MEDBEROENDE | Tre förbud i en dysfunktionell familj

Det finns tre utpräglade förbud i en dysfunktionell familj. Jag tänker mig att tillit utvecklas från en känsla av att kunna vara sårbar, fri och samtidigt trygg. Att våga känna och uttrycka sitt inre med en annan människa. Bli accepterad som jag är. Kontrollen består av något annat. Förbud. Regler. Rätt och fel. Dessa finns i olika grad, och sprids från generation till generation – om ingen bryter kedjan. 

Självklart går dessa förbud in i varandra på många sätt och påverkar varandra. Det är ett komplext ämne och i en familj som inte fungerar är det just det där trasslet som blir så påtagligt. Livet i en sådan familj är inkonsekvent. Det är omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel och det är ett moment 22 att försöka förstå vad som är fel – eftersom alla känner det, ingen pratar om det, ingen förstår problemet och det får absolut inte synliggöras. Jag utgår som vanligt ifrån min egen erfarenhet när jag berättar.

Reflections - reaktionista.se

Känn inte

I en familj med trygga föräldrar speglas barnens känslor och de får hjälp att sätta ord på dem. Motsatsen är när ett barns känslor invalideras. Ifrågasätts, ogiltigförklaras, ignoreras. Barnet lär sig att det inte är någon idé. Det är nog mig det är fel på, tänkte jag. Jag bara överreagerar. När barn inte får hjälp att hitta ord för sina känslor blir de bara en ”klump i magen” eller ”ont i huvudet”. När jag började i terapi hade jag bara två känslor; jag mådde bra eller dåligt. Mest dåligt. Och inga av dessa känslor var ju egentligen känslor. Jag hade stängt av för att överleva i en värld där mina känslor kunde göra mig och andra illa.

Det är nog mig det är fel på, tänkte jag. Jag bara överreagerar. 

Som barn i en dysfunktionell familj förstår du snabbt att känslor är något jobbigt. Mina känslor är i vägen och jag faller också offer för mina föräldrars känslor. Om jag blir arg gör jag mamma ledsen. Om jag vill något stör jag. Det är inte okej att vara ledsen, för då känner sig pappa som en dålig förälder. Istället ska jag stänga inne det jag känner, så att jag inte är besvärlig. Jag utvecklade känslor inför mina känslor. Min ilska speglades tillbaka som ”otacksamhet” så jag började skämmas för den. Jag blev rädd för mina känslor av flera anledningar, men mest för att jag blev lämnad ensam med känslor och frågor som var alldeles för stora för mig att hantera ensam.

Barn försöker förstå sin omvärld, och lägger skulden på sig själva när något är fel. När ingen berättar att mamma är sjuk eller pappa har problem, tror barnet att ”det är mitt fel att mamma är sjuk” osv. Det bekräftas också när föräldrarna inte kan hjälpa barnet att se och sätta ord på sina känslor. Mina föräldrar kunde inte hantera sina egna känslor, och givetvis kunde de då inte hantera mina känslor. Den skuld och skam de bar på gick vidare till mig. I tystnaden.

Reflections - reaktionista.se

Prata inte om det

Ja, vi levde i tystnad i min familj. Men i den där tystnaden var det egentligen aldrig tyst. Där fanns de högljudda känslorna, de subtila vinkarna, talande blickar, tydliga kroppsspråk. Varje dag tolkade jag ljudet av mammas rörelser, tempot i pappas andning, tonen bakom de välformulerade orden. Jag trodde som barn att jag kunde språket, men som vuxen ser jag att det var en ständig gissningslek. Jag sökte efter tecken på skuld och skam och försökte undvika dem genom att vara till lags.

Det fanns inget att ta på, inget tydligt fel att peka på. Det kanske ändå var jag som var fel? 

I en familj av detta slag finns det inget gemensamt språk. Allt är subtila stämningar, under ytan, som skickar ut skuld och skam. Utåt sett ska familjen se fungerande ut, dölja det kaos som pågår inom varje individ i familjen. När ingen pratar om det, varken inom familjen eller utanför, finns inte problemet. Men alla känner av det och hela livet kretsar kring att gå runt det: flodhästen i vardagsrummet.

Den som säger något får alla emot sig. Om du inte mår bra så beror det på dig. Som barn förstod jag att jag inte hade rätt att klaga på något. Det var att vara otacksam och respektlös mot föräldrarna som jobbade och slet för familjen. Mamma är sjuk, du kan inte störa henne nu. Pappa behöver vila efter jobbet, låt honom vara. Och så förlorade jag förmågan att uttrycka mina känslor och min verklighet. Jag försökte på olika sätt agera ut i skolan, men ingenting gick fram eftersom jag inte hade de ord som behövdes. Det fanns inget att ta på, inget tydligt fel att peka på. Det kanske ändå var jag som var fel? 

Reflections - reaktionista.se

Lita inte på någon/något

I ett hem där du inte får känna och inte prata om det som är svårt blir det väldigt ensamt. Det saknas vuxna som förklarar den inre och yttre världen för barnet, som ger förutsägbarhet, erbjuder vad barnet behöver i olika situationer och får barnet att känna sig värdefullt. Barnet utvecklar en slags ”vuxenroll”, där det ska klara allt det där själv. Det kan inte räkna med att få den omsorgen utifrån.

Tvärtom är försöken att få det en behöver och önskar ofta kantat av besvikelser. I en miljö där barnets sökande efter bekräftelse och kärlek möts av avvisanden och brutna löften tappar barnet tilltron till vuxenvärlden. Jag började kontrollera både min inre och yttre värld. Jag skulle klara mig själv.

”Det måste vara jag som är fel”. Det är så barn förklarar en värld de inte förstår. 

På samma sätt kan en medberoende förälder (med all välmening) göra för mycket åt sina barn istället för att lära dem att göra det själva – och därigenom signalera till barnet att det inte kan göra det tillräckligt bra själv. På så sätt får barnet en självbild som säger att den inte klarar något själv. Detta är vanligt i familjer med medberoende föräldrar, som så klart vill kontrollera faror och skydda sina barn från allt möjligt.

Barnet slutar också lita på livet i sig självt, på att det vill en väl. Katastroferna avlöser varandra. Barn söker sig fram till sina egna svar och som för alla dessa barn hamnar skulden hos barnet självt. Det måste vara jag som är fel. Det är så barn förklarar en värld de inte förstår.  Och så försöker de förändra sig själva. När inte ens det hjälper tappar de också tilliten till sig själva. De blir övertygade om att de överreagerar, överdriver, känner fel, tänker fel, gör fel, säger fel. Är fel. Är oälskade och oönskade.

Reflections - reaktionista.se

Hotet om att bli övergiven

Om barnet bryter mot dessa regler riskerar det att bli övergivet. Barnet har redan blivit övergivet, eftersom föräldrarna inte kan hjälpa det att härbärgera sitt inre. Det vet att övergivenheten är ett reellt hot. Om jag inte anpassar mig och gör det mina föräldrar vill, blir jag lämnad.

I risk för att bli lämnad ensam börjar barnet sympatisera med sina föräldrar och anpassar sig. Som vuxen är jag så van att anpassa mig att jag fortsätter att göra det. Jag fortsätter scanna av vad som behövs av mig för att få vara med i olika sammanhang (vad jag tror att andra behöver). Samtidigt släpper jag inte in någon, eftersom jag inte kan lita på någon. Jag låter mitt falska jag få vara med, så att jag inte riskerar att bli sårad på riktigt.

Som barn är övergivenheten ett dödshot och när ett barn har upplevt det kommer det att leva med den rädslan även i fortsättningen. Det är den rädslan som styr i bakgrunden. Det är den rädslan en medberoende person försöker undvika genom kontroll.

Dessa förbud har gett mig förödande konsekvenser i mina relationer, och framför allt i relation till mig själv. I nästa avsnitt vill jag berätta mer om det och hur jag har försökt och fortfarande försöker förändra det, och bryta kedjan.

Det går nu att kommentera anonymt för dig som vill det. Om du känner att du hellre vill skriva till mig personligen så får du jättegärna göra det till reaktionista(a)gmail.com. Vad du än har på hjärtat så ska jag svara efter bästa förmåga.

Tidigare inlägg på tema medberoende:

Medberoende – vad är det egentligen?
Det falska jaget
Kontroll som substitut för tillit
Jag sa nej till min familj

 

13 avtryck, RSS

  1. Mikaela 23 november, 2016 @ 11:34

    Fan. Ingen borde få växa upp på det sättet <3

  2. Borgmästaren 23 november, 2016 @ 14:50

    Starkt inlägg och modigt att skriva det. Man förstår verkligen vilka spår det sätter när du beskriver hur en barndom i en dysfunktionell familj kan vara. Och även några tankeväckande saker som man kan ta med sig till sina egna barn, även om vi är en funktionell familj. Alltid bra att kunna förtydliga att något inte är barnens fel. Tycker jag gör det men har märkt att det tål att upprepas ibland.

    • Wilda 5 december, 2016 @ 10:52

      Tack för din varma kommentar. Det här är en så stark bekräftelse på att jag gör något rätt. Så otroligt starkt och ödmjukt av dig att se det, se dina barn i det. Barns förklaring när något är fel är nästan jämt att det är deras fel om de inte får höra annat. Så viktigt att påpeka och upprepa. <3

  3. Hanna 24 november, 2016 @ 08:18

    Ytterligare ett inlägg jsg känner så väl igen mig i. Du beskriver det så bra.

    • Wilda 5 december, 2016 @ 10:53

      Tack Hanna <3

  4. Sandra Leone 24 november, 2016 @ 10:31

    Vilket otroligt modigt och starkt inlägg fina du!
    Hoppas att du idag vet att det inte är ditt fel. <3

    • Wilda 5 december, 2016 @ 10:54

      Tack för att du ser och bekräftar. Och ja, idag vet jag det. Idag vet jag att ingenting handlade om mig egentligen, att mina föräldrar var två trasiga själar som inte heller hade fått det de behövde. <3

  5. Framförallt måste man tänka på personens integritet, du har själv inte rätt till någon men den som skadar familjen har en integritet det ska värnas om till varje pris. Tänk på hur mycket du kommer förstöra för den personen om du pratar om det, ansvaret för den personens framtid läggs på dina små axlar som knappt är tillräckligt utvecklade för att bära ryggsäcken med skolböcker.

    Jag känner igen mig så mycket i din text, jag kanske sänder iväg ett mail till dig om det hade varit okej?

    Jag kämpar så för att slå mig fri från känslan av att det är mig det är fel på och att jag överreagerar, men de sista månaderna vet jag med mig själv att jag faktiskt gjort det senare, på grund av extrem stress och depression har det liksom slagit över från att knappt reagera alls till att reagera jättestort på minsta sak. Det balanserar ut sig så småningom men skillnad nu är att jag vet att jag har rätt att reagera, och att jag inte alls överreagerade som barn.

    Det är fint att du finns och att du delar med dig av det här, jag tror inte att du anar hur många och hur mycket du kommer att hjälpa genom att våga pränta ner orden i textformat <3

    • Wilda 5 december, 2016 @ 11:01

      Ja det är så väldigt skevt, hela sättet att tänka. När barnen inte kommer först. Och egentligen – om problemet blev synligt kunde också personen få hjälp…

      Det är helt okej om du vill skriva till mig, fina du. När som helst.

      Jag känner igen mig i det du skriver. Det tog ett tag för mig att förstå vad det var som hände. Posttraumatisk stress gör att en skannar av och har en överaktiv hjärna, som också är väldigt känslig. Känslorna är obearbetade och kroppen letar fara. Och att reagera på att någon inte svarar i telefon med att känna sig övergiven och tappa tron på att någon vill veta av en, är ju en överdriven reaktion som vuxen. Men som barn var det inte det. När jag behövde att mina föräldrar tog hand om mig som liten var det ingen överdriven reaktion att känna sig övergiven. Jag blev det. Att jag sen blev invaliderad i det handlade ju om andra, inte om mig. Idag handlar det om mig, och mitt ansvar för att våga visa känslor – men inte på ett förövarsätt att jag slänger på andra att de ska ta hand om mina känslor. Det är det som är så tufft – att vi behöver kunna ta hand om oss själva fast vi inte fick veta hur. Jag önskar dig allt gott och det är bara att du hör av dig om du vill.

      Jag är verkligen glad att du läser och låter dig beröras. Det är modigt, att du ens läser. Kom ihåg det. Kram!

  6. Ina 25 november, 2016 @ 21:07

    Tack för att du skriver om det här.
    Det ger mig så många insikter, så mycket förståelse inför vem och vad jag är.
    Jag ska ta med mig detta.

    Älsk.

    • Wilda 5 december, 2016 @ 11:02

      Älsk! Jag är så glad att du finns i mitt liv, genom allt. Och läser, följer. Att vi fortfarande ger varandra så mycket.

  7. […] Tre förbud i en dysfunktionell familj […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: