Blicken fastnar i luften framför. Hjärnan tar pauser av sig själv. Jag säger ”det är vädret” som en halv sanning. Det är vädret, och de få sovtimmarna, bearbetningen av det som gjorde ont för så länge sedan, en önskan om att orka mer, en vilja av stål som slår knut på sig. Och det är en kropp som har slagits och värjt sig mot verkliga hot för att ta sig hit. Min älskade kropp, du får vara trött. Jag ska lyssna bättre. Du vet att jag tränar på det.

Vit dahlia - reaktionista.se

Mina fem år gamla avokadoplantor torkar ihop. Det prasslar obehagligt när jag rör bladen. Jag skriver högst upp på att-göra-listan att jag ska plantera om dem. Det dåliga samvetet gnager alla timmar då de torkar ihop i hörnet. Ändå lägger jag huvudet på kudden och tänker imorgon. Det tar fem dagar innan de får en ny kruka och ny jord.

Jag säger till mig själv att jag behöver ta dagliga promenader och komma igång med styrketräningen. Bara lite. Men det blir inte mycket av det. Jag går extra vändor när jag väl är ute och det går ju bra då. Styrketräningen börjar jag med varje måndag, och glömmer bort varje tisdag. Jag kanske ska testa att börja på en onsdag? tänker jag och ler åt mig själv.

Jag är nog bara mänsklig ändå. Var det inte så hon sa, kuratorn som sa att jag var så hård mot mig? Du är bara mänsklig. Alla människor faller ur sina rutiner och tappar orken ibland. Det viktiga är att börja igen. Så jag börjar på en onsdag. Nu när avokadoplantorna har fått sitt.

Om trötthet - reaktionista.se

När jag sammanfattar min dag tänker jag att jag nog inte har gjort så mycket. Jag har mest stört mig på den randiga brännan efter sandalerna och hört Asla jama efter mig. Jag berättar att jag har sytt ihop några plagg på symaskinen, läst ett fyrtiotal kursplaner, gjort research för en debattartikel, vattnat blommor, handlat mat och lagat middag, pratat i telefon och hittat köpare till min gamla kurslitteratur…  Ändå är det timmarna i sängen framför Netflix som jag minns.  För det är så det känns. Trötthet. Men jag verkar kunna göra saker även när det känns som att jag går i sömnen. Det känns hoppfullt, som om jag lär mig leva i det som är. Kanske räcker det så. Jag behöver ju bara vara jag. Jag kan ju det nu.

11 kommentarer

  1. Åh Wilda, det känns precis som du sätter ord på känslorna jag brottats med senaste tiden. Tack för det här inlägget <3

    • Åh vad skönt att det kunde hjälpa till på något sätt. Kände mig lite osäker på om det var värt att dela, så det var fint att det nådde fram. Hoppas att det lättar även för dig <3

  2. Jag tänker alltid så. Att jag inte har gjort någonting men när jag kollar igenom dagen har jag gjort mycket. Eller i alla fall mer än jag trott. Och det räcker. Jag försöker i alla fall lära mig att det räcker.

    Jag lånade ditt inlägg där du skrev om jag hade råd. Länkade till dig och talade om att jag fått idén från dig. Hoppas det var okej.
    http://finurligafroken.se/2018/08/15/om-jag-hade-rad/

    • Det räcker. Du räcker. Så otroligt viktigt att minnas att en är sjuk och att det ibland faktiskt räcker om jag har vilat en dag. Ibland är det ansträngning nog.

      Tack vad fint! Ska genast läsa. 🙂

  3. Din kloka kurator har så rätt – vi är alla mänskliga och faller ur våra vanor ibland. Jag gör det ofta. Börjar om de flesta måndagar men tappar ordningen på onsdagen, ibland torsdagen. Har lärt mig tänka att det är inte är hela världen, att det kommer nya veckor och nya måndagar och att jag kommer tillbaka till mina vanor bara för att jag trivs med dem i de allra flesta fall. Ruckade rutiner påminner mig bara om varför jag vill ha de där vanorna, iaf de allra flesta dagar i veckan.

    • Känner igen det så väl och åh vad jag behöver den påminnelsen! Så himla lätt att slå på sig själv när det egentligen inte är hela världen. Tack för att du delar med dig.

  4. Känner så igen mig i det du skriver och det gör att det känns lättare på något sätt – det är inte bara jag. Du är inte ensam i detta. Ta hand om dig ♥︎

    • Så glad att det här inlägget kunde ge den känslan, för jag tvekade så länge på om det ens hade ett värde eller om det mest var min egen klagan. Men ja, vi är ju mänskliga hela bunten och ibland behöver vi påminna varandra om det. <3

  5. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK 33 | abborre, örtbukett och gåvor. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck