MEDBEROENDE | Kontroll som substitut för tillit

I många sammanhang skämtar människor om att de har ett stort kontrollbehov. Jag brukade också skämta om mitt behov av kontroll. Tills jag såg allvaret bakom det och förstod att det grundade sig i något väldigt sorgligt. Då förstod jag också att jag skadade mina relationer med det, och allra mest relationen till mig själv. Detta är den tredje delen om medberoende.

Misty lake - reaktionista.se

Istället för tillit

Trygghet skapas i kontinuitet och förutsägbarhet. En tillit till att min förälder finns där när jag behöver hjälp med något, att jag får mat när jag är hungrig, att jag blir räddad från faror och tröstad när jag är ledsen. Ett barn som växer upp i en familj där något är fel utvecklar en stark rädsla. Barn som blir känslomässigt övergivna vill på olika sätt säkerställa att människor omkring dem inte kommer att försvinna. När den basala tryggheten och tilliten rubbas behöver barnet utveckla strategier för att skapa trygghet på andra sätt. Ett mönster av kontroll växer fram.

”Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig.”

Jag minns att jag var rädd, ständigt och jämt, för vad som skulle hända. Jag visste att något var fel, men jag visste inte vad. Vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag visste att mina föräldrar mådde dåligt, men inte hur dåligt och inte varför. Jag var livrädd för att bli lämnad ensam i världen. Jag tvivlade på om jag var önskad och försökte hålla koll på när mamma eller pappa mådde sämre. Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig. Jag kunde höra det på stegen och blev skakig av minsta förändring. Kontrollen var allt jag hade.

Kärlek under villkor

När jag var liten förstod jag tidigt att jag fick kärlek om jag var glad och tacksam. Jag förstod att om jag uttryckte en brist på något eller hade negativa känslor som ilska eller ledsamhet, så skulle jag bli avvisad. Jag kontrollerade mina behov. Jag försökte på alla sätt att passa in i den mall som mina föräldrar uttryckte att de ville ha mig i. Den mallen förändrades ofta och jag upplevde det som att vad jag än gjorde kunde jag inte göra rätt. Det fanns villkor för kärleken i vår familj. Om jag inte uppfyllde dessa fanns det ett hot om att bli övergiven. Om jag inte var glad och bekräftade min förälder kunde hen anklaga mig för att vara otacksam och gå ut genom dörren. Jag började kontrollera mig själv och den inre kritikern fick en stark röst.

Misty lake - reaktionista.se

Rädslan för att bli övergiven

Barn känner av när något inte stämmer i familjen. Jag behöver att min förälder är trygg och om hen inte är det så måste jag se till att den blir det. Ett barn som växer upp med en förälder som inte kan vara känslomässigt närvarande är per automatik ett övergivet barn. Barnet får ingen hjälp att härbärgera sitt inre liv. Övergivenheten är reell. Det är ett hot som sitter i ryggmärgen på oss människor. Om jag inte anpassade mig efter mina föräldrars behov och önskningar blev jag lämnad. Vem vore jag utan min flock? Hur skulle jag överleva då? Vi börjar genast kompensera för det, med kontroll.

”Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på”

Traumat lever kvar och försätter oss i skräck. Vi börjar övervaka vår omgivning efter tecken på nästa katastrof. När vi ser en spricka måste vi fixa till den direkt, så att den inte blir ännu större. Vi börjar utgå ifrån värsta tänkbara scenario för att vara beredda på vad som helst. Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på. Om jag bara kan göra mamma glad, om jag bara kan hålla borta allt jobbigt och se till att alla är vänner med varandra, så kommer jag inte att bli övergiven igen. Det var ett ständigt överhängande hot. Jag gjorde allt vad jag kunde för att förebygga en oundviklig katastrof.

Om jag bara…

Jag blev vuxen. Och jag fortsatte leta faror i varje minspel, hos varje människa jag mötte. Jag undrade vad andra människor tänkte för hemskt om mig, övervakade mig själv och skämdes för allt möjligt i förebyggande syfte. Ingen fick förekomma mig. Om jag skulle bli dömd och kritisera så skulle jag veta det i förväg. Då kunde ju ingen göra mig illa, för då hade jag redan kommit på det först. Om jag kunde lista ut vad andra ville istället för att behöva säga vad jag ville, så skulle jag nog bli omtyckt. Om jag bara presterade tillräckligt bra så skulle människor tycka om mig. Om jag löste ett problem för någon annan skulle jag vara värd något. Jag tänkte det så klart inte så medvetet. Det var så självklart för mig att det var så här jag skulle vara. Jag hade ju levt i detta mönster sedan jag lärde mig gå. Idag vet jag att det finns en annan väg att gå.

Misty lake - reaktionista.se

Hur skadar tillitsbrist relationer till andra?

Det är lätt att tro att tillitsbrist bara skadar den som inte har tillit, som lever i rädslan. Tyvärr är det inte så enkelt. Det var en hemskt smärtsam insikt för mig när jag förstod att det också skadade andra. Eftersom jag inte litade på mig själv eller livet i sig självt litade jag ju inte heller på andra. Jag tvivlade på att människor skulle göra det de sa att de skulle göra, att någon ville finnas där för mig, kunde inte tro på det människor sa, misstänkliggjorde andra och förväntade mig att andra skulle bemöta mig på sätt som gjorde mig illa.

”Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera.”

Jag litade inte heller på att andra människor kunde ta hand om sig själva och ville hela tiden lägga mig i hur andra levde sina liv. Jag försökte skapa bra stämning i alla sammanhang jag dök in i, kontrollerade att andra gjorde rätt, synade människor lika noga som jag synade mig själv. Jag gav oombedda råd och berättade för människor hur de skulle lösa sina problem. Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera. Ofta bad jag inte om hjälp i rädsla för att vara till besvär.

När rädsla styr blir allt skevt. Om och om igen signalerade jag till andra att de inte var något att lita på, att de var oförmögna att ta hand om sig själva och att jag minsann visste bäst. Jag förstår varför jag gjorde det. Det var ju så jag hade lärt mig hemifrån. Jag kunde inget annat. Jag förstod inte ens att det var det jag gjorde, för det var ju utifrån vad jag trodde var hjälp och omtänksamhet jag gjorde det. Tills jag förstod att när jag litar på att människor tar ansvar sig själva får inte bara jag ett andrum – jag ger något otroligt värdefullt till någon annan. Jag ger tillit.

Misty lake - reaktionista.se

Det värsta har redan hänt

Kontroll är grunden för medberoende, eftersom tillit saknas. Rädslan för att bli övergiven styr och stör i bakgrunden. Det är skräcken inför det som en medberoende person försöker undvika genom att kontrollera sig själv och andra. Och vad blir resultatet? Ensamhet.

För att jag skulle komma ifrån de onda cirklarna av kontroll fanns det bara en väg. Att inse att det jag är rädd för, det jag försöker undvika, redan har hänt. Jag kan inte göra det ogjort. Jag blev övergiven. Jag behöver inte vara i det längre. Idag är det jag som överger mig själv, för som vuxen kan jag inte bli övergiven på det sättet som ett barn kan bli. Jag kan finnas där för mig själv om jag tillåter det, och det är mitt ansvar att göra det. Det kan vara riktigt svårt att se, för smärtan är så stark. Såret är öppet. Det där såret är det lilla barnet i dig. Det som blev övergivet. Ta hand om barnet. Det är din lösning.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter upp och ner om kontroll. Hur den uttrycker sig, hur den fungerar, varför den finns, hur jag stegvis har släppt den och vad jag fortfarande brottas med. Alla beteenden som jag utvecklade i mitt medberoende grundar sig på kontroll. Jag kommer att dela med mig av det i små portioner framöver, för att ni ska få en närmare känsla. Därför kommer jag inte att avsluta detta inlägg med en lista av tips. Istället ber jag dig att fundera på:

Hur påverkas de val du gör om du utgår ifrån tillit eller om du utgår ifrån rädsla?

7 avtryck, RSS

  1. Jenny 2 november, 2016 @ 20:08

    Vet inte riktigt vad jag ska säga utan att upprepa min kommentar på ditt förra inlägg i serien.
    Ser hur som helst mycket fram emot fler inlägg om kontroll, vet att jag har en hel del att lära och fundera över i det ämnet.
    Heja dig, Wilda.<3 Heja dig som klarat att vända dina problem till styrkor genom att kunna sprida kunskap och förståelse.

    • Wilda 10 november, 2016 @ 15:53

      Just nu har jag behövt pausa lite, men är så glad att du vill läsa mer. Det är så värdefullt att höra att det når fram till någon, det jag försöker förmedla. Och det är verkligen en stor känsla att alt det jag tagit mig igenom idag kanske kan få en mening när det hjälper andra. Varm kram till dig!

  2. Mikaela 3 november, 2016 @ 16:17

    Det är så sant att kontrollbehov hänger ihop med tillit. Jag upptäckte bara nyligen att jag hade ett större kontrollbehov än jag trott, men det var i en situation där jag inte kände tillit, jag litade inte på att personen skulle göra det den sa och då dubbelkollade jag hela tiden att allting blev gjort osv. I vanliga fall, när jag litar på personer, så har jag inte alls det beteendet, det var rätt bra att inse det tror jag!

    • Wilda 10 november, 2016 @ 15:55

      Vad häftigt att du fick den insikten utifrån det. Så spännande när det blir så tydligt för en. Ja oj vad det hänger ihop. Haha, jag kan inte ens börja förklara utan att skriva hela historien om mitt liv, haha. Och inte är det konstigt heller. Kontroll är ju det närmsta en kan komma tillit utan att det är det ändå.

  3. Katarina 4 november, 2016 @ 04:36

    Hej igen. Just nu skulle jag vilja skriva en reflektion direk till dig istället för här, är det ok?

    • Wilda 4 november, 2016 @ 08:25

      Självklart är det ok! Du kan maila till reaktionista(at)gmail.com

  4. […] Wildas kloka inlägg om medberoende och hur en påverkas av att växa upp i en dysfunktionell familj. Jag har läst det flera gånger den här veckan och känner igen mig så väl i stora delar av det, jag går därifrån med nya insikter om mitt beteende och vad jag behöver jobba med, men också med vetskapen om att jag behöver vara snällare mot mig själv. […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: