Idag startar Folknykterhetens vecka. Om du fortfarande inte kommit på varför du bör leva nykter tipsar jag om detta inlägg som jag skrev förra året: 10 anledningar att leva nyktert.

Idag släpptes också Junis årliga rapport om barn i missbruksmiljö. Vi har fortfarande en lång väg att gå. Det finns så många barn som saknar vuxna att prata med, vuxna som kan lära dem att hantera sina känslor och växa upp till fungerande individer.

Blue wings

I rapporten finns en krönika av mig med (sid 46-47). Jag kan inte med ord förklara vad det betyder för mig att den finns där, ges utrymme och kraft. Tack Helena som plockade upp den så att mina ord fick hitta hem. Det är en upprättelse för barnet i mig som alltid kommer undra varför alkoholen var viktigare än hon var.

Tack alla ni som kämpar för barn som växer upp i missbruksmiljöer, men allra mest – tack för alla er som är närvarande älskande föräldrar eller trygga vuxna som ser och lyssnar på barnen, vågar möta det svåra, vågar finnas kvar trots att ni vet att ni aldrig kommer att räcka till.

Untitled

Tack för att du lägger undan allt annat när ett barn behöver dig. Tack för att du står kvar när ett förtvivlat barn gör allt för att du ska försvinna. Tack för att du visar vad det är att vara vuxen så att dessa barn också kan lära sig det, bli vuxna. Tack för att du visar dig. Tack för att du står kvar och sträcker ut en hand, år efter år, och väntar tills vi är redo att ta den. Tack för att du ber om hjälp när du inte orkar mer. Tack för att du är ärlig när vi inte orkar höra fler lögner.

I så många år har jag sagt att ”jag kan själv”. Varje gång jag har sagt det har mitt inre barn skrikit ”HJÄLP MIG” för full hals. Idag lyssnar jag. Idag berättar jag. Idag säger jag: jag kan inte själv.

Vi måste göra det här tillsammans. För att varenda unge ska känna att det finns någon som älskar dem. För att varenda unge ska få växa upp och bli en egen individ fylld av tillit till livet och mänskligheten. Vi kan inte själva, men vi kan tillsammans.

 

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

7 Comments

  1. Oj så bra text. Jag fastnade för orden ”I många år har jag sagt att ”jag kan själv”. Varje gång jag sagt det har mitt inte barn skrikit ”HJÄLP MIG” för full hals.
    Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och har alltid fått höra hur fantastiskt självständig jag är. Sanningen är att jag inte alls är så självständig men söker oftare hjälp hos dem som inte stämplat mig som det. De verkar liksom mer benägna att förstå att man faktiskt behöver hjälp ibland trots att man utåt verkar så självständig. Svårt det där…

    • Wilda Reply

      Tusen tack! Att vara självständig betyder ju inte att en klarar allt själv men känner igen att somliga verkar tro det. Svårt det där. Bra att du tar hjälp av de som ser att du är mer än den stämpeln.

  2. <3 <3 <3 Vilket otroligt viktig inlägg och rapport, och vad fint att din text får vara med där!

  3. Jag blir så glad varje gång detta ämne lyfts fram. Det pratas om allt för lite och frågan får så liten plats. Kommer aldrig förstå hur alkoholkonsumtion kan vara normen och den som väljer bort är den som är konstig. Speciellt i miljöer med barn.
    HEJA DIG, som vågar dela med dig och som sänder ett så starkt budskap med både inlägg och krönika (som för övrigt var otroligt bra!).

    • Wilda Reply

      Tusen tack för din kommentar och din pepp! Jättefint. Och du har så rätt. Det behöver pratas mycket mer om.

  4. Pingback: Mina texter om medberoende. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: