Knytblusmanifestation Eskilstuna - reaktionista.se

Knytblusmanifestation – avgå hela Akademien!
Fristadstorget Eskilstuna, 2018-04-19

 

Tack för att ni är här idag. Tack för att jag får stå här.

Innan tänkte jag: jag kan väl inte hålla tal? Jag är ju bara arg. Men så tänkte jag: Varför skulle jag inte kunna hålla ett tal och vara arg? För att patriarkatet säger så. Varför får en kvinna gå för att män inte tar ansvar för sina handlingar? För att patriarkatet säger så. Nu tycker jag att det är dags att vi sätter våra egna regler. Nu tänker jag stå här på ett torg och vara arg.

Jag vill börja med att läsa några rader från förordet till SCUM, ett manifest av Valerie Solanas. Förordet på svenska är skrivet av Sara Stridsberg. Stol nummer 13 i Svenska Akademien. Kvinnan som gick ut vid Sara Danius sida.

SCUM är en farlig text. SCUM gör saker med kvinnor. Det är en text som förändrar sin läsare för alltid. Som läsare blir du genast en stygg och farlig jävel. Du blir fräck och aggressiv och egoistisk, en beskäftig helveteskvinna. En arrogant och flabbande Universumsregerare som börjar längta efter att få stöta en ishacka i första bästa mans arsle. Du blir allt det som Big Daddy (patriarkatet) har sagt att du inte får vara, allt det du kämpat så hårt för att inte förfalla till.
Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar ickearbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i (seminarier, tillställningar, rendez-vous, romantik, möjligheter). Handväskan blir full av högfärdiga anteckningar. Ljuset faller så konstigt omkring dig. På nätterna drömmer du att du har hundratusen systrar vid din sida, du skrattar högt och hest, det är ett mörkerskratt, det ekar mellan höghusen där du går. Ditt språk (och dina kläder) är alltid skitigt, alltid respektlöst.

SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

Det finns en nyckelmening i SCUM:
»En kvinna vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.«

– Sara Stridsberg, förord till SCUM manifestet.

Jag har suttit i styrelser från och till sedan jag var 14 år. Jag har sett starka kvinnor försvinna från höga poster lika snabbt som de kom dit. Sara Danius är inte unik i sin situation, men hon blir en symbol för det absurda patriarkat vi lever i. När maktspelet och förtrycket av kvinnors idéer accepteras lägger det grunden för att än större kränkningar, som också blir våldtäkter. Där läggs skulden på kvinnan igen. Kvinnan tog inte hand om situationen tillräckligt bra. Det känner vi ju igen.

Det gör mig ursinnig.

I november var jag med och startade upp nykterhetsrörelsens eget #metoo-upprop. Vi kallar det #nykterfrizon. Det var mitt första uppdrag i rörelsen sedan några år.

När jag kom till IOGT-NTO-rörelsen som 14-åring ville jag förändra världen. Jag hade sett vad alkoholen skadade och ville stoppa det. Jag kom in i en anrik organisation med många traditioner i väggarna. Och många gubbar på höga poster. Men också med normbrytandet som ledstjärna. En organisation som var först med kvinnor i styrelserna.

Jag tog plats i styrelser på alla nivåer. Jag framträdde i media, skrev debattartiklar, höll kurser, ordnade verksamhet, startade föreningar, stöttade styrelser, räddade ett föreningshus från försäljning. Ideellt. Ju högre upp i rangordningen jag hamnade, desto mer motstånd mötte jag.

Jag har slagits för att få igenom idéer. Jag har kallats känslig. Jag har frusits ut. Jag har blivit förminskad av män i alla åldrar som hotats av min styrka. Jag har blivit hyschad av kvinnor. Jag har mött spott och spe. Jag har fått stå ensam.

En stark kvinna verkar vara livsfarligt. Nya idéer skämtades bort. Det var alltid en man som hade mer erfarenhet än jag, som förstod bättre. Jag skulle vara tacksam och glad för det. När jag reagerade kallades jag känslig och ”du är så söt när du är arg”. Jag fick höra ”Det går ju inte att få igenom alla sina idéer”. Jo, tydligen för vissa. För män.

Fy för den som ifrågasätter gamla traditioner och gubbvälden. Fy för den som vågar tänka nytt. Fy för den som synar det heliga patriarkatet i sömmarna.

Jag tröttnade, som så många andra. Jag skrev en lång rapport om de fel och brister jag såg i organisationen. Om ohållbara traditioner, tystnadskultur, skevheter i makt. Jag blev utfryst även då. Det som var kritik mot organisationen uppfattades som personlig kritik. Det som var försök att ge ny kraft i något förlegat sågs som ett hot. Det som var ett försök till transparens och insyn sågs som bruten lojalitet.

Inte så olikt den situation vi nu ser för Svenska Akademien. Som vi har sett så många gånger förr. Kvinnor som får ta ansvar för mäns maktmissbruk. På alla nivåer.

Nu är jag tillbaka, i den mån jag litar på att jag får behålla min integritet. Tillsammans med andra starka kvinnor och icke-binära har vi lyssnat på berättelser om övergrepp och kränkningar. Vi har reagerat. Rutit ifrån. Sagt ”det räcker nu”.

Det finns också hopp. Männen startade upp en egen grupp för att prata om mansrollen och machokulturen och idag har vi en grupp gemensamt där vi talar om dessa frågor. Vi adresserar problemen, ser till att bromsklossar och förövare lämnar sina platser. Gubbar som inte förändrar sig får inte Organisationer behöver förnyelse. Organisationer behöver transparens. Annars kommer makten visa sitt fulaste ansikte. Vi peppar kvinnor att ta över. Många återvänder från skuggorna. Tillsammans orkar vi göra motstånd. Tillsammans orkar vi ta plats.

Jag är trött på att dalta med män, möta ”lilla gumman”-attityder och ta ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag är trött på att förklara för män vad de gör fel. Jag är trött på att vara rädd för att säga vad jag tycker, gå hem ensam om kvällen. Jag är trött på att vi kvoterar in män i styrelser. Jag är trött på att få pikar om att jag är svag, att jag överreagerar, att jag ska lugna ned mig.

Jag tänker inte lugna ned mig.

Vi är arga. Vi är så jävla arga. Vi har fått nog. Vi har tröttnat. Män måste få konsekvenser för sina handlingar när de gör fel. De måste fråntas sina privilegium när de gör fel. Vi kvinnor måste sluta täcka upp för män som gräver sina egna gropar. Låt dem falla i. Låt dem ta fallet. Eller gå därifrån. Starta en egen organisation.

Forskningen säger att en stark feministisk rörelse är framgångskonceptet. Mellanmänsklig kärlek och ilska är drivkraften. Det har ju #metoo verkligen visat. Vi måste göra det tillsammans. Kvinnor och ickebinära. Männen som är medvetna om systemfelet.

Vi måste vara arga. Tydliga. Ryta ifrån.
Kroka arm. Inte acceptera något förtryck.
Alltid vara den som är den. Ställa krav. Vara arga på torg.

Och kom ihåg vad Audre Lorde sa:

I am not free while any woman is unfree, even when her shackles are very different from my own.

Kvinnoförtrycket sträcker sig över klassgränser, över generationer, över världsdelar, hudfärger och funktionsvariationer. Vi behöver ha respekt för varandras olika erfarenheter. Göra den intersektionella analysen. Det vill säga se hur olika maktordningar samspelar. Att jag ens har den här erfarenheten bakom mig är ett privilegium kopplat till att jag är vit medelklass och verbal, liksom Sara Danius. Men inte ens det hjälper ju.

Det här är en kamp för alla kvinnor och icke-binära. Vi behöver göra det tillsammans. Lyssna på varandra. Lära av varandra. Stå upp för varandra. Höja våra knytnävar och röster.

För nej, jag tänker inte lugna ner mig.
Vi har bara börjat. Det är vi som är framtiden.

Vi kan.
Det är klart vi kan.

 


Skriv under kampanjen här.

SparaSpara

Lämna ett avtryck