Att lära sig leva med en kronisk utmattning

 

Jag läser allt fler texter om utmattning. Jag har tänkt på hur svårt det måste vara att ha ett liv som fungerar, en kropp som orkar, och sen helt plötsligt inte ha det längre. Förlora allt. Jag har känt mig ledsen för att andra kan bli friska, men inte jag. Det var så annorlunda för mig. Jag förlorade inget, för det fanns inget att förlora. Jag har alltid varit sjuk, eller på väg dit, och jag kommer inte bli frisk. Det kanske är fler som känner igen sig i det, och därför vill jag skriva den här texten. Jag vill säga något om kronisk utmattning, om hur jag började tillfriskna från PTSD och för första gången la märke till att det fanns en kropp som inte orkade. 

Jag blev utbränd av undertryckta känslor

Min utmattning blev kronisk, för jag hade ingen möjlighet att bromsa. Jag blev inte utbränd av ett jobb eller för mycket på schemat, även om det också fanns. Det var mina undertryckta känslor, mina trauman, som fick min kropp att lägga av. Min kropp var ett fängelse där jag levde med min värsta fiende: mig själv.

Om du inte lyssnar på en själ som viskar, får du en kropp som skriker.

Att leva med posttraumatisk stress är att leva i ständig skräck. Ett hotsystem som ständigt är aktiverat. Varje människa, varje rörelse, tolkas som ett hot. Jag övervakade mig själv, kritiserade mig själv för varje ord jag sa, allt jag gjorde. Jag tolkade andra människors ord och minspel till min nackdel. Jag orkade inte känna, så jag stängde av min kropp. Jag hatade den och försökte på alla sätt få den att sluta kännas. Och till slut fastnade min kropp i det läget. Den kunde inte vila och den orkade inte fungera.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att motverka systemfelet i en kronisk utmattning

Jag tänker mig utbrändhet och utmattning som att bli fången i sitt eget hotsystem. För min del är det ett tillstånd jag kommer att få leva med. Det betyder inte att mitt liv är kört. Jag behöver bara leva på ett annat sätt än jag hade gjort om jag var frisk. Det finns ju nämligen en motpol till hotsystemet som kan aktiveras. Ibland försöker jag se mig lite som en maskin med ett systemfel. För att motverka det behöver jag aktivera trygghetssystemet. Till exempel genom meditation, powernaps, yoga, kramar, lugna promenader, kroppsscanning, skrivande, gråt, skratt etc. Det är min medicin.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att lära känna mig själv här och nu

När jag bearbetade mina trauman började jag bry mig om mig själv, inklusive min kropp. Jag har lärt känna vad jag behöver, genom kroppskännedom och yoga – och även genom ett ständigt arbete med min självbild. Jag behövde bli min allra bästa vän, min egen älskande förälder och mitt eget dyrbara barn för att trygghetssystemet skulle vara tillräckligt starkt.

Visst drömmer jag om en karriär, önskar att jag ska orka studera i höst, kanske kunna leva med en partner i framtiden, kanske ta emot barn i mitt hem… Allt det där är sekundärt. Det är inte det viktigaste längre. Jag måste inte ha det. Mitt liv handlar om något annat nu. Det handlar om att vara här. Precis just nu, med mig själv. Med blommorna, med kattkärleken, med mina ord. Allt annat är en stor bonus och det är helt okej.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Jag måste känna sorgen utan att låta den ta över

Jag kan känna så stark sorg ibland när jag läser om människor som blir utbrända och kommer tillbaka, kan fungera igen, hitta ny kraft och få ett bättre minne. Jag har blivit något bättre sedan jag började styrketräna och röra på mig dagligen för några år sedan. Minnet och koncentrationsförmågan är fortfarande på efterkälken. Jag kan än idag bli osäker och rädd i sociala sammanhang. Det var ju så jag brann ut.

Jag har stunder då jag gråter och är arg och bitter på min situation. Jag behöver det, för att orka. Det finns ju där också. Och tar jag inte hand om mina känslor – visar vad jag känner och pratar om det – så slår de tillbaka mot kroppen. Däremot får jag inte låta sorgen och ilskan styra mina handlingar och dränera mig på livskraft.

Framför allt handlar min sorg om att jag är så oändligt trött på att skapa min egen vardag, att göra vänner besvikna och att ständigt sätta gränser för vad jag orkar och inte. Att alltid ha en back-up som kan ta över när jag inte orkar, inte minnas viktiga saker som mina vänner berättar för mig, prioritera bort sådant jag vill göra framför det som måste göras. Och vetskapen om att jag inte kommer att orka mer än så här. Det betyder däremot inte att det inte kommer att bli bättre. Varje dag då jag kan acceptera ett liv med kronisk utmattning är en bra dag.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Det finns ett annat sätt att leva

Idag har jag en annan framtid, med kortare perspektiv, än jag hade önskat mig förut. Min önskan just nu är att orka ha en fungerande vardag, att klara mig igenom studierna och orka träffa en vän då och då längs vägen. Mitt mål är att en dag leda och driva ett behandlingshem för människor som överlevt trauman, och skapa nya sätt att se på trauma inom vården. Jag vet inte om det är realistiskt och det bryr jag mig inte om. Varje steg jag tar dit gör mig så stolt över mig själv att det svämmar över. Jag hade inte ens en framtid i mina egna ögon, och här står jag mitt i den och i nästa hjärtslag fortsätter den vidare.

Inom kort ska ni få mina bästa tips för hur du kan lära dig att leva med utmattning. Berätta gärna om dina erfarenheter och tankar i kommentarsfältet. Kom ihåg att alla berättelser är värdefulla och unika – du har rätt till din upplevelse och ditt perspektiv är viktigt.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

IN ENGLISH

I want to say something about chronic fatigue, how I began to recover from PTSD and for the first time noticed that there was a body that could not function alright. I have always been ill, or on the way there, and I will never be free from it.

My fatigue became chronic, because I had no ability to stop it. I was not burned out of a job or too much on my schedule, although that also was there. My body was a prison where I lived with my worst enemy: myself. It was my repressed feelings, my traumatic memories, that got my body to give up.

Living with post-traumatic stress is to live in constant fear. A system of treats constantly activated. I interpreted every movement as a threat. I supervised myself, criticized myself for every word I said, all I did. I interpret other people’s words and facial expressions to my disadvantage. I could not feel, so I turned off my body. I hated it and tried in every way to get it to stop feeling. And finally my body was stuck in that state. It could not rest and I could not function.

Life is something else now

For my part, it is a state I will have to live with. It does not mean that my life is over. I just need to live in a different way than I would have if I was healthy. To counter that I need to activate the system that makes me feel calm and safe. I can do that through meditation, powernaps, yoga, hugs, quiet walks, body scanning, writing, tears, laughter.

When I processed my trauma, I started caring about myself, including my body. I know what I need now, through body awareness and yoga – and also through continuous work with my self-image. I needed to be my best friend, my loving parents and my own precious child for feeling safe enough.

Sure, I dream of a career, hope getting through my studies, maybe being able to live with a partner someday, perhaps taking care of children… All of that is secondary. It’s not that important anymore. I don’t need have it. My life is about something else now. It’s about being here. Just right now, with myself. With flowers, with cat love, with my words. Everything else is a big bonus and that is perfectly okay.

I need to go through every feeling

I have moments when I cry and get angry about my situation. I need it to cope. I have to take care of my feelings – otherwise it hurts my body. However I must not let the sadness and anger control my actions and drain me. My grief is about being tired of making my own schedule, making friends disappointed and continually put limits on what I can not do. I forget important things that my friends tell me, prioritize away what I want to do in front of what must be done. And knowing that I will not be able to be more than this. It does not mean that it will not get better. Every day when I can accept a life with chronic fatigue is a good day.

Today I have a different future, with shorter term. My wish now is to cope through a whole day, to get through the studies and maybe meet a friend now and then along the way. My goal is to someday lead and manage a treatment center for people who have survived trauma, and create new ways to look at trauma in healthcare. I do not know if it is realistic and I do not care. Every step I take there makes me so proud of myself that it overflows. I didn’t even have a future in my own eyes before, and right now I stand in the middle of it and in the next heartbeat it continues.

16 avtryck, RSS

  1. Agnes 8 februari, 2017 @ 19:12

    Vilken bra och viktig text. Den ingjuter hopp om att kunna acceptera att man inte kan och orkar det som gick förut. Att det kanske går att våga drömma framöver! Är glad att jag hittade hit. Kämpa på! <3

    • Wilda 9 februari, 2017 @ 10:50

      Tack Agnes och välkommen hit! Mycket har handlat om det för mig – att sluta kämpa och börja leva här och nu. Tack för dina fina ord! <3

  2. Jessica 8 februari, 2017 @ 20:06

    Vad ledsen jag blir av att höra att du inte fick hjälp i tid men glad att du ändå upplever förbättringar och tar dig framåt. Tror absolut att drömmar är viktiga för ditt tillfrisknande, ingenting är omöjligt! Sen hoppas jag att du kan släppa den där tanken om att göra dina vänner besvikna, den tanken hjälper inte dig! Dina riktiga vänner kommer finnas kvar oavsett. Förstår dom inte och ger dig extra skuld så är det inget att ha.

    Jag har förlorat många av mina vänner, men jag känner att jag har förändrats och passar inte längre ihop med dem. Jag kan ibland sörja vänner, känna mig ensam, men jag saknar aldrig en speciell vän och det säger väl allt. Då är det ju meningen att förhållandet ska ta slut 🙂 kram

    • Wilda 9 februari, 2017 @ 10:55

      Tack för din värme! Jag tror tyvärr att det hade varit omöjligt att få hjälp i tid för min del. Angående att göra mina vänner besvikna så betyder det ju bara att de verkligen vill träffa mig om de blir besvikna. Jag blir också besviken om en vän blir sjuk när vi ska ses. Jag får ingen skuld och det är klart de förstår, men de har ju rätt till sina känslor. Det är inte en tanke, det är en del av livet, tänker jag. Klart att jag har vänner som förstår, annars skulle de ha tröttnat för länge sen. Det handlar inte om dom. Jag blir ju också besviken och ledsen för att jag måste ställa in.

      Det är en annan sak att växa ifrån vänner tänker jag. Också en del av livet. Ibland smärtsamt och ibland bara något som måste hända. Precis som du skriver. Men att ge upp vänner som blir besvikna när vi inte kan ses, skulle för mig vara att ge upp de som verkligen bryr sig och längtar efter mig. Fint att du har andra vänner idag som ger dig det du behöver. Kram <3

  3. Ellen 9 februari, 2017 @ 17:12

    Fina, fina du! Tack.

  4. Lindah 9 februari, 2017 @ 23:04

    Jag önskar jag hade vänner som kunde bli besvikna för att jag inte orkar eller lyckas planera in att träffa dem pga den mentala energin inte räcker till.. Tyvärr så försvann mina vänner någonstans på vägen, vissa förstod inte att jag mådde dåligt, andra tog avstånd när jag hade sämre perioder (och vem vill ha sådana vänner?).

    Jag känner ofta ett sting i hjärtat när man läser texter där folk mår dåligt och de tipsar om att hänga med sina vänner, för jag vet om att jag hade mått så mycket bättre om jag hade haft vänner att hänga med, som hade stöttat mig. Gett mig glada, inspirerande stunder med skratt och viktiga samtal. I slutändan har jag gett upp lite grann med att försöka få kontakt med människor, för i slutändan lämnar de mig bara, eller så märks det rätt tidigt att jag inte är av intresse.

    Sen är jag väl expert på att sätta käppar i hjulen för mig själv också när det gäller att få kontakt. För efter flera år av att ha varit utstött eller lämnad av vänner, så tänker jag alltid att jag inte kan förvänta mig att andra vill umgås med mig bara för att vi pratat en eller två gånger, och känner mest att jag bara tränger mig på och är oönskad. Därför har jag också byggt upp en fasad som framstår som om jag inte bryr mig, för jag vill inte visa hur mycket jag bryr mig egentligen, hur ont det gör.

    När det gäller utmattning så blev allt så mycket jobbigare och ett stort företag varje gång jag ska iväg sedan jag fick IBS.. Det känns ofta som att varje gång jag har bemästrat eller börjat kunna hantera något livet slängt på mig så får jag något helt annat i ansiktet! Så just nu är jag bara så trött, på allt, och känner det som att jag aldrig får vara lycklig.

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 08:43

      Tack för att du delar det, Linda. Otroligt starkt av dig, och värdefullt att ta del av. Det smärtar mig att det har blivit så för dig och jag hoppas att du hittar vänner där du kan ha en mer villkorslös vänskap att vila i framåt. Jag känner igen mig i det du berättar, från mitt håll. Det var så länge för mig, tills jag jobbade mig igenom mina egna murar och svek. Då började jag också hitta andra typer av människor, som tog ansvar för sig själva och kunde hantera sina egna känslor. Innan träffade jag mest människor som antingen hade behov av att rädda mig eller som inte visste hur de skulle förhålla sig till att jag inte mådde bra. Nu kan jag berätta vad jag behöver och på så sätt ta ansvar mer för mig. Integriteten jag har byggt upp är däremot väldigt stark ännu och jag har svårt att släppa människor riktigt nära. Det kommer få ta sin tid. Idag kan jag i alla fall vara nära mig själv, och det är det viktigaste för mig.

      Jag förstår att du är trött på allt när det blir så mycket att kämpa med. IBS är verkligen inte kul. Jag har det jag med, även om det inte är diagnosticerat. För mig är det verkligen inte så farligt så länge jag inte stressar upp mig, så det är jag tacksam för. Meditationen gör stor skillnad. Hoppas att jag ska kunna skriva något om meditation snart. Kram på dig!

      • Lindah 14 februari, 2017 @ 12:49

        <3
        Ja, jag försöker fokusera lite extra på mig själv just nu, se vad jag vill, vad jag behöver och landa i livet liksom.

        Tycks vara många som har IBS mer eller mindre idag. Det är en stressfull tid vi lever i!
        Själv tar jag tabletter för det, men jag kan säga att det är mycket bättre nu än i början när det dök upp. Jag har lärt mig mer och mer att hantera det. Det gör mig bara så ledsen att det ska komma och störa, när jag vill så mycket. Det i sig skapar oro och stress, bara att jag har det!

        Kram!

  5. Jess 12 februari, 2017 @ 14:43

    Känner igen mig mycket i att övervaka sig själv, självkritiken och att tolkade i princip allt till en nackdel. Jag fick en lista över sådana strategier för ett tag sedan och där stod det ju, svart på vitt, alla dessa kognitiva förvrängningar som jag gör mot mig själv. Nu jobbar jag på att observera och identifiera dem och kanske kan jag börja jobba bort dem när jag har lärt mig känna igen dem.

    Blir så ledsen när jag tänker på utmattning och vilket hinder det utgör, samtidigt blir jag så innerligt glad över dina drömmar och hur du har lyckats hitta dig själv. För egen del vet jag vet att jag kommer bli bättre, jag har börjat hitta motivationen att nå dit men jag sörjer att min koncentrationsförmåga och mitt minne är som bortsopat just nu. Det är svårt att inse att jag inte kan göra samma saker längre.

    Dina kloka ord och tankar är som vanligt helt fantastiska och inspirerande, tack fina du för att du delar med dig.

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 08:46

      Åh vilken häftig grej att få det så svart på vitt. Smärtsamt också, förstår jag. Det är verkligen där i observationen som insikterna kan få möjlighet att nå fram. Så hoppfullt.

      För mig är det alltid så fint att höra om människor som har kunnat bromsa i tid och lyckats hitta sätt att återhämta sig. Det är en stor sorg och så mycket frustration att ta sig igenom. Det förstår jag. Fint att höra att motivationen smyger sig på. Tack för att du delade din erfarenhet. Kram!

  6. Janina 12 februari, 2017 @ 15:08

    Dina texter berör mig. Tack för att du skriver <3

    • Wilda 14 februari, 2017 @ 08:49

      Tack, Janina. Det är så värdefullt att du säger det och stannar upp här och läser. <3

  7. Malin 12 februari, 2017 @ 22:48

    Du fascinerar mig!

  8. […] för att leva meningsfullt – trots att jag alltid kommer att vara tröttare än andra. Som utlovat kommer jag idag att ge er mina bästa knep för att ta hand om sig själv och lära sig att leva […]

Din mail kommer inte att publiceras. Required fields are marked *

*

%d bloggare gillar detta: