Spring Pride fjärilsprinsessa - reaktionista.se

Det kliar i näsan av pollen. Asla jamar efter min uppmärksamhet ifrån rummet intill. Jag dricker mitt morgonkaffe i flera timmar, läser bloggar och redigerar foton från de två första veckorna i maj. Jag gråter för att det var så länge sedan jag hann vila i en sådan här stund. Det är snälla tårar, från ett högkänsligt trött hjärta.

*

Det doftar syrén. De ljuslila blommorna har en annan betydelse nu. De påminner mest om dig, och att du inte finns mer. Förr bar de minnen av plattorna framför ytterdörren till det hus jag kallade hem. Ljuslila blommor i ögonvrån. Blicken fäst nedåt. Grå stenplattor och mina små fötter som knappt vågade gå.

*

Kurskamraterna jublar för varje gång vi kommer närmare sommaruppehållet. Jag får en klump av vemod i halsen. Jag minns sommaravslutningarna, terminen som gick mot avslut. Hur jag älskade böckerna, orden, all kunskap som växte i mig och fick mig att växa. Vuxna att diskutera med, som orkade lyssna klart på alla mina tankar. Somrarna är inte ensamma längre, men de kan fortfarande kännas så. Jag är inte samma jag när jag inte får utveckla mina tankar. Jag tappar en del av min strålglans.

*

På bussen sitter jag bredvid honom och talar om valdagen. Om hur det sliter i mig att inte kunna vara på två platser samtidigt. Hur viktigt det är att jag känner att jag har gjort vad jag kan. Om vi kommer in, vill jag fira det med vänner. Om vi inte gör det… och det är här tårarna väller upp. Skräcken. Om de nationalistiska krafterna är starkare än vad jag vågar tänka på… då behöver jag sörja med de människor som slåss med kärleken som drivkraft. Tanken är att vi ska vara flera mil bort från det då, med människor som är nära på alla sätt förutom politiskt, och jag kan inte ta något beslut. Det finns inga rätta beslut. Jag vet bara att jag behöver mina partikamrater den 9:e september.

*

Två hemtentor och en projektredovisning kvar innan ett år på socionomprogrammet är klart. 60 hp som är så mycket mer. Jag återhämtar mig inte längre, men det oroar mig inte. Det kommer snart en sommar. Jag betalar det här priset för att jag väljer det. För att det här är min väg vidare. Jag njuter av kunskapen, växandet, stimulansen. Jag längtar efter hemtentorna. Och jag måste påminna mig om att ingenting av detta är självklart. Jag behöver lägga handen mot min bröstkorg och säga ”tack för att du tog dig hit”.

*

Det är Spring Pride i Eskilstuna och även om jag idag lever i en heterorelation finns det mer av mig. Jag blev kär i en människa, i Daniel. För mig gör det ingen skillnad att han är en man. För mig är han i första hand en människa. Jag klär mig i min rosa klänning, fjärilskrona och lägger Prideflaggan runt mina axlar. Påminner mig om de som inte kan vara sig själva utan att riskera sina liv. Påminner mig om att det på många sätt är så jag har haft det.

Jag ska våga visa mina ärrade armar även idag. För alla de som inte vågar i rädsla för vad andra ska tycka och säga. Jag möter fördomarna och hoppas att de ändras. Jag brukade vara en superhjälte. För att orka vara det skadade jag mig själv. Idag har jag friheten att vara mig själv. Att älska vem jag vill. Det borde vara en självklarhet. Idag klär vi oss i regnbågens färger eftersom det fortfarande inte är en självklarhet.

 

4 kommentarer

    • Tack för den komplimangen. 😉 För mig i den här texten är det en symbol för att vara mer än vad orkar vara och idag är jag tacksam för att jag inte har ett liv som kräver superhjältekrafter. I livet idag får jag vara människa. Det bästa jag kan vara. <3

  1. Som vanligt är dina ord så nära, så enkla och självklara i det komplexa, med en rytm där man bara får hänga med. så fint!

Lämna ett avtryck