Mellan stolarna.

hands behind
Jag ser Uppdrag Granskning, med stort motstånd. Egentligen orkar jag inte se det jag redan vet. Det som är den hemska sanningen om vad som händer människor som inte orkar ta hand om sig själva.

Jag har haft tur. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt, men hjälp har jag fått. Jag var väldigt ung när jag hamnade i samhällets vård. Inte ens myndig. Idag kan jag se att socialtjänsten gjorde vad de kunde för mig, utifrån de resurser de hade. Idag kan jag se att psykiatrins omänsklighet inte handlade om mig, utan är ett systemfel som drabbade mig.

Jag hade stora behov. Behov som var större än samhället hade resurser för. Den mest grundläggande utredningen som gjordes utifrån min livssituation när jag var placerad på behandlingshem kom fram till att jag behövde heldygnsvård med psykoterapi under en längre tid. Jag hade det då, men just det där med tid fanns inte. Tid är pengar, tid kräver. Tyvärr tror jag inte att samhället sparade pengar på att skicka bort mig. Jag hamnade i en annan institutionsform där jag blev allt mer destruktiv så sjuk att det snabbt krävdes heldygnsvård för att hålla mig vid liv. Senare kom den fysiska kraschen. Jag kan ibland undra om jag hade blivit bättre snabbare om jag hade fått stanna på en plats, hitta en grundtrygghet och inte behövt slitas ifrån relationer där jag hade börjat våga tillit.

Jag har mött många människor på vägen som hade varit i behov av mycket mer. Ett hållande sammanhang, ett hem där de inte behöver slåss mot ångesten ensamma, en plats där de kan få hjälp med de basala behoven för att orka ta sig vidare. Jag har mött de som skickats ut från mentalsjukhusen till ett liv i fullständig otrygghet och de som inte ens vågar ringa psykiatrin i rädsla för att må sämre av det. Det är så det ser ut för många.

Jag har aldrig lämnats helt ensam. Jag hade människor som på olika sätt gav mig kraft att kämpa. Jag hade en folkrörelse som var en del av mitt liv. Jag hade en långtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Jag var ung. Men allt det här är egentligen tillfälligheter. Att just jag skulle få stödinsatser. Att just jag hade människor som fångade upp mig. Det hade kunnat vara annorlunda.

När jag bröt med psykiatrin 2009 gick jag därifrån i affekt, avbokade alla tider och kom inte tillbaka. Då hade insikten om att jag blev sämre av min ”vård”, sjunkit in. Jag togs inte på allvar. Jag kunde ta vara på den ilskan och söka annan hjälp, söka mig bort från det som gjorde mig illa. Men samtidigt som jag sökte hjälp i ett halvår satt jag hemma med självmordstankar dagligen. Ingen hörde av sig. Förra året fick jag ett brev där de frågade om de skulle skriva ut mig ur deras register. I min journal finns upprepade självmordsförsök och grovt självskadebeteende. Efter fem år skickade landstinget ut ett automatiskt brev.

Jag kunde kämpa för mig mitt i det allra värsta. När jag inte hade någon. Jag gav livet en sista chans. Alla hittar inte den kraften. Sjukdom, beroende, fattigdom och hemlöshet ger inte kraft. Det tär sönder en människa. Jag kan bara ana vidden av den ensamheten och övergivenheten. Det borde inte få vara så. Det borde ha förändrats för så länge sedan. Varje dag som går utan att något förändras är ännu en dag där människor går sönder i sin ensamhet och utsatthet.

Psykiatrin behöver en reform som handlar om mänsklighet och närvaro, inte nya ”metoder” och mediciner. Socialtjänsten behöver mer resurser, fler människor på mindre arbete. Och det behövs fler platser där sjuka och ensamma människor kan få stöd och hjälp precis så som de behöver. För vet ni vad som händer när de inte får det? Deras behov växer. Frustrationen växer. Antingen blir det till uppgivenhet eller så blir det till hat. Det är människor det handlar om.

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: