Jag räknar namnvalsedlar framför kvälls-TV, precis som då för fyra år sedan. När vi var så nära. Vi ger oss iväg på förmiddagen och delar ut dem till vallokalerna. Dagen innan har jag lämnat min röst, för första gången i förtid. Jag kryssar en vän som är en röst för så många som annars inte har en, på en lista jag själv har röstat fram.

Jag som alltid har klätt upp mig på valdagen, gått i högtidlig stolthet till vallokalen och gråtit rörda tårar på hemvägen. I år ser det annorlunda ut. På min födelsedag, den åttonde, ska vi vara långt hemifrån, fira vänner på Västkusten och se solen gå ner över havet. Det enda jag önskar mig i födelsedagspresent är att han är vid min sida.

Vi kommer att lämna kusten tidigt på valdagen. Jag brottades så länge med hur jag skulle klara valnattens besked utan sällskap av de som har kämpat som jag, som förstår vad det innebär vilket resultatet än blir. Idag köpte jag en biljett till den nationella valvakan. Jag behöver vara där. Jag behöver mina vänner. Jag behöver få jubla och gråta med de som förstår med själ, hjärta och ryggrad vad som känns i mig.

Riksdagskandidater Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Om vår rosa kärlekskraft får mandat att göra skillnad kan jag ha hopp. Jag vet inte hur jag ska kunna leva i ett samhälle som gör skillnad på människor. Ett samhälle som säger att mina vänner inte hör hemma här. Som säger att barn inte har rätt till båda sina föräldrar. Att jag ska skämmas för min sexualitet. Som vill inskränka aborträtten och skapa än större klyftor mellan människor.

För det är klyftorna som gör det här. Det är okunskap. Rädsla. Fördomar. Det är brist på tillit och för stora glapp mellan olika verkligheter. Mellan oss och jorden vi lever på. Det är så mycket föreställningar i vägen för oss. Det är stress och kortsiktighet som lämnar oss utslitna och hopplösa, straffstrategier som stöter bort människor. Vi behöver kärleken. Den medmänskliga respekten. Solidariteten. Vi är en mänsklighet. Vi har en jord.

Allt hänger ihop. Vi behöver förstå att #metoo är på allvar. Vi behöver förstå att patriarkatet inskränker rättigheter och friheter för alla människor. Låt män få vara pappor. Låt dem få lära sig att tårar gör en fri. Låt kvinnor få vara starka, ta plats och vara ifred. Kan vi bara låta människor älska vem de vill och se ut som de vill? Vad spelar det för roll för dig? Låt människor få vara människor. Låt jorden få läka. Det är allvar nu. Vi kan inte vänta.

Med kärleken som drivkraft - reaktionista.se

Jag blir så arg på att politiker bråkar om vem som sa vad och vem som sa det först. Vi har inte råd att bråka om det. Du är människa. Lev och låt leva. Jag blir så arg på att det inte går att göra fel, och att ett förlåt sällan kommer. Vilka försöker vi vara? Vem försöker vi lura? Jag är så rädd för det samhället, som inte låter oss vila. Som gör oss till jagade djur. För innerst inne är det våra rötter. Det är därför vi går i försvar, hatar och skapar fördomar. Vi behöver inte det. Vi behöver bygga trygghetssystemet starkare än den rädslan som jagar oss nu.

Så ikväll åker jag och träffar vänner som förstår, lyssnar till Gudrun när hon säger att vi kan. För den 9:e september ska vi jubla tillsammans. Då tar vi plats i riksdag, kommuner och landsting. Med en antirastisk intersektionella feminism som har kärlek som drivkraft. Och det finaste av allt: Vi gör det tillsammans.

Lämna ett avtryck