Sen tänker jag på dina studier och vad du ska arbeta med sen? Hur ser du på arbetslivet? Vad vill du göra? Hur ser du på stressen? Upplever det (kan ha fel) som att du har höga krav på dig själv. Hur ser du på det och arbete?

Katarina ställde denna tankeväckande fråga om mitt framtida yrkesliv som socionom. Låt oss ta en sak i taget.

Socionomyrket arbete och stress - reaktionista.se

Varför vill jag bli socionom?

Efter en lång tids övertygelse om att jag skulle bli journalist bestämde jag mig för att läsa till socionom. Jag ville göra något av allt livet har lärt mig. Om mig själv, om andra människor, om social utsatthet. Om barns utsatthet. Om terapi och när den fungerar och inte. Jag vill ge vidare det jag har fått. Skapa mening i livet. Vara en närvarande medmänniska så mycket jag bara kan. Det har även visat sig att jag är bra på det, att inge människor hopp och trygghet. Så på den vägen är jag nu. 

Vad vill jag arbeta med? 

Jag har sedan utbildningens start vetat vad jag vill arbeta med, men försökt hålla mig öppen för det mesta. Inriktningen är nog densamma, men formen för mitt framtida arbete varierar i tankarna beroende på vilket ämne jag är mest fast i för tillfället. Det som alltid återkommer är trauma och barn. Barn som far illa. Eller vuxna som har farit illa som barn. 

När jag tar examen vill jag testa på några olika arbeten inom dessa områden. Utredning för barn och ungdom, familjehemsenheten, mottagningsenheten för akuta omhändertaganden, kanske kurator för unga, HVB-hem. Min mest realistiska vision just nu är att ha familjehem med behandling i framtiden. En utökning av det, om livet vill att det ska ske, är att starta ett behandlingshem för unga som har barndomstrauman som ligger nära familjehem i sin utformning. Jag hoppas att med tiden kunna hitta andra vuxna som vill dedikera sina liv till detta.

Det finns andra tankar också. Om att doktorera, föreläsa om socialt arbete. Om att arbeta politiskt på nationell nivå, genom parti eller förening. Om att arbeta som chef inom socialtjänsten. Utbilda mig vidare och bedriva eget som psykoterapeut. Tiden får utvisa vad som lämpar sig bäst utifrån andra delar i livet.

Hemtenta - reaktionista.se

Hur ser jag på arbetslivet? Och stressen?


Jag är kroniskt sjuk. Antagligen kommer jag inte att kunna arbeta heltid i mitt liv. Det gör mig inget så länge jag kan försörja mig. Jag har inget behov av mer än så. Friheten finns i att kunna styra min egen tid, så dit kommer jag att sträva. Jag är inte en person som trivs med att arbeta fasta tider och jag behöver variation. Även om jag under perioder skulle ha ett sådant arbete skulle jag behöva göra andra ”jobb” vid sidan av genom politik eller som familjehem eller kontaktperson. Jag behöver känna att jag ger hela mitt liv mening och inte bara under vissa tider. Jag skulle inte vara jag om jag stängde ute behövande människor mer än vad jag själv behöver för att återhämta mig. Det är inte naturligt för mig.

Det är en orimlig arbetsrelaterad stress inom hela välfärdens verksamhet idag. Jag väljer att svara på frågan personligt idag, men som den aktivist jag är så är också mitt personliga svar en reaktion av hur det ser ut i arbetslivet idag. Jag kommer att behöva skydda mig mot det. Sen finns det förhållningssätt att ta till som är viktiga. Som en person på mottagningsenheten sa vid ett studiebesök ”vissa fall blir aldrig bra”. Det har inte med mig att göra. Jag är maktlös inför det. Jag kan bara göra vad jag kan, och det räcker för mig men det räcker inte för att rädda hela världen. Det kan det aldrig göra.

Hur håller jag stressen under kontroll?

När utmattningen inte gav med sig bestämde jag mig för att livet var för kort för att stressas igenom. Jag ville inte skada min kropp längre. Idag finns det få vardagliga saker som stressar mig. Jag tillåter det inte för jag ser ingen mening i det. Jag förebygger med en god struktur och minskade tidsfönster. Sen blir jag ju stressad av livshändelser ibland, och i relationer, men ofta finns en grundläggande tillit till att jag gör vad jag kan och att det kommer att ordna sig.

Jag hör personer betona vikten av att skilja på hem och arbete, vikten av att sätta gränser. Jag hör också att nyckeln till det är självkännedom och återhämtning. Som utmattad och kroniskt sjuk är jag smärtsamt medveten om vad som händer om jag inte lyssnar på min kropp. Efter att ha genomgått terapi hos en jäkligt tuff terapeut under många år, och tack vare mitt naturliga driv att utvecklas, så vet jag vad självkännedom kan göra. Dessa erfarenheter har jag med mig alla dagar, i allt jag gör. En kropp som säger ”lyssna, känn” och en själ som säger ”tänk efter vad du behöver”.  Jag har människor i min närhet som jag rådgör med dagligen och det behöver jag fortsätta göra. När jag har det har jag mina gränser.   

Socialrätt - reaktionista.se

Har jag höga krav på mig själv? Vad gör det i relation till arbete?

Den senaste tiden har jag verkligen verkligen vänt ut och in på mig för att försöka se vad bilden av höga krav kommer av. Jag tror att bilden kommer av att jag vill väldigt mycket. Jag ser mönster och orättvisor väldigt snabbt. Liksom lösningar på bred front. Jag lär mig snabbt. Med det följer ett ansvar, i alla fall kan jag känna det så. Inte som något tungt. Utan som en självklarhet. Jag vill göra skillnad och jag kan det. Jag vill ständigt lära mig mer och utvecklas så att jag kan ta med mig det och hjälpa andra, hjälpa världen.

Det är ett driv jag har haft så länge jag kan minnas, men när jag levde i mina trauman hämmades det. Länge hade jag sen svårt att tygla det. Skillnaden nu är att det inte får gå ut över mig själv. Jag är nummer ett i mitt liv. Jag klarar ingenting annars. När jag studerar gör jag det på ett sätt som jag kan må bra i. Men jag hämmar inte min nyfikenhet och kapacitet, för det är inte att ta hand om mig. Jag låter mig blomma ut idag. Jag håller mig lika nära som jag önskar att alla föräldrar höll sina nyfödda barn. Allt jag gör måste gå genom det. Sen kan jag hjälpa andra, eller snarare: just därför. 

Hur det påverkar mitt arbete är svårt att föreställa sig, eftersom jag ännu inte har haft ett sådant arbete. Jag tror att det kommer att gå bra. Jag vet att min starka vilja och min önskan att hjälpa ibland väcker frustration hos mig (och andra), och det tålamodet kommer jag att få arbeta med. Jag förväntar mig många utmaningar i mitt kommande yrkesliv, liksom i livet i övrigt. För det är ju så livet är. Vi alla gör så gott vi kan utifrån vad vi har med oss. 

2 kommentarer

Lämna ett avtryck