Kroppen vill inte vakna på morgonen hur mycket jag än tänker på kaffe. Jag låter den få vara motsträvig och tung så länge den behöver. Det har varit så i några veckor nu och jag reagerar inte längre på att andetagen svider i lungorna. Det är okej när jag vänjer mig. Jag vet att det kommer en dag då jag inte lägger märke till att det är borta. Jag vänjer mig vid att det tar minst en timme att orka ta tag i något jag behöver göra. Jag vänjer mig vid att hjärnan inte vill vara med på kvällarna, att sårbarheten tar sig nära. Det är okej. Det kommer att bli bra, med tiden. Sen kommer jag inte minnas hur det kändes, som jag nu inte minns hur det var att orka mer.

Frostig morgon i regnbågsljus - reaktionista.se

*

Det ser så mörkt ut vid horisonten. Det krävs något av mig som är för stort och svårt. En frisk kropp, en mur av motståndskraft som inte finns. En hel hösttermin full av övermäktiga hinder. Jag tar dag för dag, ber om hjälp. Studievägledare och kursansvarig visar stenansikten och jag inser: det finns inget att använda där. Jag går hem och gråter ur mig den energi som jag inte hade. Dag för dag byggs det upp en annan känsla när tårarna lämnar kroppen. Klart att det ska gå. Skam den som ger sig och jag vill inte skämmas.

När hoppet har byggt en ny ljus ryggrad försöker jag igen. Jag ber om ett möte med avdelningschefen och han tar emot mig på sitt rum. Där finns lösningarna, anpassningen, förståelsen och luckorna som gör att ljuset kan ta sig in igen. Jag går hem med ett barns förundrade blick på världen. Kanske duger det att vara jag ändå? Även om jag inte kan göra mig frisk, kanske jag ändå får vara med och räknas?

*

Solen väcker regnbågens färger i iskristallerna och i mina svidande andetag. Det är som om jag glömmer hur ont det gör, hur många minusgrader jag kämpar emot, när solen skiner över en glittrande värld i regnbågsljus. Då finns bara jag och kameran. Som en länk mellan mig och ljuset, mellan mig och regnbågshoppet.

Jag halvspringer till föreläsningen för att komma i tid. Frosten förblindade min tidsuppfattning och nu är jag på väg, ramlar i den långa trappan och slår i ett knä. Jag småler åt att min första reaktion är glädje över att favoritbyxorna klarade sig utan hål. Det värker och smärtar i knät dagen igenom, men allt jag kan tänka på är att få komma hem och se resultatet av frosten framför linsen. Hjärtat studsar av förväntan och tårar samlas i ögonvrån när skärmen strålar ut en magisk morgon.

Jag vet. Det kommer att bli bra.

Även sårade knän läker. Även svidande lungor vänjer sig. Speciellt om det finns regnbågsljus längs marken.

Frostig morgon i regnbågsljus - reaktionista.se

7 kommentarer

  1. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK 48 | adventsfika och snö. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck