Om självskadebeteende | När jag byggde upp mina konturer.

Untitled

 

För tio år sedan igår kom jag till ett behandlingshem i Stockholm. Jag var så trött i själ och sinne. Trött på kamp och ångest. Vilsen. Idag känns det som ett annat liv. Ändå ångrar jag inte tiden där. Redan den där första dagen fick jag vad jag hade saknat så länge: rätt till mitt självbestämmande, min fria vilja. Rätt till mina försvar, min ångest, mina val. Jag fick frågan ”Vad äter du?” och svarade ”Jag är vegetarian”. Sen den dagen har jag aldrig mer blivit tvingad att äta kött eller något annat som jag inte vill äta. Jag fick definiera mig och vem jag är. Mitt liv hade inte sett ut så. Jag hade inte fått vara jag.

Det var också något annat som gjorde mig alldeles stum den dagen. Min kontaktperson berättade vad han hade fått veta av mig från psykiatrin och socialtjänsten. Han sa ”Jag har hört att du skadar dig själv. Stämmer det?” och jag fortsatte stirra ner i golvet med skam. ”Vi kommer inte ta ifrån dig det. Vi är här för att lära dig andra sätt att hantera din ångest. Du har hittat ett sätt att överleva, men vi ska hjälpa dig att leva”. Tack för att du gjorde mig till en människa i dina ögon.

De orden bär jag för alltid med i mitt hjärta. Speciellt idag när jag en hel sommar har gått i kortärmat, badat på offentliga badplatser, ätit mängder med glass utan att bry mig om kilon och – jag har blivit arg. Jag har lärt mig andra sätt.

Jag har sagt ifrån till andra som har gjort mig illa, istället för att ta skulden själv och få ut det i självskada. Jag har sagt nej. Jag har sagt att jag förtjänar så jävla mycket bättre. Jag har lärt mig att välja tillit och att jag inte behöver skämmas för att jag känner. Jag har vänt ryggen till när människor inte vill ta ansvar för sina handlingar. För det jag gjorde var att förstärka de kränkningar och orättvisor jag blev utsatt för. Jag utsatte mig själv igen och igen. Varje ärr är en berättelse om hur mycket andra människor fick mig att hata mig själv och svälja skuld som aldrig var min.

Idag lär jag mig att reagera istället för att acceptera. Jag lär mig att jag får ta plats, existera och andas utan att ha ont. Jag lär mig att jag kan välja vem jag vill vara, och jag kan vara någon jag älskar och vårdar. Det är ingen annan som ska definiera vem jag är. Ingen annan kan förstöra min dag utan min tillåtelse. Jag bygger en självbild av de människor som beskriver en person de tycker om när de ser mig. Jag bygger ett jag utifrån de egenskaper jag beundrar och jag utvecklar dem. Jag bjuder på mina mindre attraktiva sidor och lär mig själv att det är så mycket bättre att vara mänsklig än perfekt. Jag bjuder på mina ärr. Människor får tänka och titta hur mycket de vill. Det handlar om dem. Jag är någon annan nu.

Jag har återupprättat de konturer som jag blev bestulen på. Jag tänker aldrig mer vara ett objekt. Jag är i högsta grad ett levande väsen.

11 avtryck, RSS

  1. J 1 september, 2015 @ 11:45

    <3

  2. Ina 1 september, 2015 @ 13:45

    <3

  3. Görel 2 september, 2015 @ 07:27

    Det var då jag träffade dig. Jag är så glad för vad du har åstadkommit och hur långt du har kommit! <3

    • reaktionista 3 september, 2015 @ 13:51

      Tack! Ja, det har varit många kamper hit.

  4. Sandra 2 september, 2015 @ 08:29

    Åh Wilda, jag ryser så mycket nu. Vad glad jag är över att du äger ditt eget liv och inte låter ångest och andra mörka tankar ta kontrollen över det.

    • reaktionista 3 september, 2015 @ 13:51

      Men åh, Sandra! Tack! Jag är verkligen färdig med det nu.

  5. […] När jag byggde upp mina konturer. […]

  6. Lili 8 maj, 2016 @ 17:22

    <3

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: