Jag lägger mig på hans sida av sängen så att det inte ska kännas så tomt. Asla lägger sig vid min sida och trycker sig nära värmen. Det är kallt nu. Vi saknar honom tillsammans. Jag säger ”imorgon är han hemma”, och hon svarar i ett jakande jam. Hans doft vilar i mig när jag rullar över till min sida och sluter mina ögon.

*

Orden forsar som rinnande vatten på tangenterna och min kurskamrat blir chockad av hur snabbt jag får ihop det. Jag skriver om sådant jag har arbetat med i alla år då jag deltog i styrelsearbete och var med om grupprocesser. Kunskap som finns där som en trygg bas att luta sig mot. Jag förstår så tydligt vad kunskapen gör och hur den ger mig en tillit till mig själv som jag inte tidigare hade. Det är inte bara jag som säger det nu. Jag läser det i böckerna och jag hör det på föreläsningar. Jag kan något. Jag får använda det.

*

Höstskog september - reaktionista.se

Tre av sex personer i min studiegrupp försover sig eller missar sina tåg. De skriver att de stressar och skyndar sig. Vi andra svarar ”men stressa inte. var rädda om er. kom när ni kommer”. Efteråt skrattar vi tillsammans och skyller på dimman och det uttröttande seminariet dagen innan. Någon säger att det var så skönt att möta förståelse i stressen. Jag tänker att sammanhang blir verkligen vad vi gör dem till. Låt mig alltid sträva mot att skapa tillåtande mänskliga sammanhang. Som en trygg bas att lita på.

*

Jag läser om barns utvecklingsstadier och välbefinnande i böckerna. Jag läser, jag minns och jag påminns: inom mig finns ett barn som jag varje dag behöver hålla tryggt och nära. Ett barn som stannade av tidigt. Gömde sig där inuti. Tystnade i all sin kreativitet och nyfikenhet. Ett barn som nu är med mig i varje ny kunskap, varje försiktigt steg som frågar ”får jag vara med?”. Som ivrigt vill visa ”jag kan, jag kan” och som suger i sig allt det nya – svältfödd på att få lära och ta del. Det sköra i att våga vara nära det, nära mig och mina sår parallellt med att få utvecklas till att kunna härbärgera andras sår som något annat än mina egna. För vet ni, det gör inte ont längre. Det finns så mycket kärlek i min sorg.

 

4 kommentarer

    • Tusen tack! Haha tänkte när du citerade: ”har jag skrivit det?”. Ibland är det som att jag får ord till mig så snabbt att jag också får läsa dem och ta dem till mig när ni speglar dem i kommentarer. Så tack för att du lyfte just de orden.

Lämna ett avtryck