Om familjehem

Jag såg på avsnittet om familjehem i Kalla fakta. Jag upprördes och blev orolig. Orolig för att vi lämnar över ansvaret för de kanske mest utsatta människorna i vårt samhälle – barn som av olika skäl inte har de föräldrar de behöver, till människor som tjänar pengar på det. Det är förkastligt, vedervärdigt, ovärdigt. Jag behöver dela mina tankar om familjehem. Det var 10 år sedan jag placerades, nu på lördag. Det är dags att våga säga något om det.

Det är ett stort ansvar att bli familjehem. Det krävs en hel del. Jag vet, från den andra sidan. Jag vet också hur det är att längta efter att kunna bli familjehem själv. Ta emot barn i en trygg miljö, sakta gro en tillit, möta rädslor och utvecklas tillsammans. Det är ett teamwork. Ett teamwork som alla inte kan göra. Framför allt inte om man inte är färdig med sig själv, vet vem man är och hur man fungerar.

Barn som bär på svek

Barn och unga som placeras bär på svek. Det är det de har gemensamt. Allt annat kan vara annorlunda, men de bär med sig erfarenheter av att bli svikna. Det kräver en hel del. Det kräver olika beroende på ålder och vad barnet har varit med om, men det kräver. Det kräver också sunt förnuft, en medvetenhet om sina egna beteendemönster – om familjens beteendemönster och familjestruktur. Det krävs ett mod att både lyssna och prata om svåra frågor. Kraft att stå kvar om det där sveket spelas ut mot dig. Om du får skulden för något för att det är du som är den trygga. Det krävs att du kan se dina brister, se när du inte håller längre. Att du kan söka hjälp när du behöver det och erkänna dina svagheter. Det krävs att du är färdig med dig själv och att du är förberedd.

Min berättelse

Jag hade inte lunginflammation. Jag tog en överdos på en permission från en psykiatrisk avdelning. Jag slängde i mig tabletter och när den ena av föräldrarna förstod det blev hen arg men sa att jag skulle försöka sova av mig det. Alla som vet vad tablettförgiftning kan göra vet att sova inte är en lösning. Det fick inte hen veta förrän hen ringde till avdelningen och berättade att jag hade tagit tabletter. När de förstod vad som höll på att hända sa de att jag måste till akuten. Det första som hände var att vi hamnade på vuxenakuten. När vi satt i väntrummet där började jag tappa medvetandet och kunde inte sitta upp. Då frågade hen varför ingen kom. De insåg att jag borde vara på barnakuten och med hjälp av en rullstol körde de dit mig (här har ju även sjukvården sin del i det). När vi kom dit och det konstaterades att jag behövde få medel för att kräkas och att det nog skulle ta lite tid bestämde sig familjehemsföräldern för att åka hem, pga ”Jag har ju lite svårt för spyor”.

Att vara familjehemsförälder innebär inte att vara förälder ibland. Det innebär att vara det alltid och extra mycket. Det innebär också att man behöver vara införstådd med vad självdestruktivitet kan leda till och hur man ska agera då.

Det behövs fler familjehem

Jag har många saker att säga om min tid i familjehem och även den korta tiden i jourhem. Det ska jag inte göra nu. Problemet var inte att de inte ville väl. De brydde sig, frågade hur jag mådde, gav mig mat och ett eget rum. De oroade sig, saknade mig, var godhjärtade. De var säkert fantastiska som familjehem för barn som inte var självdestruktiva eller hade de enorma tillitsproblem som jag hade. De var inte rätt för mig, men det fanns ingen annan familj. Det är också där den verkliga faran ligger, som jag tänker är orsaken till att kommunen anlitar dessa företag och slarvar med kontrollen. Det finns för få familjehem. Fler behövs. Många barn far illa. De far illa igen om de får signalen att det inte finns någon plats för dem, att de är en börda eller ett problem.

Du behövs

Ja, det krävs en del att vara ett bra familjehem. Det behöver vara så. Men det är inget ouppnåeligt. Det är inget omöjligt. Tvärtom. Är du en bra sund människa som vill hjälpa och vill ta hand om ett barn – do it!

Men be om hjälp. Säg till. Fråga tusen frågor. Fundera kring er familjestruktur och -kultur. Fråga vad du behöver veta om barnets trauma, ta reda på mer. Läs på. Var intresserad. Det är inte ett tryggt barn som hamnar hos dig, men du är den trygghet som behövs. För något barn är just du den trygghet som saknas.

0 avtryck, RSS

  1. Marika 17 oktober, 2014 @ 13:52

    Åh, vet nästan inte vad jag ska skriva. Blir så berörd <3
    Önskar att texter som denna uppmärksamamdes mer och att allmänheten vågade "ta" i det här. Upplever att det är så tyst kring områden som rör detta: barn som far illa, familjestrukturer, psykiatri, samhällsklimatet. Du är så klok och fin du! Jag har aldrig tänkt så men kommer fundera på om jag skulle kunna vara familjehemsförälder (nån gång när jag känner mig mer färdigjobbad med mig själv såklart).

  2. Ina 27 oktober, 2014 @ 06:52

    Viktigt ämne!

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: