Vi kom över havet

1919 är året. Japanska kvinnor trängs på ett fartyg på Stilla Havet, redo för den amerikanska drömmen. ”Vi kom över havet” handlar om postorderbrudar som hamnar i ett främmande land i ett liv som blir allt annat än vad de har tänkt sig. Det är ett poetiskt porträtt berättat från ett kollektiv. Ett vi.

Det är något väldigt fascinerande med perspektivet, hur de många individernas berättelser flätas samman till en grupps gemensamma ensamhet. Hoppet och drömmarna som övergår till ett utanförskap, ett främlingsskap. Detaljerna som ändå vittnar om att det är olika människor.

”Några av oss”, ”somliga av oss”, ”en av oss” skriver Julie Otsuka. Trots de fragmentariska bilderna, de många pusselbitarna, formas en helhetsbild som skulle ha varit omöjlig att skapa utan alla dessa små ögonblick och individuella blickar. De slutar inte vara ett kollektiv, men allt eftersom berättelsen fortskrider ser jag det ändå mer och mer som enskilda livsöden. Kvinnorna blir subjekt i min läsning, i en värld där de egentligen aldrig är mer än objekt.

Det är en sorgsen berättelse som gör ont. Det finns ständigt ett stråk av vemod mellan raderna. Otsuka spelar sina kort väl rakt igenom. När jag ibland tappade fokus av upprepningarna kom det snabbt ännu en kristallklar mening. En bild som var lika skarp som om jag hade tittat på ett fotografi.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: