Jag vaknar av åskan i tidig morgontimma. Det dundrar och regnet spelar på balkongräcket. Han sover fridfullt vid min sida. Jag vänder mig i fuktiga lakan och försöker somna om. Lyckas komma ner i dvala en stund men vaknar igen. Mina käkar är spända. Vad är jag stressad över? tänker jag och somnar om. Biter ihop tills jag vaknar av nästa mullrande dån.

Sommarkväll - reaktionista.se

Snart är vi sambos på heltid. Vi har viktiga samtal om hur vi fungerar, vad som är viktigt, hur vi vill ha det tillsammans. Jag lyssnar till hans kärleksfulla röst och vill borra in mig i hans famn för alltid. Där är jag trygg, så som jag alltid längtat efter. Långt bort från den kalla blicken på andra sidan matbordet, en örfil mot min kind eller en tystnad som straffar. Det läker i mig för varje dag jag får motsatsen. Den villkorslösa kärleken. Men jag är fortfarande rädd. Det är klart jag är rädd. Jag sippar på mitt kvällste och kryper närmare hans bröst, möter en blick som är öppen och mänsklig. En blick som säger Jag älskar dig.

*

Höstvindarna kommer med förändringar, som så många gånger förr. Det skaver under huden, men jag vet att det bara är minnen. En vän som känt mig länge brukar säga att jag alltid blir deppig på hösten, och jag undrar om det måste vara så. Jag minns så många höstar av smärta. En mor som inte skulle överleva, en psykos som förvred allt till oigenkännlighet, ett hjärta som stannade men slog igen, relationer som jag trasade sönder, separationer som kapade blodsband och ensamheten. Den ohyggliga ensamheten. Det är annorlunda nu, men min kropp har inte förstått det än. Den vet inte att kriget är över. Jag ska ge den tid. Jag har ju gett mig det nu. Tid. Liv.

Midsommar i Björsund - midsommarafton - reaktionista.se-132

Det finns några få biljetter kvar till filmpremiären av Gudrun: konsten att vara människa. Det är femte gången på en vecka jag funderar på om jag ska åka eller inte. Har jag råd? Går tågen som de ska? Orkar jag verkligen? Alla hinder radar upp sig och jag tänker nej. Tills denna fredagsmorgon när jag bara kan se mina fina partivänner, gemenskapen, att få dela den upplevelsen med de som förstår Gudruns kamp. Så jag säger: Jag vill ha en biljett! Jag bokar tåg som går omvägar och som kanske ändå inte följer tidtabellen. Jag vill vara där. Jag har inte råd att stå utanför idag.

6 kommentarer

  1. Det där om att kroppen inte riktigt hänger med, än. Det där om att kroppen minns, som du skrivit om i ett tidigare inlägg som jag ville kommentera men ändå inte gjorde. Det går inte att göra om gjord tid. Det går inte att tvinga in kroppen i nya lärdomar. Det är, som du säger, tiden den behöver. En bra påminnelse även för mig. Allt går inte att läka med förnuft och intellekt. Terapistrategier är inte heltäckande i alla sammanhang. Vissa saker måste kroppen få förstå och läka själv, i egen takt verkar det som.

    Vad livets gång är märklig ändå. Märklig …och helt fantastisk.

    Och, så fint att du funnit kärleken Wilda! Det värmer att läsa.

    • Hög igenkänning i dina ord. SOM jag har försökt tänka mig ur saker och försökt lösa saker med tankekraft. Men kroppen fungerar inte så alltid. En kan komma långt på vilja och mod, men som med allt är återhämtningen inget som kan påskyndas. Så otroligt glad att jag fick möta dig så här mitt i livet. Känns verkligen som att vi har många gemensamma nämnare. Tack för din värme och dina tankar.

  2. Kroppsminnet är starkt. Inte konstigt att vi kan bli otåliga ibland. Samtidigt är det fantastiskt hur nya minnesspår kan skapas, när vi får vara med om nya erfarenheter. Starka, fina erfarenheter som lägger sig ovanpå de gamla och tränger in i det som varit för att hela och rena. Visst tar det tid. Men förändringen pågår hela tiden…

    Tack för dina fina texter!

    • Så är det verkligen. Allt är i förändring. Tack för den påminnelsen. Och senast häromdagen fick jag insikter om beteenden som jag kan förändra för att skapa nya minnesspår i hjärnan. Tänk så fantastiskt att få växa vidare dag för dag. Tack för att du är här och läser och ger av din värme.

Lämna ett avtryck