Maktlösheten inför världens lidande.

Bsy73fHCAAAbyPZ.jpg-large

”Artist Amir Schiby created this in tribute to Mohammed, Ahed, Zakaria and Mohammed Bakr. Four boys killed on Gaza beach.”


Jag går till affären och köper mjölk. Jag ler mot barnen i lekparken som klättrar högre och högre för varje dag. Jag träffar en vän och dricker kaffe på en uteservering i en vacker sommarkväll. Jag börjar följa en ny TV-serie och skriver listor på vad jag behöver ha med mig på årets skrivsemester. Jag skrattar så att jag får ont i magen åt dråpliga skämt. Men bakom allt detta så skaver det något.

Vetskapen om att det samtidigt som jag gör detta dör människor i krigets Gaza. På ett nedskjutet flygplan med 80 barn och forskare på väg till en aidskonferens. Samtidigt exploateras mark av multinationella företag. Kvinnor våldtas i krigets skugga och barn svälter ihjäl. Samtidigt som jag är rädd för vad andra människor tänker om mig, lever människor i rädsla för sina liv.

Ibland stänger jag av TV-nyheterna, vägrar se bilderna och läsa vad som händer. För vad kan jag egentligen göra? Vad tjänar det till att jag får ont i magen och känner den maktlösa ångesten? Jo, jag förstod det idag. Att jag behöver känna det. För att förstå världen och min del i den. För att inte gå in i tystnaden, vända bort min blick. De goda människornas tystnad är den verkliga tragedin. Därför är jag stolt över att jag har vänner som har deltagit i demonstrationer idag. Stolt över de som orkar dela bilder, skriva artiklar, sprida budskapet att det är nog nu. Stolt över de som härdar ut. Som kämpar politiskt för förändring.

Jag fortsätter omge mig av människor, fortsätter dricka kaffe, fortsätter titta på min TV-serie. Medveten om att jag ingenting kan göra just nu, men att jag inte tänker titta bort. Jag är inte fysiskt och psykiskt stark nog än att göra något. Men jag vet att den dagen jag kan göra något på riktigt, den dagen jag har mer makt i form av ork och pengar, kommer det att spela roll att jag inte tittade bort.

0 avtryck, RSS

  1. Amanda 21 juli, 2014 @ 08:23

    Tack för en fantastiskt bra text! På pricken. Jag är uppvuxen i en politiskt mycket aktiv familj och får enorma skuldkänslor när det händer något hemskt i världen (för att jag inte försökt förhindra det), samtidigt som jag någonstans inser att just nu är mitt känslomässiga engagemang tillräckligt. Eller rättare sagt det enda rimliga utifrån min situation. Tack!

    • reaktionista 25 juli, 2014 @ 12:21

      Tack för dina ord. Jag kan bli så osäker på om det är okej att skriva sådana här texter, men dina ord visar att det behövs. Jag brukar anamma citatet ”Be the change you wish to see in the world” och egentligen är det väl så vi kan förändra världen. Med just den position jag finns i just nu, med de val som är möjliga i den och de förändringar jag kan åstadkomma med den kompetens och de personliga egenskaper som just jag har idag. ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något” är också en bra vägledning. Var rädd om dig, för de dagar då du behöver dig själv.

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: