MEDBEROENDE | Det falska jaget

I den första delen definierade jag vad ett medberoende är. Tack för all värdefull respons på det, och för att ni låter er beröras. Det är så mycket jag vill dela med mig av samtidigt som det väcker mycket känslor att skriva det. Egentligen hör allt ihop, men vi tar det lite i taget. Idag vill jag berätta hur jag tänker om det falska jag som skapades till följd av att jag växte upp i en dysfunktionell familj. Men också om hur jag till slut hittade en fantastisk person där bakom alla felaktiga speglingar. 

White lilac

  Jag vet inte vad jag vill

– Vad vill du äta till frukost?
– Det spelar ingen roll.
– Jo, men vad vill du äta?
– Vad finns det?
– Det finns allt möjligt. Vad vill du ha?
– Vad äter du? Jag kan äta samma.
– Det var inte frågan. Vad vill du ha?
– Jag vet inte. Jag kan vara utan frukost.
– Du behöver ju frukost. Vad vill du ha?
– Jag vet inte.
– Nej, hur skulle du kunna veta? Har någon frågat dig vad du vill?

Ungefär så utspelade sig en konversation en morgon för ungefär fem år sedan. Jag minns att jag inte kunde hitta något svar och att jag ville springa långt bort för att slippa frågan. Jag minns att jag ville ifrån min kropp. Det spelade väl ingen roll vad jag ville? Och varför spelade det ingen roll?

Det falska jaget blir till

När jag var liten fanns det ständigt någon eller något som kom före mig. Sjukdom, arbete, prestationer, träning, alkohol etc. Mina behov fick inte rum i vår familj. På olika sätt började jag känna mig i vägen, besvärlig, att jag tog för mycket plats. Eftersom mina föräldrar inte kunde ta hand om sig själva kunde de inte heller ta hand om mig. Istället tog jag det ansvaret. Jag började klara mig själv. Jag fokuserade på hur jag kunde få mina föräldrar att må bra och vara nöjda med mig. Hur kunde jag vara som minst till besvär för dem?

Jag anpassade mig. Jag blev medberoende. Jag vände alla mina känslospröt utåt, övervakade min omgivning. När jag vaknade på morgonen kände jag in vem jag behövde vara den dagen. Jag kände av hur mina familjemedlemmar mådde så att jag kunde vara den som fick ekvationen att gå ihop. Om någon hade frågat vad min mamma ville ha till frukost så hade jag haft ett klockrent svar. Jag blev tyst, försökte göra mig osynlig. Jag blev den person jag trodde att jag skulle vara för att bli omtyckt. Jag skrattade och skojade för att skapa bra stämning. Jag presterade i skolan och fick fantastiska betyg. Med tiden stängde jag av kontakten med mitt eget jag. Jag skapade det falska jaget – det anpassade barnet.

White geranium

Barnet tar över förälderns känslor

I hem där föräldrar omedvetet projicerar sin otillräcklighet, sina trauman, sin smärta på barnet kommer barnet tro att ”något är fel på mig”. Förälderns otrygghet speglas direkt över till barnet. Det är förenat med livsfara att tro att något är fel på min förälder, eftersom den är min överlevnad. Därför måste det vara fel på mig. Ett barn som blir avvisat och övergivet bygger så upp en självbild av att vara fel och värdelös. Detta kan ske på så subtila sätt att det inte går att ta på och det kan också ske med våld.

En förälder som själv inte har fått lära sig att ta hand om sina känslor kommer att försöka stoppa känslouttryck hos sitt barn i ett försök att skydda sig själv. Att inte hjälpa sitt barn att reglera känslor är att känslomässigt överge sitt barn. Konsekvensen blir densamma för barnet som för den vuxna. Det lär sig att känslor är farliga och inte får visas. Barnet drar slutsatsen att om jag känner ilska, ledsenhet etc är jag besvärlig. När det egentligen är föräldern som inte orkar med sina egna känslor. Jag ska berätta mer om regler i en dysfunktionell familj i ett senare inlägg.

Anemone

Clownen, tapetblomman, rebellen, hjälten

I ett försök att anpassa sig och försvara sig i en dysfunktionell miljö utvecklar barn olika roller. Tapetblomman som inte gör något väsen av sig och mest verkar vara perfekt och duktig på alla sätt. Som växer upp och fortsätter vara duktig i bakgrunden. Hjälten som alltid ställer upp, räddar och täcker upp förälderns misstag, hjälper alla. Som växer upp och ska rädda hela världen. Rebellen som agerar ut, bråkar, rymmer hemifrån. Som växer upp och blir kriminell och våldsam. Clownen som skojar, skrattar högst och alltid kan ställa till med en scen eller få någon på bra humör. Som växer upp och fortsätter underhålla människor på olika sätt.

Oftast tror jag att rollerna blandas. Jag har nog varit i dem alla i olika tider och situationer i livet. Vad har dessa roller gemensamt? Alla försöker de hitta bekräftelse på något vis. Och det får de. Så att de sedan växer upp med speglingen av ett falskt jag.

Jag var en bluff

Jag var så rädd för att någon skulle komma på att jag var en bluff. Att jag inte var så duktig på något som andra trodde. Att jag egentligen inte alls kunde laga mat eller skriva protokoll. Att jag bara låtsades kunna det. För även om jag hade gjort det tusentals gånger så visste jag ju inte om jag gjorde rätt. Jag litade inte på mig själv och kunde inte bekräfta mig själv.

Jag agerade och reagerade ständigt som jag trodde att andra ville att jag skulle vara, var andra till lags. Så jag var ju inte mig själv. Jag hade ingen relation med det som var jag. Jag var inte ens medveten om att jag spelade en roll. Jag trodde ju att det var jag. Det var det falska jaget. Bluffen. Idag när jag blir rädd eller osäker ligger de där rollerna fortfarande nära till hands. Skillnaden är att jag idag kan känna när jag är sann och inte. När jag bottnar eller bara flyter med.

True self

Hur hittar jag det sanna jaget?

Det har tagit många år för mig att hitta mitt sanna jag bakom alla skeva självbilder. Det finns fortfarande kvarlevor i mina beteenden och i min syn på mig själv.  Sådant som andra har projicerat på mig eller som jag själv har tagit på mig som försvar. Det är ett sorgligt och idogt arbete men som ju har gett mig ALLT i gengäld. Jag vet inte hur du ska hitta in till dig själv, om du inte har gjort det. Jag vet ungefär hur jag gjorde.

  • Ut med allt. Prata, skriv, prata mer, skriv igen, prata ännu mer. Gå i terapi, gå till skolkuratorn, till en präst. Berätta för vänner som orkar lyssna utan att behöva åtgärda. Gå på 12-stegsmöten. Prata. Kasta ut det falska jaget för att få plats med det sanna.
  • Flytta fokuset till dig. Släpp andra människor och deras problem. Ta ansvar för dig. Skicka tillbaka frågorna och råden till dig själv.
  • Känn. Kanske det viktigaste av allt. Stanna upp. Vila. Ta dig in och igenom dina känslor. Landa i dig själv och i din kropp. Lyssna inåt. Skriv av dig.
  • Testa nya saker. Vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Testa allt möjligt. Våga misslyckas. Våga lyckas. Måla, dansa, odla, sjung i kör, spela fotboll, läs olika sorters böcker/bloggar, laga mat… Testa!
  • Gör research på dig själv. Kolla runt på Pinterest, i tidningar, läs böcker, lyssna på radio. Vad gillar du? Vad gillar du inte?
  • Fråga dig själv. Vem vill du vara? Ställ frågor i olika situationer i vardagen. Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vad känns bra? Vad intresserar mig? Låt frustrationen och sorgen få komma ut. Bakom dem finns svaren. Fråga tills du kommer igenom.
  • Sörj. Gråt så mycket du bara kan.
  • Spegla dig själv i andra. Våga berätta om vem du tror att du är. Våga provtänka. Skapa en samtalsgrupp via ett studieförbund om det inte räcker att träffa folk från andra håll.
  • Hitta förebilder. Härmas. Fråga hur andra gör. Be om hjälp, be andra lära dig det du inte kan. Det är värdefullt för andra att få hjälpa till.
  • Sortera bort myter om dig. Vad är andras projektioner och hur ser du på dig själv?
  • Se dig själv som människa. Med fel och brister. Erkänn dina misstag. Skala av försvaren. Fyll på med medkänsla. Slå inte på dig själv.

Någon sa en gång till mig: När du är den du vill vara, då är du den du är. Idag är det sant för mig. Idag är jag den förälder som jag själv hade behövt som barn, till mig själv. Jag frågar mig själv varje morgon vad jag vill ha till frukost. Jag gråter inte sönder mig längre, för jag kan höra mitt svar. Jag väntar tills jag hör det. Idag spelar jag huvudrollen i mitt liv.

Hur har du gjort för att hitta vem du är och definiera dig själv?
Hur är du när du är sann mot ditt eget jag?

19 avtryck, RSS

  1. Mikaela 19 oktober, 2016 @ 09:54

    Först vill jag bara säga hur bra du är och hur viktiga de här inläggen är. Ingen borde få växa upp på det sättet <3 Jag har nog inte gjort något särskilt för att hitta vem jag är, ibland känns det som jag inte ens vet det. Jag kan vara lite av en social kameleont och anpassa mig efter vilket sammanhang jag är i, och då kan det kännas som att jag tappar bort mig själv, men egentligen så är det nog jag alltihopa bara att jag plockar fram vissa sidor och intressen mer än andra i olika sammanhang. Jag tror ändå kärnan av mig själv är den samma jämt, så då känns det ändå okej. Det här med bluff känner jag igen mig i, the imposter syndrome, jag känner ofta att jag egentligen inte kan någonting. Alltså särskilt inom det jag pluggar, visst jag har tagit mig igenom snart 5 år av biologistudier, men jag kan ju ingenting egentligen, jag är bara bra på att memorera saker till tentor. Men jag vet ju egentligen att det inte är så, att jag visst kan massor av saker, men det är svårt när man jämför sig med andra. Exempelvis en som kan minnas en liten detalj en föreläsare sa vår första termin. I jämförelse med det känns det som jag inte minns eller kan någonting, men det kan jag ju visst. Så det så.

    • Wilda 25 oktober, 2016 @ 11:14

      Tack för att du säger det. Och för att du delar med dig av dina egna tankar. Jag tror att det för mig handlade mycket om att jag hade självförtroende, men ingen självkänsla. Jag visste att jag hade kunskap, men den räknades ju inte om jag jämförde mig med andra för jag hade bara ett värde i jämförelse med andra. Samhället lär oss också att konkurrens är viktigt, att vi måste vara bäst för att komma någonstans. Så är det ju inte alls. Men det sitter hårt i väldigt många människor att det är så. Jag hoppas att du med tiden får visa för dig själv att du kan det du gör, just för att det bottnar i dig. Kram på dig!

      • Mikaela 26 oktober, 2016 @ 17:16

        Men verkligen det där med att man inte måste vara bäst. Jag vill jämt vara bäst på allting, men vad fan jag kan ju massor ändå även om det finns någon som kan ännu mer. Och det är inte bara de som är bäst som kommer någonstans. Bra påminnelse, klart det är så ju.

        • Wilda 31 oktober, 2016 @ 09:01

          Vad fint att du kunde ta hjälp av det. Så himla viktigt.

  2. Cathrin 19 oktober, 2016 @ 12:41

    Känner igen mig i så mycket. Särskilt i hjälten som ska rädda alla, men den enda som behöver bli räddad av mig är jag själv. Jag vet inte alltid vad jag vill men oftast så vet jag vad jag inte vill. Jag jobbar på att veta vad jag vill och vad jag känner och att tillåta mig själv att vara allt det jag är. Att tillåta mig själv att ta emot kärleken och omtanken från mig själv. Jag är min egen största motståndare och i det tillåter jag även andra att se mig som motståndare.
    Tack för dina kloka ord och tankar som hjälper mig att sätta ord på det jag jobbar med.

    • Wilda 25 oktober, 2016 @ 11:16

      Så mycket visdom i det du skriver här Cathrin! Jag är så glad att jag har dig i mitt liv. Jag är så imponerad över det arbete du gör med dig själv just nu. Ryser i hela kroppen när jag tänker på det.

  3. Christin 19 oktober, 2016 @ 13:22

    Jag måste igen påpeka hur BRA och välskrivna de här inläggen är. Jag var rädd att jag skulle tycka att det var för självhjälpigt men de är otroligt välskrivna och fina verktyg att få.

    Även om jag inte formulerat det så fint som du gör här, så har vissa av de sakerna du skriver om hjälp mig supermycket. Mina favoriter är (mest för att det varit bra ställen att börja på – att känna kan vara en tung punkt att börja på även om den är nödvändig till sist)

    – Gör research på dig själv
    – Hitta förebilder. Härmas.
    – Sortera bort myter om dig.

    Hade kunnat skriva tusen saker mer, men du gör det redan så fint. Kram

    • Wilda 25 oktober, 2016 @ 11:19

      Jag blir helt stum över den bekräftelse du speglar tillbaka för dessa inlägg. Jag är glad att de landar som jag vill förmedla det. Att känna är helt klart den svåraste punkten. Jag gör den nog på riktigt först nu. Ändå är det just den som på riktigt leder mig rätt. Allt annat har varit sekundärt i jämförelse. Jag är så glad att du uppskattar dessa inlägg. Tack! Kram!

  4. Christin 19 oktober, 2016 @ 13:25

    Okej, en sista: ”När jag bottnar eller bara flyter med”. <3

  5. Finurliga fröken 19 oktober, 2016 @ 22:46

    Tack! För allt du lär mig och allt du ger. Känner igen mig så mycket och behöver den här serien. Fast jag fyller 32 imorgon vet jag inte vem jag är. Jag är hjälten. Jag hjälper och räddar alla på bekostnad av mig själv. Inte konstigt att jag utvecklat fibromyalgi och har en ångestsjukdom. Jag vet ju om de men gör samma sak om och om igen. Jag lär mig inte. Och jag hittar inte mig själv. Jag hör inte minst egen röst. Så de här inlägget ska jag spara och så ska jag gå igenom punkterna och se om jag kommer närmare mig själv.

    • Wilda 31 oktober, 2016 @ 09:04

      Tack för att du säger det. Jag hoppas att du hittar ett annat sätt att leva. Det är förödande för kropp och själ att leva för andra. Ett tips är att läsa den där ACT-boken jag brukar tipsa om. Den kan hjälpa en bra bit med det också tror jag. Och sen rekommenderar jag så klart ACA-möten. De har varit och är en ovärderlig källa till insikt och utveckling för mig.

  6. made by mary 20 oktober, 2016 @ 20:50

    Oj vilket bra inlägg och vad strukturerat och liksom omfamnande (ja omfamnande) du skriver. Sådär att man verkligen hänger med och förstår, börjar reflektera själv.. Det har varit exakt sådär av olika anledningar för mig, mkt kring det perfekta att lyckas. Det är dock mkt som kan hända när man väljer sitt ”sanna jag”. Det blir obekvämt för andra och de drar sig undan, undrar vem du är och varför du ändrats..när det enda du egentligen gjort är att hitta (tillbaka till) den du faktiskt är. Stor kram till dig för det här makalöst fantastiska inlägget!

    • Wilda 31 oktober, 2016 @ 09:07

      Vilken otroligt fin komplimang. Det gör mig glad att texten kan förmedla det. Jag känner igen det. Det har varit så för mig i omgångar och är väl så nu med egentligen. Däremot är det annorlunda nu, eftersom jag själv vet vad jag behöver och kan ge mig det. Och jag ser att de människorna som inte kan hantera den jag är nu inte heller är människor som var menade att följa med mig vidare – i alla fall inte så nära som tidigare. Tack för dina kloka reflektioner och varma ord.

  7. Jenny 23 oktober, 2016 @ 19:11

    Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har lämnat det här inlägget oläst på bloglovin i flera dagar för att jag helt enkelt inte vågat läsa. Inte orkat ta tag i mina egna känslor.
    Jag skriker inombords efter varje ord för det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev detta. Det är den starkaste känslan jag vet, när man läser sig själv genom någon annans ord. När man verkligen inser att någon där ute vet och förstår. Att man inte är ensam.
    Jag tror jag senaste året ofta lurat mig själv att jag mår bättre än jag faktiskt gör, att jag kommit längre. Jag har jobbat mycket med mig själv och jag vet att jag utvecklats något enormt, men jag tror det är lätt att låta det stanna där och inte fortsätta kämpa. Nöja sig med att ha byggt upp ett fungerande draperi istället för en stabil vägg.
    Tack Wilda, för att du petar upp gamla sår, hjälper mig sätta ord på mitt förflutna och visar att kampen inte är förgäves. Tack för att du bara finns<3

    • Wilda 31 oktober, 2016 @ 09:11

      Åh som jag känner med dig. Och så modig du är som läser! Som vågar möta det, möta dig. Du är inte ensam. Du är verkligen inte ensam. Men åh vad jag förstår den känslan.
      Tack för att du bekräftar att den här inläggsserien behövs. Du hjälper mig att förstå att jag kan hjälpa andra med det jag har gått igenom. Med det får allt elände plötsligt en mening. Jag vill också påminna dig om det jag skrev om i första inlägget – ACA-möten. Om du behöver känna att det finns andra som har det som du, och hitta stöd och tröst och inspireras av andras utveckling är det verkligen en fantastisk möjlighet. Helt gratis och öppet för alla som behöver det. Mina varmaste kramar till dig! <3

  8. […] Samtidigt släpper jag inte in någon, eftersom jag inte kan lita på någon. Jag låter mitt falska jag få vara med, så att jag inte riskerar att bli sårad på […]

  9. Alexanderhaatainen 22 januari, 2017 @ 23:35

    Skitt bra formulerat ✌

    • Wilda 25 januari, 2017 @ 11:01

      Tack Alexander! Jättefint att höra!

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: