hands behind
Jag ser Uppdrag Granskning, med stort motstånd. Egentligen orkar jag inte se det jag redan vet. Det som är den hemska sanningen om vad som händer människor som inte orkar ta hand om sig själva.

Jag har haft tur. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt, men hjälp har jag fått. Jag var väldigt ung när jag hamnade i samhällets vård. Inte ens myndig. Idag kan jag se att socialtjänsten gjorde vad de kunde för mig, utifrån de resurser de hade. Idag kan jag se att psykiatrins omänsklighet inte handlade om mig, utan är ett systemfel som drabbade mig.

Jag hade stora behov. Behov som var större än samhället hade resurser för. Den mest grundläggande utredningen som gjordes utifrån min livssituation när jag var placerad på behandlingshem kom fram till att jag behövde heldygnsvård med psykoterapi under en längre tid. Jag hade det då, men just det där med tid fanns inte. Tid är pengar, tid kräver. Tyvärr tror jag inte att samhället sparade pengar på att skicka bort mig. Jag hamnade i en annan institutionsform där jag blev allt mer destruktiv så sjuk att det snabbt krävdes heldygnsvård för att hålla mig vid liv. Senare kom den fysiska kraschen. Jag kan ibland undra om jag hade blivit bättre snabbare om jag hade fått stanna på en plats, hitta en grundtrygghet och inte behövt slitas ifrån relationer där jag hade börjat våga tillit.

Jag har mött många människor på vägen som hade varit i behov av mycket mer. Ett hållande sammanhang, ett hem där de inte behöver slåss mot ångesten ensamma, en plats där de kan få hjälp med de basala behoven för att orka ta sig vidare. Jag har mött de som skickats ut från mentalsjukhusen till ett liv i fullständig otrygghet och de som inte ens vågar ringa psykiatrin i rädsla för att må sämre av det. Det är så det ser ut för många.

Jag har aldrig lämnats helt ensam. Jag hade människor som på olika sätt gav mig kraft att kämpa. Jag hade en folkrörelse som var en del av mitt liv. Jag hade en långtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Jag var ung. Men allt det här är egentligen tillfälligheter. Att just jag skulle få stödinsatser. Att just jag hade människor som fångade upp mig. Det hade kunnat vara annorlunda.

När jag bröt med psykiatrin 2009 gick jag därifrån i affekt, avbokade alla tider och kom inte tillbaka. Då hade insikten om att jag blev sämre av min ”vård”, sjunkit in. Jag togs inte på allvar. Jag kunde ta vara på den ilskan och söka annan hjälp, söka mig bort från det som gjorde mig illa. Men samtidigt som jag sökte hjälp i ett halvår satt jag hemma med självmordstankar dagligen. Ingen hörde av sig. Förra året fick jag ett brev där de frågade om de skulle skriva ut mig ur deras register. I min journal finns upprepade självmordsförsök och grovt självskadebeteende. Efter fem år skickade landstinget ut ett automatiskt brev.

Jag kunde kämpa för mig mitt i det allra värsta. När jag inte hade någon. Jag gav livet en sista chans. Alla hittar inte den kraften. Sjukdom, beroende, fattigdom och hemlöshet ger inte kraft. Det tär sönder en människa. Jag kan bara ana vidden av den ensamheten och övergivenheten. Det borde inte få vara så. Det borde ha förändrats för så länge sedan. Varje dag som går utan att något förändras är ännu en dag där människor går sönder i sin ensamhet och utsatthet.

Psykiatrin behöver en reform som handlar om mänsklighet och närvaro, inte nya ”metoder” och mediciner. Socialtjänsten behöver mer resurser, fler människor på mindre arbete. Och det behövs fler platser där sjuka och ensamma människor kan få stöd och hjälp precis så som de behöver. För vet ni vad som händer när de inte får det? Deras behov växer. Frustrationen växer. Antingen blir det till uppgivenhet eller så blir det till hat. Det är människor det handlar om.

Kommentera

Nu har Anna María presenterat årets tema för Monthly Makers.

LERA

Jag kände spontant ganska mycket motstånd. Nu har jag börjat mjukna upp lite. Jag minns att jag tyckte om att skapa i lera när jag fick chansen att göra det på behandlingshemmet. Jag har inte hunnit kika runt för inspiration än så jag bjuder på några av mina gamla alster så länge. Har ni någon idé att dela med er av?

IMG_4525

Gudinnan. Vi skulle göra en egen gudinna, så som vi tänkte oss den. Jag ville ha något hållande, ljust och seende.

IMG_4526

Hur mår du idag? Jag skapade ett mörkt trasigt hål. Det var inte mina bästa år direkt.

IMG_4527

En ledsen ängel. Jag gjorde många sådana här. Jag behövde änglar.

IMG_4529

Och änglabarn, trygga och hållna. Den har tyvärr gått sönder med tiden, men den berör mig fortfarande djupt.


Monthly Makers går till så här

– Den 10:e varje månad presenteras temat för månaden på ansvarig värds blogg.
– Den 25:e lägger värden upp sitt bidrag på sin blogg och då kommenterar deltagarna på det inlägget med länkar till sina alster. Eller via instagram med #monthlymakers
– I slutet av månaden/början på nästa månad sammanställer värden alla bidrag på sin blogg och väljer ut några favoriter.
– Det är ingen tävling eller prestationshets. Du deltar för att du vill och när du vill.
– När du delar din länk (om du inte anger annat) godkänner du att bilder på bidraget får användas i bloggarna och på Monthly Makers board på Pinterest.
– Allt handlar om att sprida och inspirera till kreativitet.

Inspiratörerna som håller i trådarna: AgnesAliciaAnna María, AnnicaBeataBeatriceElsaEmelieJessJessicaMikaela och Sandra

Kommentera

Så himla kul lista som cirkulerat ett tag nu, om saker en inte gör. Jag är så klart också med. Älskar listor! Ska nog också göra en på min huvudkaraktär i boken, säger ju så mycket om en person.

Wilda140515_40

Fotograf: Mathilda Hofling

VAD JAG INTE GÖR

  • Dricker inte alkohol
  • Röker inte (längre)
  • Äter inte kött
  • Improviserar inte (bara i kris)
  • Ger inte upp
  • Slutar inte tro på människans förändringsförmåga
  • Använder inte tandtråd
  • Stressar inte
  • Bäddar inte sängen (om jag inte får besök)
  • Väger mig inte
  • Springer inte till buss/tåg
  • Blir inte pigg
  • Äter inte banan och päron
  • Tvättar inte bort smink innan läggdags (för det mesta)
  • Gör inga impulsköp
  • Har sällan ringsignal och sms-signal på
  • Läser inte böcker som inte har ett bra språk
  • Äter inte morötter pga allergi
  • Sjunger inte i duschen
  • Ber inte om hjälp om det inte är ett uppdrag jag har fått
  • Kan inte sluta spela Wordfeud och Candy crush
  • Tycker inte om godis
  • Är inte ledsen en hel dag någonsin
  • Klarar inte en hel dag utan kaffe
  • Går inte upp innan 8 om jag inte måste
  • Lyssnar inte på glad musik
  • Använder inte handkräm pga typ fobi för kladd
  • Äter inte mat som innehåller korn och sås, t ex: keso, gröt, ris á la malta
Kommentera

8 mars. Internationella kvinnodagen. Jag blev inspirerad av Josefine Larsson, fd ordförande i Scouterna och listad som en av Sveriges framtida kvinnliga ledare förra året. Hon gjorde ett ärligt och starkt inlägg på sin FB idag om vad hon tänker på denna kvinnodag. Jag la till några egna i listan.

Idag tänker jag på

– Män som ska förklara hur världen fungerar
– Barn som inte får vara barn för att de har ett kön
– Utseendefixering och ätstörningar
– Smärta som inte tas på allvar (t ex fibromyalgi)
– Det finns behandling för beroende men inte medberoende
– Att män skriver våldtäktslagstiftning
– Mitt hem är byggt för en högfungerande man
– Att tvingas föda barn mot sin vilja
– Att män benämns med efternamn och kvinnor med förnamn
– Obetalt arbete
– Ojämställda styrelser
– Oviljan att arbeta med jämställdhet i organisationer
– Att det inte verkar hjälpa att kvinnor har mer utbildning
– Köttindustrin
– Våldtäkter som krigföring
– Alkoholnormen som förstärker patriarkatet
– Kvinnor som inte kan lämna sina förhållanden för att de inte har råd
– Näthatet
– Idiotin i att folk bara går att dela upp i kvinnor respektive män och att det kommer med givna egenskaper
– Att det är män som slår och våldtar
– Prostitution, människan som handlingsvara
– Män som ska berätta hur jobbigt det är att vara man i jämförelse med kvinna
– Varför barn inte får ha fler föräldrar än två
– Idéer som inte räknas förrän en man tar dem och gör till sina
– Vilka som tjänar mest och äger mest
– Vilka som tar ut mest föräldraledighet och vab
– Rätten till sin egen kropp

Jag avslutar med Josefines egna ord:

”Och så tänker jag på alla som för kampen. De som fört den före oss och de som kommer efter. Då blir det i alla fall lite bättre”.

Vad tänker du på idag?
Kommentera

IMG_4393

och ett skepp med sju segel och femti kanoner
ska försvinna med mig

av Bodil Malmsten

Jag har läst Malmsten länge och kastar mig över allt nytt hon producerar med iver. När jag ombeds svara på frågan om vem som är min favorit bland författare är hon alltid det självklara valet. Det finns få som utmanar den skrivkonst som Malmsten besitter.

När hon nu säger att det här är hennes sista loggbok får jag ont i magen. Det kommer bli tomt. Jag vill nästan inte läsa ut boken, så njutningsfullt är det. De vardagliga betraktelserna från hennes lägenhet och område är så elegant berättade att de får en vidare betydelse tack vare språkanvändningen. De små fragmenten från en vardag skildrar samtidigt samhället, samtiden och världen vi lever i.

Igenkänningsfaktorn är hög rakt igenom. Malmsten skärskådar verklighetens paradoxer och absurditeter med en skarp blick. Vi får fragment av hemlöshet, ålderdom, sorg och också dess motsatser. Det finns en humor i det absurda som uppstår i mellanrummen, men jag vet aldrig om jag ska skratta eller gråta. Malmsten gör det lite lättare att uthärda orättvisorna i den här världen.

Boken finns just nubokrean och jag kan knappt hålla mig inför hennes nästa utgivning Det här är hjärtat.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: