Det skaver mellan då och nu - reaktionista.se

Kära dagbok, det skaver mellan då och nu. Gradvis har det förflutna tagit sig in i nuet igen. Först en otydlig depressivitet, ett behov av att döva känslor, frustration som eskalerade till destruktiva beteenden. Samhällsdebatten kom nära. Mitt förflutna kom nära. Så många tankar som jag inte kunde sätta ord på, uttrycka. Det var för stort för att klä i ord. Känslan av ensamhet steg. Min längtan efter gemenskap blev till sorg. En underkänd gruppuppgift sänkte självförtroendet och skadade tilliten. Ilskan och besvikelsen tog över. Jag tvivlade på mig själv och började gripa efter kontrollen, släppte ansvaret för mig själv. Någonstans där förstod jag att något var riktigt fel. När jag började reagera mer än jag agerade.

Jag anar vad som gick snett och vad jag behöver göra för att förhindra att det händer igen. Tvivlet på mig själv och känslan av utanförskap är mina värsta fiender och det har verkligen aktiverats i höst. Jag lever i en helt ny kontext. Med prestationskrav, socialt umgänge, många fler yngre människor än jag vanligtvis träffar. Många människor som är tryggare än jag men som inte kan relatera till mina erfarenheter. Jag är också någon annan nu. På väg hit har jag släppt många gamla relationer och någonstans blev det väldigt skört omkring mig. Jag hade så mycket hopp om gemenskap som inte fick svar så snabbt som jag behövde det.

Jag har börjat agera nu. Jag har bett om konkret hjälp, speglingar från sunda människor, lagt alla kort på borden. Jag har satt mina gränser, tagit ansvar för min del. Jag har träffat min studiegrupp och lagt upp en plan för att nå godkänt på arbetet. Jag har bokat in gemenskap i kalendern, sträckt mig ut till nya människor. Jag har förändrat det jag kan, samtidigt som jag också har klarat av mina åtaganden i skolan. Långsamt bygger jag upp en tillit till mig själv igen. Kroppen behöver tid för att förstå att det inte är någon fara.

Imorgon släpps hemtentan och det är precis vad jag behöver just nu. Det ska bli skönt att kunna fokusera på den och styra min egen tid. Då kan också kroppen återhämta sig från stressen, när jag tar det i min takt. Jag ser fram emot att lära mig mer, utvecklas ännu lite till. Även det här bakslaget gör mig starkare och lär mig något nytt. Allra mest kanske det säger hur viktigt det är att jag inte skäms för min historia. Den är ju min allra största tillgång idag. Jag vill lära mig att behandla den som det. Jag har den med mig, men den är inte jag.

Wilda

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

7 Comments

  1. Tycker om de här dagboksinläggen <3 De är både fina och lärorika. Så intressant att få en inblick i dina tankegångar kring ditt välmående. Känner det där analyserandet, tror vi är rätt lika i hur vi synar oss själva när något går snett. Det här gör mig inspirerad att fortsätta lyssna på mig själv även när jag instinktivt vill distrahera <3

    • Tack hjärtat! Så stärkande att höra att det kan kännas igen och inspirera. Jag är både tacksam och ibland innerligt trött på analyserna, men lär mig också under tiden hur jag ska förhålla mig till det på ett bättre sätt. När en vill distrahera brukar det vara extra viktigt att stanna upp så lyssna på din klokskap <3

  2. De första två styckena kändes som en del var taget ur min hjärna. Kan verkligen relatera.
    Det är viktigt att förstå varför man mår som man gör och analysera det.

    Hoppas du har en bra dag!

    • Åh tack för de orden! Det är så otroligt fint att känna att en inte är ensam och att någon annan relaterar. Tack för att du säger det och bekräftar det. Hoppas att den här dagen ger dig vad du behöver. <3

  3. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #43 | konturer, ärlighet och höstfärgerna. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: