Det är onsdag kväll. Det är fyra dagar kvar innan det är dags att välja. Det är ett val om vilket Sverige vi vill ha, vilket Sverige nästa generation får växa upp i. Jag vågar nästan inte andas när jag tänker på det. Jag orkar inte fyra år till av skattesänkningar, friande våldtäktsdomar där ett nej inte är ett nej, riskkapitalister i välfärden, utvisningar, utförsäkringar. Nazistiska och rasistiska uttalanden på bästa sändningstid, orimliga vårdköer, skolreformer. En arbetsmarknad som vägrar förstå att människor kan gå sönder av stress. Jag orkar inte ett ÄNNU hårdare Sverige.

IMG_8366

Jag gråter i min vita soffa när jag lyssnar på Vicky, när jag läser Claras text. Jag minns hur jag grät i samma vita soffa, hur jag skrek i kudden av förtvivlan, när rasisterna tog plats i riksdagen. Jag minns att en del av mitt Sverige dog den dagen. Samhällskontraktet revs sönder.

Tacksamhet blir skuld

Den dagen blev min tacksamhet till skuld. Min tacksamhet över att få vara sjuk i fred, att få ägna all min kraft till att överleva och läka, när jag som mest behövde det. Jag fick vara människa. Sårbar, skräckslagen och trött – men hållen. När jag skriver det här känner jag skuld. Jag blir rädd att någon ska säga att jag utnyttjar skattepengar. Jag tänker på alla de som inte får vara sjuka, får vara rädda, får den hjälp de behöver. Jag har hört det så många gånger. Om jag hade fått önska hade jag aldrig blivit sjuk. Jag tänker på alla de som har flytt hit och som möts av samma attityd. När deras tacksamhet får bära en skuld. En skuld som inte hör hemma där.

Människor är inte bara arbetskraft

Jag vet hur det känns när tacksamheten blir skuld. När alliansen pratar om arbetslinjen och att göra rätt för sig. I mitt Sverige behöver inte människor ”göra rätt för sig”, därför att vi i första hand är människor. Jag är inte arbetskraft. Flyktingar är inte arbetskraft. Mina älskade vänner och mina tålmodiga lärare, min duktiga frisör och min sjukgymnast. De är människor. Oavsett kompetens, arbetsförmåga och personlighet – de är människor. När reducerades människor till arbetskraft? När godkände vi att politiker får reducera oss till skattebetalare? När blev det okej att ställa grupper emot varandra, i det samhällskontrakt som vi skapade tillsammans?

Jag drömmer om att kunna stoppa den här onda spiralen som drivs av pengar. Jag drömmer om mindre arbetstid, öppna gränser och jämlikhet. Jag följer den visionen, för om den inte blir verklighet så kommer varken jag eller den här planeten att överleva. Om vi inte börjar värdera marken vi går på och människan som söker skydd lika högt som vi värderar våra närmaste så kommer vi förlora allt. Vi lever i en illusion där främlingsfientlighet, islamofobi, rasism, girighet och egoism kommer att leda till vår egen undergång. Det är nu vi öppnar våra hjärtan lite till.

Samhällskontraktet

Det där samhällskontraktet är sönderslitet, trasigt. Det behöver lappas ihop. Vi har rasister och kapitalister i riksdagen. Som bestämmer över oss. Vi har rasister som bestämmer över vårt Sverige, bestämmer att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Ett av världens rikaste länder. De sänker skatten för de som mest ser pengarna bli högre siffror på kontot, pengar som kunde ge en annan människa ett värdigt liv. De stänger ute människor som behöver vår hjälp. De skär sönder den trygghet som vi har skapat tillsammans, över alla våra olikheter. Trots att vi demonstrerar, skriker, säger ifrån, säger nej. Ett nej är inte ett nej längre. Trygghet är inte tryggt längre. Människors lika värde är inte längre lika. DET ÄR INTE OKEJ!

Vilket samhälle vill du ha?
Vem slår ditt hjärta för?
Varför gråter du?

Rösta för det.

Kommentera

Idag blir jag så gammal att jag har slutat räkna år nästan. Livet är ändå rätt fantastiskt. Jag tänkte att jag ska försöka undvika ålderskrisen genom att börja lista saker jag redan har gjort och sådant jag är eller åtminstone har varit mycket stolt över. Så nu tänkte jag ta dagen i akt och skryta lite. Först vill jag skryta med att det 27-åriga jaget är så här snygg idag.

IMG_9893

Saker att vara stolt över i mitt 27-åriga liv

  • Lärt mig cykla trots att mitt första försök slutade i en taggbuske
  • Varit sekreterare i UNF:s förbundsstyrelse
  • Haft förtroendeuppdrag i princip konstant de senaste 13 åren
  • Varit ansvarig för en helgutbildning i sociala frågor
  • Upplevt Australien med allt vad det innebar
  • Flugit till Nice tur- och retur själv
  • Bidragit till att rädda ett IOGT-NTO-hus från undergång
  • Vunnit flera dikttävlingar
  • Gett ut två diktsamlingar
  • Kommit tvåa i en talangjakt
  • Tävlat i poetry slam
  • Fått bra betyg i skolan
  • Sprungit en mil
  • Genomfört två ansökningar till Boverket
  • Läst klart mina gymnasiebetyg
  • Sjungit solo för en stor publik
  • Anordnat studentaktiviteter på en gymnasieskola
  • Talat på Sergels torg vid Ljusmanifestation för narkotikans offer
  • Skrivit en egen låt
  • Klätt ut mig till Pippi Långstrump på en amerikansk Halloweenfest
  • Fått full pott på ett prov i kultur- och idéhistoria
  • Bidragit till en valseger i EU-valet
  • Brutit ett mycket svårt självskadebeteende
  • Sett Tori Amos live
  • Hittat en livskamrat i Asla
  • Byggt upp ett stort socialt nätverk
  • Uppnått svart SJ-prio-kort
  • Blivit frisk från en ätstörning
  • Varit Lucia inför en fullsatt kyrka
  • Sjungit i gospelkör med massor av människor
  • Besökt Harry Potter museet i London
  • Kommit fram till vad jag vill arbeta med
  • Färgat håret rött
  • Överlevt år av ständig ångest
  • Hittat alla dessa fantastiska vänner som finns i mitt liv idag och varit en person som de fortfarande vill umgås med
  • Bestämt mig för att leva trots att livet gjorde ont
  • Spelat fotboll och fortsatt spela trots att jag var bollrädd jämt
  • Bestämt mig för att bli vegetarian
Kommentera

Det händer varje dag. Män, ja faktiskt uteslutande män, frågar feminister och F! som parti: ”Varför hatar ni män?”. Vad grundar sig denna fråga i? Vill de ha ett svar på frågan eller vill de bara provocera och föra fram sin åsikt?

Det handlar om jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om hur makt fördelas i samhället, där den vita mannen från medelklassen står högst i hierarkin.

Andra klassens människor

Det handlar om att kvinnor värderas som andra klassens människor. Där kvinnor enbart har 86 % av männens lön. Där män väljer (kvoterar) in män i maktpositioner. Där kvinnor våldtas och domstolen (där maktens män sitter sida vid sida) bedömer att ett nej inte är ett nej. Att kvinnor får skylla sig själva för att de blir våldtagna. Det handlar om en grundläggande orättvisa i ett patriarkalt samhälle. Ett samhälle som styrs av män för män. Vi hatar inte män. Vi hatar strukturerna som säger att kvinnor är mindre värda i arbetsliv och att kvinnors kroppar är till för att behaga män.

Mansrollen

Det handlar också om männen. Den mansroll som får män att begå grova våldsbrott. Som uppfostrar män i en våldskultur där våldet rättfärdigas för att det ju hör till mansrollen. För att se de allra tydligaste exemplen, kolla på SD. Män som super och springer runt med järnrör. Som slår mot de som redan är i underläge. Är inte det nidbilden av den mansroll som hetsas fram av samhället? Mansrollen som säger att män inte ska erkänna sina misstag. Att de inte gör fel. Att de har rätt att bete sig som de vill för de är ju män. Vi hatar inte män. Vi hatar att de tvingas in i en roll som inte handlar om vilka de egentligen är.

Föräldraskapet

Det handlar om barnen. Det handlar om barn med heterosexuella föräldrar som växer upp i ett samhälle där pappa i regel tjänar mer än mamma. Därför är pappa på jobbet och mamma blir den de kan ty sig till. Därför är mamma hemma när de är sjuka, och pappa syns inte till. Därför tjänar mamma ännu mindre än pappa sen. För att hon var borta från arbetsmarknaden så länge. Sen när mamma egentligen vill skilja sig så kan hon inte det för hon har inte råd. Därför blir mamma föräldern och pappan den som jobbar. Därför tar många mammor för mycket plats i hemmet. För att det är den plats de får. Därför ser många mammor sitt eget värde i att de är mammor. För att det är den enda roll de får utan att behöva ta den. Därför förlorar pappor på att inte ta ut halva föräldraledigheten. Därför förlorar män tid med sina barn. Vi hatar inte män. Vi hatar att barn ska förlora viktiga relationer.

Män vinner på jämlikhet

Feminismen är en enkel ideologi. Det svåra är att se sin egen position i samhället. Det är ingen slump att de människor som har det bäst i vårt samhälle, de vita medelklassmännen, försöker hitta syndabockar och anklagar jämställdhetskämpar för manshat. Det är ju den lilla gruppen som har något att förlora på jämställdhet. Men de missar att de har så mycket att vinna. Ni har inte fått er position i samhället gratis. Hur många människor har jobbat hårt för att du ska ha en bra lön? Hur många har betalat skatt för att du ska få bra sjukvård? För att du ska kunna vara hemma från jobbet när du är sjuk? För att du ska kunna gå i skolan? Vad händer om hälften av samhällets invånare skulle strejka och begära högre lön? Om alla kvinnor gick ut och sa ”vi tänker inte jobba förrän vi har samma lön som männen”? Hur skulle ditt liv fungera då?

Vi hatar inte män. Vi hatar de strukturer som gynnar män som diskriminerar kvinnor.

Kommentera

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa.

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.

Kommentera

Ett foto i timmen under min fria söndag. Timmar som jag fyller ut helt utan måsten och krav, utan sociala medier och mailkontakter.

IMG_9613

8.00 Jag vaknar i morgonljuset efter en natt av värk, men kliver ändå upp på de ostadiga benen. Jag plockar upp Asla från hennes klösträd, myser med henne i famnen samtidigt som vi går vår dagliga husesyn som alla andra morgnar.

IMG_9705 9.00 Jag äter frukost framför morgonnyheterna. Kaffe med precis rätt mängd mjölk så att det blir den där ljusbeigegräddiga färgen. Den salta kaviaren på dinkelrostbröd. Vaniljyoughurt med crunchig müsli och favoritnötter.

IMG_9626

10.00 Dags för morgonens yogapass med solhälsning, ryggövningar, djupandning, meditation, benstretching och eldandning. Jag känner in kroppen, dagsformen och mjukar upp de stela lederna och musklerna som är extra ömtåliga av sömnbrist. Asla bestämmer sig för att göra mig sällskap under meditationen och ligger kvar i mitt knä när jag har avslutat passet.

IMG_9621

11.00 Känner mig trött och lite låg. Lägger mig i sängen en stund till, spelar lite mobilspel och planerar sedan vad jag vill få ut av dagen.

IMG_9633

12.00 Läser den här fantastiska boken om ACT som jag snart ska berätta mer om. Skriver ner mina tankar, gråter en skvätt av både sorg och lättnad och bestämmer mig för att jag idag ska trotsa smärtmonstret och ge mig ut i motionsspåret. Innan tvättiden startar värmer jag en matlåda från gårdagens middag.

IMG_9640

13.00 Startar två maskiner tvätt, delar upp valsedlar inför utdelning, städar undan lite saker som ligger framme, dammar av ytor och dammsuger golven, allt i lugna rörelser med medveten andning.

IMG_9641

14.00 Väntar på att tvätten ska bli klar, genom att läsa bok halvliggandes i soffan, med livskamraten sovandes vid sidan om, alldeles mjuk och varm mot min kropp. Tar astmamedicin för att förbereda inför konditionsträningen. Hämtar tvätten och vilar lite till.

IMG_6385

15.00 Joggingrunda! Ont i början, men noterade smärtan och fortsatte. Joggade en stund tills jag kände att min motorik blev påverkad, gick långsamt tills andningen normaliserats och kroppen hittat grundläget igen, joggade en bit till och så fortsatte jag så. 3,6 km på 23 min och det viktiga är att jag trotsade smärtan för att få känna den där friheten av att springa, av endorfinerna och adrenalinet när min kropp rör sig så som jag mår bra av.

IMG_9651

16.00 Efter dusch och ännu ett meditationspass pysslade jag lite med min receptbok. Klippte ut lite bilder, samlade ihop recepten och började skapa en tydligare idé om hur jag vill att den ska se ut och fungera.

IMG_9660

17.00 Lagade en god middag med vit fisk och räkor i ugn. Potatis och broccoli till det. Och en Briska som jag sparat för denna kväll.

IMG_9676

18.00 Jag tog cykeln iväg på hemliga äventyr på söndagkvällen. Den nygamla fina cykeln som jag är nyförälskad i. Jag har saknat friheten med att ha en cykel.

IMG_9683

19.00 Jag stannade och beundrade himlen på vägen hem. Det är något speciellt med augustihimlar vid den här tiden på dygnet. Detta var också den sista augustiakvarellen som himlen gav i år.

IMG_9690

20.00 Parlamentet har ju börjat igen! Finns få TV-program jag blir så lycklig av som detta. Med en kopp rött kvällste, en skål nötter och några crostini vid sidan. Sen var det dags att börja med kvällsbestyren, mysa med katten, borsta tänderna och krypa till sängs med dagbok och bokläsande tills ögonen gick i kors.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: