En försenad vinter singlar ner utanför fönstret. Jag vaknar av att min kattsambo jagar snöflingor längs fönsterrutorna. I min bröstkorg finns en så innerlig kärlek att den gör mig rädd. Varje gång min hud nuddar vid hennes mjuka konturer är det som om jag tappar balansen. Jag visste inte att det fanns en kärlek som gjorde så här med mig. Jag visste inte att jag kunde älska bortom mitt förnuft.

Januari börjar med allvar.

På Akademiska sjukhuset möter jag en läkare som berättar för mig om genetisk cancer, om bröstcancergen 1 och 2, om täta kontroller och om procentsatser. Alla ord trasslar ihop sig i pannan när jag låter sjuksköterskan tappa ett rör blod ur mitt armveck. Om ett halvår, sex månader, en vinter och en vår och kanske en sommar, får jag beskedet. Då får jag veta om jag har en övervägande risk att drabbas av cancer, de genetiska formerna. Om sex månader, och kanske några dagar till. Men det är inte det jag är rädd för.

Jag är rädd för att jag inte ska överleva Asla, inte hinna genomföra mina mål i livet, inte få uppleva världen, inte få se mina vänners barn växa upp, inte kunna öppna mitt hem för vilsna ungdomar, att jag ska missa min livskamrat och försvinna innan livet omfamnar mig riktigt ordentligt.

Frivillig barnlöshet - reaktionista.se

Rädslan

Jag inser att jag har burit på den här rädslan länge, men aldrig vågat ta i den förrän nu. När jag lämnar Uppsala är det som om rädslan stannar kvar där, försvinner bortom synhåll. Jag behöver den inte längre. Vilket besked jag än får efter sommaren så är det okej, för jag kommer att få ett besked. Och med det också det stöd som jag har saknat sedan min mamma blev sjuk för många år sedan.

Jag vet

Jag tänker på de magiska tre, barnen som fyller mig med hopp och tröst. Jag tänker på hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv. För även om läkaren svarar att jag inte kan veta nu om jag vill ha barn eller inte. Även om så gott som alla säger ”Det vet du inte än”, så handlar mitt val om så mycket mer än orden. Det handlar om att jag inte bryr mig om biologiska klockor, blodsband, eller att mina gener (med ökad cancerrisk) ska leva vidare när jag dör. Det är som Bodil skriver ”får jag inte leva kvar själv så får det vara”. Jag lever hellre kvar som någon som gjorde skillnad för de som behövde det än att mina celler ska leva vidare.

Jag vet det när jag ser Asla. Jag vet det när jag ser mina vänners barn. Jag älskar dem så att jag tappar balansen och blir stadigare på samma gång. Jag behöver inte mer, men jag behövs mer.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: