Kära dagbok, utanförskap är ett öppet sår - reaktionista.se

Kära dagbok,

jag bryter ett liv i utanförskap. Jag lever i en vändpunkt. Jag behöver ta några beslut nu, för att inte hänga kvar i det som gör mig illa. Du vet, det finns en trygghet i det ändå. Jag kan det som gör ont. Jag har smitt vapen mot det i hela mitt liv. Jag kan alla strategier, när det är jag som styr. Nu väntar något annat. Scheman, rutiner, gemenskap, ansvar, prestation. Jag har längtat efter det så länge att jag inte trodde att det någonsin skulle hända. När jag fäster min blick vid horisonten blir jag bländad. Inom mig har vildfåglarna sett sin chans att fylla ut ovissheten med rädsla. Jag är skräckslagen.

Jag minns de ensamma skolkorridorerna. Oron i magen. Vilsenheten och den kvävda gråten. Jag minns att jag stod i regnet och såg andra barn leka innanför i värmen. Jag minns att jag slutade äta för att få tyst på ensamheten. På lågstadiet när min bästis hittade en ny bästis. På mellanstadiet när ansvaret för allt och alla var starkare än jag. På högstadiet när jag började förstå mer än jag kunde klä i ord. Den andra veckan på gymnasiet när jag blev så rädd för att de musikaliska tjejerna skulle genomskåda mig och se att de var mycket bättre än jag. Den drar i mig nu igen, anorexin, men jag låter den inte ta över. Jag vet vad det handlar om. Jag vet att jag inte är så ensam som det känns.

Jag behöver tillåta mig att vara människa. Jag får vara rädd. Jag får känna sorg för alla relationer som har gått sönder i min självdestruktivitet, för alla svek som sitter kvar i mig. Jag får sörja den tillhörighet jag förlorade för att jag inte visste hur jag skulle kunna vara jag. Jag sörjer att jag ställde mig utanför eller ovanför i rädsla för att min mänsklighet var värdelös. Jag minns att jag inte förstod hur de gjorde för att få vara med. Idag behöver jag stå kvar vid min sida, vid andras sida, och se att jag får vara med. Jag kanske till och med kan hjälpa andra att känna sig välkomna. För jag är garanterat inte ensam om den känslan. Jag behöver kliva ur min rädsla och se bortanför den. Jag är inte den jag var då.

Jag tar mitt lilla jag i handen, drar in henne i värmen. Tillsammans kan vi stå kvar i rädslorna och visa varandra något annat. Mellan oss finns en kärlek som klarar allt nu. Det finns också en nyfikenhet som har kvävts i all rädsla. Jag behöver ge den mod och tålamod. Mod att tåla. Jag behöver trotsa rädslan för att bli avvisad, ensam, hånad, utanför. Det är något annat som väntar nu. En öppning. En möjlighet. Jag får läka mitt utanförskap. Jag får låta nyfikenheten ta plats och växa.

Rädslan är ett eko från en tid då jag såg mig själv genom andras förvanskande blickar. De senaste åren har jag blivit sviken av människor som jag har släppt in närmare än jag någonsin vågat släppa in någon. Jag vill aldrig mer uppleva det sveket. Därför är det extra svårt att bryta mitt utanförskap nu. Jag vill springa iväg, gömma mig, säga att jag kan själv.

Men jag kan inte det.

För jag förtjänar bättre. Idag ser jag på mig själv med kärlek.
Jag ger mig tillåtelse att vara människa. Sårbar, liten och trygg.

Wilda

 

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

24 Comments

  1. <3 <3 <3 <3 Min erfarenhet av universitet är att det är mycket mindre utanförskap, folk är generellt mer öppna och välkomnande och alla får vara med, hoppas det blir så för dig med <3 Oavsett så är du en så fin person och har andra personer kring dig som ser dig och tycker om dig, t.ex. jag!

  2. Så viktigt att sätta ord på utanförkänslan. Jag misstänker att i vuxenlivet är det många som upplever den utan att folk i omgivningen märker eller förstår. Men sen tror/hoppas jag också att risken är mindre på universitet, att folk är mognare och mer toleranta för varandras olikheter och behov. Och man har ju ämnet och målet gemensamt i alla fall. Plus att det är lättare att själv styra hur mycket man vill involvera sig med andra. Mvh distansstudenten…

    • Ja, i grunden handlar det för mig om att jag har gjort mig utanför och inte så mycket att andra har utsatt mig för det – i vuxen ålder. Tack för ditt stöd och du har ju så rätt. Fint att få styra lite mer själv som vuxen. Lycka till med dina studier!

  3. Tillåt inte rädslan och oron för att bli utanför sätta käppar i hjulen för dina drömmar! Du vet att du vill detta, du har ju velat bli socionom hur länge som helst har jag förstått! Jag kan inte sitta här och säga att du inte kommer bli utanför, även om du verkar vara en så fin och bra och trevlig person! Allt kommer säkert gå och bli hur bra som helst! Och skulle du inte finna någon eller en grupp att umgås med i skolan, så måste du tänka på att du har människor som bryr sig om dig, du har vänner, även om det är utanför skolan. Dock tror jag att där kommer bli många möjligheter till interaktion, grupparbete och möjlighet att faktiskt hitta nya personer att dela din samvaro med! DET BLIR BRA! KÄMPA KÄMPA! 🙂

    Vill för övrigt tillägga att jag vet precis vad du pratar om, kanske inte in till minsta detalj. Vi är trots allt två olika personer och har hanterat det på olika vis. Men jag har också upplevt utanförskap hela mitt liv, och trots att jag försökte gå in för det och försöka vara mer öppen, försöka vara med när jag läste skrivarlinje på folkhögskola för typ ett år sedan, och det verkade gå bra i början, så gick det ändå downhill. Man blir sårad, det är svårt att fortsätta försöka, jag vet! Men andra människor ska aldrig, aldrig få hindra oss att uppnå våra drömmar! <3 YOU CAN DO IT! 😀

    • Det skulle jag aldrig tillåta. Det här är bara rädslor. Känslor. De är inte verkligheten. Det kommer att bli bra. Jag behövde mest dela med mig av det eftersom det också är en nyans av att vara på väg ur utanförskap och sjukdom. Tror att ett stort fel jag har gjort förut är just att skapa strategier. Det handlar nog mest om att bara vara, och komma utanför sig själv och sin rädsla. Sluta bedöma sig själv och andra och bara vara. Då är det svårt för rädslan att få fäste. Men ja, jag tror att jag behöver läka de sår jag har i mig från vänner och prata om det tills det inte gör ont längre. Lägga tillbaka det som inte har med mig att göra och se att mycket handlade om de själva. Jag hoppas att du hittar din samhörighet, eller att du redan har det. Den behövs. <3 Tack för ditt stöd.

      • Det är bra att dela med sig! Och bra att du aldrig kommer tillåta att känslorna sabbar detta för dig! Jag vet att vi inte känner varandra, och jag menade inget illa, om du tog illa vid dig på något vis. Men jag kände bara att jag verkligen ville säga det till dig. Där finns människor som lätt väljer att ge upp så fort det blir jobbigt, även om de vill något, och jag ville bara, även hur obetydliga mina ord säkert är, ge dig en liten push så du inte skulle ge upp! För jag, precis som många andra som skriver tror också att du kommer bli en utomordentlig socionom! 🙂

        Jag hoppas också att jag någon gång ska få hitta en samhörighet, hitta min lilla grupp, som inte överger mig så fort jag har mina dåliga perioder, som finns där, som jag kan känna mig trygg med och ha kul med! 🙂

        • Jag tog inte illa vid mig. Kände nog mest att jag ville förtydliga, eftersom många reagerade liknande. Och jag uppskattar verkligen den dialog som blir här. Den ger mig mycket. Jag är ganska dålig på att ge upp, och det är ju lätt för mina närmaste att veta men svårare att förmedla här på bloggen. Tack för dina ord <3 Och jag hoppas också att du hittar det någon gång.

  4. ”Jag tar mitt lilla jag i handen, drar in henne i värmen.” och hela texten är fantastisk. Så fint för oss läsare att du vågar och orkar dela med dig av ditt innersta. <3 all pepp till dig

  5. Häftigt, men kanske inte slump (jag tror inte det) att jag läste den här texten just nu. Jag befinner mig i en brytpunkt där jag är väldigt rädd att släppa taget om gamla, destruktiva mönster. Och också kring psykiatrin som blivit något av en trygghet.

    Fint med ”jag behöver tillåta mig att vara människa.”
    Och ja, märker mer och mer att det är genom att tillåta mig att känna alla känslor som jag tar mig igenom dem. Jag har också upplevt svek i relationer och trauman senaste åren, (livet) och det är ju egentligen inte konstigt att vara rädd, jag vet vad jag har (haft) men inte vad jag kan få. Utan rädslan eller nervositeten för det nya, som verkligen går hand i hand med stoltheten över hur långt jag tagit mig och nyfikenheten, hade jag inte varit ärlig med vem jag är/var jag befinner mig just nu. Båda finns.
    Tack!

  6. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #30 | Torshälla 700 år och muurika-mat. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: