Idag och de kommande tre dagarna ska jag umgås med mig själv i tystnad, så mycket det går. Jag ska lyssna inåt. Jag ska stänga av TV, radio och Internet. Jag ska yoga, meditera, måla, skriva, läsa, promenera och delta i verksamhet i en kyrka.

Det är sällan jag pratar om min tro. Jag vill inte säga att jag är religiös, men jag är en andlig människa. Jag har sökt mig till kyrkor och andliga forum sedan i tonåren. Det är ofta i dessa sammanhang som jag känner att jag kan vara jag fullt ut. Med skavanker, sorg, bitterhet och också den djupaste glädjen. Jag hittar frihet att leka, gråta, dansa, skratta, andas, sucka. Jag går sällan på gudstjänster. Det är samtalen och skapandet jag söker. Samtalen om livet, hur det är att vara människa, vad en gör när det inte går att hitta hopp. Och ibland är det så enkelt som att möta ett par andra ögon över en tyst kopp kaffe.

Jag tror på en högre kraft, men inte på Gud som en patriark. Jag tror på att min andlighet handlar om vilken människa jag är och vad jag gör av det. Inte vem Bibeln säger att jag borde vara. Jag tror på en kraft som är vad jag behöver att den ska vara just idag. Inte en dömande kraft. Jag tror inte att jag måste be för att gud ska höra vad jag behöver. Jag tror att det finns en annan kraft som tar vid när min inte håller eller leder mig fel och när jag behöver grunda mig från mitt ego. Jag tror att om det finns en gud så är det en aktiv gud som finns i allt. Ibland tänker jag att naturen är min gud. Skaparkraften, växtkraften, kärleken, energin, ljuset, kroppen. Och mörkret.

IMG_4380

Av alla högtider trivs jag allra bäst i påsken. Det finns en stämning där som jag kan identifiera mig i. Allt är inte käckt och fyllt av gemenskapskrav. Lidandet får utrymme, form och ritualer. Frågan om mening väcks. Jag funderar på andras lidande och mitt eget. På hur jag kan nå acceptans inför lidandet och inte alltid gå från problem direkt till en lösning. Jag funderar på hur det är möjligt att läka från lidande. Jag funderar på vad det innebär att inte orka, att ge upp, att kapitulera. Jag känner in min kropp, vad den försöker säga, vad den viskar när jag inte hör. Påsken är en fristad där allvaret som bor i mig får en plats.

Samtidigt handlar påsken också om den djupaste glädjen, återupprättelsen och livet. Vem vill jag utvecklas till att bli? Hur kan jag fylla mitt liv med mening och glädje? Vad behöver jag och vem behöver jag vara?

Jag säger som en klok vän uttryckte: meningsfullt lidande och glad påsk!
Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

  1. Malin Burge Reply

    Tack för din text! Jag definierar min andlighet på samma sätt som du, det kändes bra att läsa det och få det formulerat i text.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: