Untitled

Idag ska jag ta farväl av en plats, ett sammanhang, där jag har fått växa och bli mer och mer jag. En verksamhet som byggt på uttryckande konst och gemenskap. En kyrka där jag har fått möta så många fantastiska människor, på djupet. Jag har fått vara ett vittne i det svartaste och vackraste, mest sårbara och lyckliga. Jag har fått lyssna till livsberättelser och se människor komma ur sina skal och blomma ut. Någon som knappt vågade prata inför folk som sjunger gospel inför publik. Någon som gömde sig och sa ”jag vet inte” och nu ställer sig upp och berättar ”det här är jag”. Någon som kom i tusen bitar och hittade sin styrka där bland trasslet. Någon som kände sig ovärdig och som nu inser att den duger som människa.

Untitled

I målandet, delandet, i allt det vi har sett i varandras bilder, har vi mött förståelse och kärlek i varandra. Främlingar som med tiden har blivit nära vänner. Vänner som jag inte vill släppa. Människor från andra kulturer, religioner, samhällsgrupper som jag inte skulle ha stött på någon annanstans, som har satt djupa spår. Jag har fått så många nya perspektiv som berikar min vy av världen och mänskligheten. Jag hoppas och tror att det har gjort mig mer ödmjuk.

Untitled

Och det största av allt: jag hittade min tro här. Jag har hittat en tro som bygger på mig, mina värderingar, vad jag behöver att en högre kraft är. Den acceptans och respekt som är kärnan i allt det vi har gjort tillsammans har också innefattat våra trosuppfattningar. Här fann jag tro, i förtröstan och tillit. Här fann jag känslan av att allt är som det ska. Jag fann tillit att visa mina svartaste sår och fick så mycket kärlek tillbaka att jag började älska mig själv.

Untitled

Mina viktigaste lärdomar från den här verksamheten
  • Mitt uttryck är mitt, och det är alltid rätt.
  • Det är okej att provtänka. Jag behöver inte ha färdiga tankar, jag får testa mig fram.
  • Vi lever i samma värld, upplever liknande sorger och lidande. Vi är inte så olika som vi tror och behöver inte heller vara så ensamma som vi många gånger gör oss.
  • När jag tolkar någon annans uttryck gör jag det utifrån mig själv. Jag är alltid min referensram.
  • Det är okej att ställa frågor. Den andre kan säga ”pass” och välja att inte svara.
  • Jag får passa, välja vad jag vill dela med vem.
  • Det går att tala om svåra saker utan att använda ord. Symboler, bilder, ljud och rörelser går lika bra. Ibland är det lättare.

TACK!

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: