Untitled

Läkaren frågar om min arbetsförmåga. Inte om min arbets-o-förmåga. Jag borde sysselsätta mig så att jag inte har så mycket tid för att tänka. Jag borde äta bättre. Jag har nog vitaminbrist. Jag borde träna och hålla igång, göra roliga saker. Och jag borde börja med antidepressiva. Så långt kom vi utan en enda fråga om min sjukdom, mina symptom, min bakgrund. Det är då jag förstår att läkaren har läst fibromyalgi och gjort bilden av en passiv person utan framtidsplaner och intressen. Jag är så trött på att bli sedd som ett offer.

Jag kommer dit med förtvivlan över att återigen behöva be om sjukskrivning. För att jag längtar så det gör ont efter sammanhang. Jag längtar efter studier, kollegor, studiekamrater, energi, stimulans, att ha rutiner och struktur. Att höra till, göra nytta, vara på väg, utmanas.

Jag har arbetat ideellt i 14 år för att jag inte klarar av passivitet. Jag kommer dit efter 10 år med behandlingshem, beteendeterapier, 30-40 olika mediciner, kroppskännedom, samtalsterapi, tablettmissbruk, smärtrehabilitering, träning, ätstörningsvård etc. I december går min sjukskrivning ut. Jag ska börja arbetsträna i höst. Det är något annat jag behöver nu.

Läkaren vill väl. Jag tar emot råden, och förklarar att jag omöjligt kan göra ett terapiarbete och samtidigt döva mina känslor med SSRI. Jag förklarar att jag inget hellre vill än att kunna arbeta eller studera. Jag förklarar också att det är just därför min kropp är helt slutkörd – för att jag vill mer än min kropp orkar. Jag låter dem ta prover för att se vad tröttheten beror på. Jag berättar att jag har genomgått en smärtutredning som har fastställt fibromyalgi.

Jag förstår att läkaren kommer att skriva ett helt okej intyg, även om det inte finns någon förståelse för vad posttraumatisk stress innebär och vad det gör med kroppen. För det är precis vad min fibromyalgi är: det fysiska uttrycket för min posstraumatiska stress.

Min psykiska styrka och hälsa är på väg att bli helt återställd. Min kropp lever ännu i rädsla. Jag kan inte lura kroppen att hålla sig lugn och inte reagera på stress. Den behöver tid. Jag är så himla ledsen för att jag inte kan få den lugn. För att det inte räcker med en nattsömn, mat och motion. Den har varit med om så mycket.

Låt den få vila sig trygg nu. Låt mina muskler få bygga sig starka och mjuka i den takt de orkar. Låt lederna få sträcka ut sig och hitta sin rörlighet. Låt blodet få cirkulera fritt och lita på att den får hålla en normal kroppstemperatur. Låt magen få vila från oro och förstå att den får mat när den är hungrig. Låt ögonen få blunda när de behöver och sluta vaka efter faror. Ge mig tid att lyssna på nervsignalerna och förstå vad de säger. Ett år till.

Det är så mycket som står på spel nu. Ett värdigt liv, en kropp som börjar läka och så oändligt mycket hopp. Jag är så rädd för att förlora det. Den här gången står jag kvar, utan bakvägar och utvägar. Vad som än händer kommer det att bli bra. Men håll en tumme, skicka böner och goda tankar ändå?

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

6 Comments

  1. alltid, älskade, alltid.
    jag vill inget hellre än att du får läka i lugn och ro <3

    • Ja, verkligen en trist sjukdom. Men jag har haft tur att få bra vård och hjälp, strategier så att smärtan inte vinner. Tack för tummar!

  2. Pingback: 2015 I juli, augusti, september. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: