Triggervarning sexuella övergrepp

Tårarna rinner när #metoo fyller mitt Facebookflöde. Jag kan nästan inte andas i den bild som målas upp. Jag vet ju egentligen, men magnituden blir så övermäktig. Varenda jäkla kvinna har varit med om det. Alla kan och vill inte säga något, och det måste få vara okej. Ingen är skyldig någon sin berättelse. Jag tycker fortfarande att det är svårt att sätta ord på det inför er. Mina förövare har aldrig fällts, som så många andra. Det finns inga vittnen, inga bevis. Det sexuella våldet normaliseras. Händerna, blickarna, skämten, tafsandet, sexualiseringen. Det är en del av vårt samhälle. Det bor i våra kroppar. Kropparna minns. Och därför måste jag prata om det.

Vi behöver prata om det. Om det är något jag vet så är det just det.

Vi behöver prata om det.

Ändå är det svårast av allt. Jag var en av de som var tyst under så många år att jag inte ens själv trodde på det när jag uttalade det. När jag pratade med terapeuter, vänner, jourpersonal, behandlingspersonal, poliser. Jag kunde inte ta orden i min mun. Våldtäkt. Sexuella övergrepp. Sexuella trakasserier. Det var först när jag förstod vad det handlar om egentligen som jag kunde prata om det. För det handlar inte om sex. Det handlar om makt.

Det handlar om mäns makt över kvinnor. Makten att definiera den kvinnliga existensen, vad som är kvinnligt, vad som inte är det. Vad jag som kvinna ska stå ut med, när jag överdriver, när jag ska ta ansvar, vad som åligger en kvinna att göra, vilka rum jag får vistas i. Vem som har rätt att bestämma över min kropp. Vem jag tillhör. Vems dotter jag är. Vems kvinna jag är. Vem som definierar mig och hur. Varje övergrepp jag har varit med om har handlat om makt – och vanmakt.

Det behöver hända något. Det behöver bli synligt. Vi måste sluta leva med minnena, känslorna, rädslorna instängda i våra kroppar. Kropparna minns åt oss. Det har redan hänt. Det händer varje dag, över hela världen. Det är redan där. Om vi undviker det så växer det. Inom oss bildas en egen sanning av skuld och skam. En myt om kvinnan som offer – som inte säger ifrån, som egentligen vill, som går igång på motstånd. Som gillar män med makt. Som ska tacka för sexualiserade uttryck för han ”var ju bara snäll”.  Tyvärr ser det ut så och det är så jäkla fel. För det borde inte vara offrets ansvar att berätta.

#metoo - reaktionista.se

Jag var 17 år när jag började minnas. Någons händer mot en liten kropp. Någons andedräkt för nära min. Det tog många år att inse att den där kroppen var jag. Som barn, som tonåring, som vuxen. Vilka män det var kan jag fortfarande inte säga högt i vissa sammanhang. Varför? Män har makt. I familjen, i samhället, i alla sammanhang jag befinner mig i. Män med makt tenderar att använda den för att tjäna sina egna syften. Bland annat för att skydda sig själva, och varandra.

Det första jag mötte var någon som inte trodde mig. Den andra reaktionen var att jag borde hålla tyst. Sedan följde förnekelse, människor som vände mig ryggen, psykologer som sa att jag ljög, någon kallade det identitetskris och försenad trots, någon sa att jag var överkänslig. Jag fick ett förnekande rakt upp i ansiktet. Jag tog tillbaka allt. Jag tystnade. Tills någon sa ”Jag tror dig. Jag vill lyssna till din upplevelse. Oavsett vad som hände är din upplevelse sann för dig”. Där och då kunde jag börja tro på mig själv, långsamt. Jag vågade minnas, vågade känna, vågade sätta ord på det som inte var mitt val. Ord som frigjorde skam. Som med miljoner tårar och vidriga kramper om nätterna fick mig att förstå. Det hade hänt.

Om eller när någon berättar för dig – lyssna. Bortförklara inte, säg inte emot. Om någon berättar om ett övergrepp så har det hänt. Oavsett vad du tror. För en sak är säker – förövaren ser det inte som ett övergrepp. Eftersom förövaren är den som har makten.

Jag ömsar skinn - reaktionista.se

När jag berättar att jag har sålt sex tror många att jag gjorde det frivilligt. Var börjar människans val? Det enda min omgivning hade bekräftat hos mig var min kropp. Min karisma, min förföriska utstrålning, min välformade kropp. Det var så jag fick existensberättigande. Det tog tid att börja se på min kropp som något annat. Människor omkring mig har ständigt försenat läkandet. Långt långt senare har jag fått höra att jag flirtar när jag ler mot främmande människor på gatan. Indirekt har människor sagt att jag får skylla mig själv för att jag är så inbjudande. Något som däremot är en konsekvens av tidiga övergrepp är att jag också omedvetet fortsatt söka mig till våld. Så jag har nog träffat på oproportionerligt många förövare. Det var ändå inte mitt fel.

FÖR SÅ HÄR ÄR DET: Jag ska kunna sitta spritt språngande naken framför dig och le och skratta allt vad jag vill utan att någon ens ska röra mig om jag INTE VILL det. Du har rätt till din kropp. Din integritet. Du har ALDRIG rätt till någon annans kropp. Det kräver samtycke. För samtycke handlar om närhet. Makt hör inte hemma där. Att våga vara nära någon handlar om att våga vara jämlik. Det är sårbarhet i sin yttersta form. Vågar du det?

För det handlade aldrig om mig. Jag var inte för söt, skrattade inte för högt, lockade ingen till mig. Det handlade om männen. Som tog sig rätten till min kropp.

Det kan vara din pappa, morfar, bror, farbror, granne, lärare, tränare, pojkvän, sambo, kompis, kollega. Det kan vara vem som helst. För precis som vi ser i #metoo drabbas ALLA kvinnor och därmed måste också den andra halvan av jordens befolkning vara en del av det. Patriarkatet reproducerar förövare.

#metoo - reaktionista.se

Oroliga vänner ber mig att inte gå ut i farliga områden på kvällarna, att inte gå ensam, att vakta min rygg. Jag är inte orolig. Jag vet av egen erfarenhet att det inte är ute de värsta brotten sker. Det är i våra egna hem. Jag är inte heller längre rädd för att bli våldtagen, slagen, trakasserad. Jag har överlevt det förut. Det jag är rädd för är att leva i det, dag ut och dag in. Att leva i en värld som normaliserar det och förminskar min upplevelse av skräck.

Det som skrämmer mig mest av berättelserna jag läser via #metoo är de som inte har förstått. De som först tänkte ”det gäller inte mig” och sen började kroppen minnas. Händerna, orden, blickarna, de opassande skämten, de förtäckta hoten, tjatet. Det är så normaliserat att vi inte ser det som våld. Vi ser det inte för att vi lever i det. Varje dag. Förtrycket av kroppar förnekas och förminskas.

Se strukturerna.
Se dig själv i strukturen.
Se sexualiseringen – men se också rasismen, transfobin och andra förtryck.
Hur bidrar du till att reproducera det?
Vem behöver du lyssna på?
Vad behöver du säga?

Som alltid är det här en fri plats att uttrycka det du behöver. Kommentarsfältet är ditt för #metoo eller #itwasme eller vad du än har på hjärtat.

Jag finns också att nå via mail om du behöver det: reaktionista[at]gmail.com
Det du skriver till mig stannar hos mig, lika heligt som min berättelse är min egen att berätta är också din det.

SparaSpara

SparaSpara

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

6 Comments

  1. Du är en av de viktigaste rösterna jag har mina flöden. Tack för att du orkar och hjälper andra genom din öppenhet <3 en dag ska vi äntligen träffas! Skickar så många tankar till dig. <3

  2. Det här är en av de starkaste texterna jag har läst. Jag blev ledsen, förbannad, rädd, berörd, omtumlad, chockerad,. Tack för att du delar med dig. Den här texten borde ALLA läsa. Jag vill säga att du är modig, för det är du!! Men det känns också fel, att man måste vara modig för att berätta om sexuella övergrepp, att det ligger på tjejens sida att kriga, att höja rösten och bli hörd.
    Men du ska vara stolt som gör det.

    • Jag blev helt överrumplad över din kommentar. Så starkt att det nådde in till dig så. Tack för att du lät den göra det. Det värmer att höra att jag är modig, för det var verkligen att gå emot rädslor att skriva detta. Du har så rätt om det du skriver och jag tar till mig. Tack för att du stannade kvar och lämnade dina tankar <3

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: