Green

Jag har drömmar som jag aldrig hann berätta om innan du försvann. Drömmar om en framtid där du kan vara stolt över mig. Jag vet egentligen att du alltid var stolt över mig. Du sparade dikterna jag skrev till lokaltidningen. Jag fick dem i ett kuvert efter att de hade hittat dig. Du hade skrivit mitt namn på kuvertet, sparat alla ord. Jag minns att orden fick nytt liv när du bad mig läsa dem på sommaravslutningen med din kör.

Mormor, jag minns att du önskade något stort av mig och jag minns att jag frågade mig själv om jag skulle räcka till. Under alla de där åren då jag led och kämpade i ångest fanns du i bakgrunden, ibland höll du min hand och andra gånger orkade du inte se på mig. Ibland orkade du inte se dig själv när du såg på mig. Det är okej, mormor. Jag har förlåtit dig.

Du var alltid där när jag strålade. När jag sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningarna, när jag var lucia i kyrkan och när mina dikter hängde på väggarna för alla att läsa. Men när ångesten gick i arv även till mig, när mörkret vandrade vidare genom blodsbanden och höll mig vaken, vände du bort blicken till slut.

Var du rädd för att påminnas om dina demoner? Var du rädd att minnas vem du var i skuggorna? I sjukhuskorridorerna med hot om lobotomering? Bland de vita rockarna och medicinerna? Såg du mig som en repris av allt det du ville glömma? Visste du att jag är lika stark som du? Att med ångesten fick jag också din envishet. Ditt jävlar anamma. Din strålglans. Galenskapen var aldrig vår.

Ångesten hade orsaker. Det gick inte att prata om det på din tid, på mammas tid, i förfluten tid. När jag berättar nu så berättar jag för dig. För mamma. För mig. För alla de som dömts till galenskap när tystnaden vunnit. Jag har en dröm om att berätta. Jag har drömmar om berättelser. För jag vet att du läste mina dikter och såg ett hopp du alltid hade fått gömma. Jag vet att du önskade dig en väg ut ur tystnaden. Jag är så ledsen för att du inte fick vara med om det. Jag ska vara dina ord.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

5 Comments

  1. Pingback: 2015 | oktober, november, december. | REAKTIONISTA

  2. Herregud, är helt fast i din blogg, sitter och lipar som fan, detta inlägg är ett av de i raden som rört mina ögon till att vätas.

    • Wilda Reply

      Tack. Åh jag är så glad att du läser och känner. Och att jag får gå tillbaka med dig, läsa om dessa ord. De är så aktuella även idag.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: