tidigt i livet vi får göra yrkesval. Jag har ju haft tid på mig att tänka i några år nu.

  12. Jag är övertygad om att du kommer bli en fantastisk socionom. Håller verkligen med dig om att ens erfarenheter är en tillgång och jag tror det gör att en är får en annan förståelse inför andra människor. Kram!

    • Tack Janina! Ja att vända ut och in på sig själv år efter år i terapi gör att en lär sig en hel del om hur en människa funkar, även om det är olika för alla så är det också väldigt lika. Kram!

  13. Hoppsan, här trilla jag in efter din kommentar på min blogg MEN måste ba’ säga, eftersom jag såg att du inte kom in, att jag går andra terminen på socionomprogrammet och måste bara inflika, att du vet väl att Södertörn Högskola i Stockholm har ett program som heter ”Socialt arbete med storstadsprofil”? Du pluggar 3 år på Södertörn och får sedan plugga sista halvåret på Ersta Sköndal för en socionomexamen. Mycket lägre intagningspoäng på grund av att det helt enkelt inte heter ”socionomprogrammet” och färre därför hittar den. Skolan och utbildningen är fantastisk! Rekommenderas varmt om du inte visste om det sedan tidigare.

    Och oavsett, du kommer komma in och du kommer bli en fantastisk socionom/social arbetare, Wilda. Det är jag säker på. Och alltså, man går ju också en utbildning för att lära sig MER och får därmed sina egna perspektiv bredda och fyllda med kunskap parallellt till den egna erfarenhet. Med andra ord en otroligt bra kombo. Senaste delkursen hade vi t.ex. otroligt intressanta diskussioner om vad det är att vara en empatisk professionell hjälpare eller inte och det ifrågasatte många av mina tidigare bilder av empati. So helt enkelt – you’re in for a treat med utbildningen och kommer klara den galant!

    • Häftigt att den vägen också finns in! Det hade jag ingen aning om. För mig är det främst intervjuantagningen och dynamiken det verkar skapa på utbildningen på Ersta som jag är intresserad av och inte så mycket själva platsen/skolan så ett halvår där hade jag inte känt vägde upp. Nu kommer jag att läsa socionom på en ort nära mig istället och försöka suga ut det bästa av den utbildningen.

      Ja, så är det ju verkligen. Längtar så mycket efter att få börja läsa! Tack för din pepp, Sara!

  14. Pingback: JANUARI 2017 | meditation, skrivande och SEO. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: