Jag har samlat mig tillräckligt från gårdagens chock för att skriva detta. CSN meddelade igår att jag inte kan läsa 75 % under höstens praktik. Jag kanske inte kan läsa under heltid alls. Inte utan att riskera hela min ekonomi och med den också ett fungerande liv. Ett liv jag har kämpat mig till med utmaningar långt över vad jag egentligen har orkat. Nu

Snart har jag klarat halva min utbildning. Jag startade den efter 12 års sjukskrivning, då jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna bryta det livet. Jag startade med ett jävlar anamma och en stor motivation: att få hjälpa och göra skillnad för andra med hjälp av mina erfarenheter och kunskap. Nu kanske det måste sluta här. För att ett stelbent system sätter käppar i hjulen.

Wilda - reaktionista.se

Att studera heltid med max 75 % arbetsförmåga

Jag har klarat tentor som har fått mig att tappa motorik, känt mig så avlägsen känslomässigt i tröttheten vissa dagar att jag inte har förstått hur det ska gå. Jag visste från början att utbildningen hängde på mig. På min mentala kraft att stå ut med trötthet och ökad värk. Jag har klarat det. Jag har kunnat justera studierna efter kroppens förmåga. Vissa veckor har jag knappt öppnat böckerna, andra dagar har helgerna gett mig extra tid. Jag har fått särskilt stöd från skolan för att orka med. Friheten och stödet har varit min räddning.

I höst startar praktiken. Istället för ca 6-9 timmar på föreläsningar har jag 32 timmars praktik på schemat. Min svårighet är uthållighet. Om jag hinner återhämta mig och inte behöver arbeta för långa pass alltför ofta klarar jag mig. Då är jag både effektiv, strukturerad och positiv i det jag gör. Då mår jag bra och fungerar bra. Jag har redan från början förstått att jag behöver arbeta under heltid för att orka med. För att kunna vara den människa jag vill vara. Det känns extra viktigt under höstens praktik, som ju blir min referens till framtida arbete. Jag har kämpat sedan i september för att få läkarintyg som stärker detta och blivit sjukare hela vägen sen dess. Nu visar det sig att det inte hjälpte. Inuti mig är det som ett urholkat tomrum nu.

Socionomstudier juridik - reaktionista.se

När högskolepoängen inte fungerar med CSN-veckorna

Förra året togs ett beslut att slå ihop de två kurserna som i huvudsak innehåller praktik. Istället för två kurser på 15 hp var (10 veckor per kurs) är det nu en kurs på 30 hp (20 veckor). I den kursen som jag ska läsa blir praktikpoängen 18 hp, och seminarieuppgifter + gruppuppgift totalt 12 hp. Nu är det så att CSN har ett annat räknesystem. De räknar veckor i relation till registrerade poäng och avklarade poäng. För att få läsa på 75 % av heltid måste jag vara registrerad på 22,5 poäng. Det var min plan. Men ni förstår: 18 praktikpoäng är 18 poäng. De kan inte delas. Och jag kan inte göra uppgifter för en praktik jag inte gör.

Nu har jag två alternativ.

Det första: jag läser 18 hp praktik = 32 timmars arbete per vecka och riskerar en utmattning som kan ta år att komma tillbaka ifrån. CSN beviljar mig då 50 % av bidraget, vilket i sig är en stress att leva under eftersom det enbart täcker hyra och mat. Jag skalar av allt annat i mitt liv. Vänner, kreativitet, bloggen, politik får stå på paus i ett halvår. Risken med detta är att om utmattningen blir som jag befarar kommer det drabba min sambos ekonomi. Eftersom jag inte kommer att ha rätt att få sjukpenning (jag har ju visat att jag klarat min utbildning hittills), inte har rätt till A-kassa och därför blir hänvisad till försörjningsstöd kommer det göra honom försörjningsskyldig. Det har ingen av oss råd med. Alternativet är att vi blir särbos tills jag är friskare, men det kan som sagt ta år.

Det andra: jag avbryter min utbildning och söker arbete eller annan utbildning. Jag accepterar att jag inte kommer att kunna bli socionom och väljer en annan väg mot mitt mål.

Skolan är villiga att hjälpa mig på alla sätt de kan, men de har också ett system att förhålla sig till.

Wilda - reaktionista.se

Att kämpa tills det inte går längre

En del av min drivkraft är att det jag gör som gör mig sjukare (som läkarbesök, kamper för ansökningar, långa resor, möten med olika personer etc) måste i slutändan ge ett resultat som överträffar all den smärta det ger. När jag i 6 månader har gjort allt detta finns det inget utrymme för ”det går inte”. Då finns det bara förtvivlan kvar i min trötthet.

Jag blir så ledsen över hur det omänskliga systemet inte är till för oss som kämpar själva, vi som vänder ut och in på oss för att inte falla igenom. Jag som har accepterat en kronisk sjukdom som orsakats av andras våld, har valt att inte söka vård som ändå inte kan göra mig friskare. Jag valde att bryta en sjukskrivning som var trygg för att jag vill använda den förmåga jag ändå har. Jag respekterar varje skattekrona och gör allt jag kan för att inte belasta systemet. Det här är min väg ut till ett friskt liv, så gott det går.

Jag kan inte ge upp. Jag har överlevt ett liv som tog sönder mig helt. Jag har tagit mig igenom 12 års sjukskrivning, byggt upp min kropps muskler genom smärtnivåer jag inte trodde fanns, läst in ett slutbetyg från gymnasiet under 7 år och klarat snart halva min utbildning. Jag ger inte upp. Jag har vänner som finns där, lärare som är beredda att slåss för mig och en programchef som stöttar mig så mycket han bara kan. Det måste finnas en lösning.

10 kommentarer

  1. Men i helvete!!! Jag blir så upprörd så jag har inga ord. Kan inte formulera varken frustration eller stöd, vill bara bröla rakt ut. Det här suger så himla mycket!!!!

  2. Levafattigt Svara

    Jag gråter när jag läser. De gör så ont i mig eftersom jag vet hur systemet bryter ner människor. Även jag har kämpat och gjort allt jag kunnat mot ett system som bara säger nej. Jag önskar av hela mitt hjärta att det finns en lösning för dig. Jag kan inte tänka mig en människa som passar bättre som socionom än du.

    • Jag vet att du vet. Det gör mig ont. Ingen ska behöva känna att samhället står som en stor bromskloss framför en medan andra glider förbi för att samhället är skapat för dem som redan kan och har. Dina ord värmer mer än jag kan säga, för om någon vet vad en bra socionom kan betyda så är det ju du. <3

  3. Men näääe fy fan att det ska få vara såhär. Att det ska vara ett så stelbent system som inte är gjort efter riktiga människor och riktiga situationer känns det som? Fattar ju att det behövs tydliga regelverk och bla bla men det måste också finnas utrymmer för mänsklighet och att se personers situation. FAN alltså

    • Det är gjort för de som kan, fungerar och redan har det som behövs. Det om något har den här utbildningen lärt mig. Jag hoppas att det finns en chans utifrån en tanke som en annan läsare väckte, lite som när folk får dispens på C-uppsatsen. Annars får jag ryta i ännu lite mer. Tack för att du reagerar och visar att du bryr dig <3

  4. utan ord. detta. jävla. system. men jag vet så djupt i mig att du kommer hitta en väg till där du är menad att vara. men så jävla förbannat vidrigt att det ska behöva bli på det här sättet.

    • ja du om någon vet väl vad system kan göra i oro och allt som det kräver av en. jag hoppas verkligen att det här inte är slutet på min utbildning, än finns det en chans. men ja, annars finns det nog en annan väg. när någon lägger ut krokben får jag antingen hitta ett sätt att hoppa över eller ta en annan väg.

  5. Men Wilda…. jag blir helt förkrossad när jag läser detta. Och arg, så himla arg! Du som kämpat och kämpat och tagit dig igenom så mycket, som är en sådan inspiration för oss andra. Jag hoppas så att det finns en lösning på detta och att du kan fortsätta jobba mot ditt mål. Vi finns här med dig och för dig ♥︎

    • Tack för att du säger det, och för din omtanke. Jag hoppas också att det kommer en lösning någonstans. Om inte annat har jag så mycket och så många omkring mig, som du skriver. Det kommer hålla mig över ytan vad som än händer. <3

Lämna ett avtryck