För visst är det så, att även om jag går vilse är jag ändå alltid hemma. I skogen, i världen, i mig själv och min kropp. I allt det som också är en del av det oändliga, i livet och universum. Som de små vitsipporna och blåsipporna vid mina fötter i skogsbrynet.

Titeln är ett citat från Tove Jansson.

Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se Vitsippor - ändå alltid hemma - reaktionista.se

Jag hör hemma bland vildblommor. Läs om hur jag är hemma vart jag än befinner mig, eftersom jag hör till Moder Jord och det vilda. Jag kan aldrig vara ensam i en värld som är mina syskon och på en jord som är min mor.

Kommentera

Detta är en elegi om mig, om dig. Jag möter nya sammanhang, följer de vindar som sliter tag och gör vår överallt. I brutna trädgrenar. På uttorkade gräsmattor. I himmelsblå valv. På grusbeklädda asfaltsgator. I rädda knoppar som brister. Jag möter blickar som säger att de tycker om mig, att de vill se mer av mig. Stannar där en stund, i det mjuka efterlängtade. Som om vindarna ryckt med mig och gör vår också av min trötta själ. Vart jag än vänder mig ser jag ljusen i era ögon. Hoppet om att det nu äntligen ska vända.

Elegi för en vän - reaktionista.se

Och jag ser dig. Dina ögon tåras när jag sjunger vid din sida. Känslorna kommer nära, fyller din bröstkorg till bredden. Jag backar inte, som du tror. När du visar mig vem du är bakom all din skönhet och talang, hur dina känslor känns och vart dina tankar formas, blir jag en bättre människa. Jag tror på dig och jag blir mer av mig när du låter mig få finnas där nära. Även i det som är så svårt. Trots det skakiga modet har du kvar din kraft i dina stämband. Så sjung, du vackra. I all din kamp vill jag att du ska veta. Du har alltid ljuset i din röst. All tid.

Kommentera

Min sjukgymnast ger mig maxgränser i min träning. Hon upprepar att min största träning är att inte hela tiden sträva någonstans. Att bara vara och inte ligga steget före mig själv ständigt. Jag har haft så mycket ångest av att jag inte har börjat högskolan än och att jag inte har en början på en karriär, att allt tar så lång tid och att min kropp mår så dåligt. Stressen har varit över hela mig och gjort mig så sjuk. Det har varit ett svårt vägval.

Tills jag bestämde mig för att inte söka till högskolan i år. Det var ett svårt, men nödvändigt beslut. Jag får vara sjukskriven med aktivitetsersättning till december 2015. Jag har bra vård med stöd i träning och rehabilitering. Jag lär mig något nytt varje gång, om mig själv och hur jag ska leva med den här sjukdomen. Och jag har bestämt mig för att jag ska ge mig tid. Lära mig att jag är viktigast. Inte vad jag kan prestera i samhället. Det finns en tid för det också, men inte nu.

Vägval - reaktionista.se

Jag har växt in i beslutet nu. Saker lägger sig tillrätta i min kropp. Och i detta har ett annat beslut tagit form. Jag tror inte att jag skulle må bra av att inte göra något alls det kommande året. Jag behöver göra något. Jag har alltid drömt om att gå skrivarlinje i ett år, men så har det känts för tungt att orka gå heltid. Det var då jag började fundera på distanskurser. Jag hittade en på 25 % och insåg att det var precis vad jag behöver nu. Jag behöver skriva. Det är också en del i att ta hand om mig.

Till min förvåning var Försäkringskassan positiva. Jag tror att min handläggare också förstod att det är ett större framsteg för mig att känna in vad jag faktiskt orkar än vad jag vill. Jag kommer därför att söka två kurser på distans som båda har några få fysiska träffar i Stockholm. I skrivande stund har jag spenderat två dagar våndandes över personliga brev, textprov och projektbeskrivningar. Men så inser jag att jag faktiskt är bra. Det kommer att bli bra. Jag har chansen att komma in och få skriva på min bok. Samtidigt som jag är rädd om mig, skapar rutiner för träning, övar avslappning och att vänja mig vid sociala sammanhang. Det känns som ett lyckat koncept för att nå kraft och hälsa nog att ta mig till högskolestudier.

Håll tummarna för att jag blir antagen.

Kommentera

Alla känslor är okej

När min mamma var sjuk i cancer försökte jag krympa mig själv och mina behov. Jag fick inte vara arg, fick inte vara ledsen, fick inte behöva. När min mamma till slut somnade in hade hon varit borta för mig i flera år redan. Jag kände sorg, men mest för att hon inte hade kunnat vara min mamma. Jag kände lättnad, för att det äntligen var över. Jag vågade fortfarande inte känna. Jag förnekade alla de där känslorna. För vem känner lättnad när ens mamma dör? Hur hemsk är jag inte då? Men det var okej. Alla känslor är okej. Det är okej att känna.

Nära cancer

Nära cancer är en sida som jag önskar hade funnits när jag var yngre. En sida för unga som lever nära cancer. Här kan ni få svar och stöd.

Glöm inte att det är okej att visa vad du känner. Du får vara arg på någon för att den fick cancer. För att den lämnade dig. För att livet är så fruktansvärt hemskt och ensamt. För att du inte kan ställa alla de där tusen frågorna till rätt person. För att du har så förbannat jävla ont. Du är också viktig.

Nära cancer - reaktionista.se

Kommentera

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag är feminist.

Jag vaknar upp till en strålande dag. Jag tänker på att jag är privilegierad som får växa upp i ett land där jag som kvinna har rätt att rösta, göra abort eller välja att inte skaffa barn, äga mina egna saker, gå i skolan, bestämma mitt livs riktning. Bakom alla dessa tankar finns en stor sorg för att detta inte är en självklarhet världen över, och en sorg för att även jag som har dessa rättigheter ska behöva vara rädd att de ska tas ifrån mig.

Patriarkatet

Jag är feminist för att det fortfarande är ett patriarkalt samhälle vi lever i. Som jag lever i. Ett samhälle där män runt omkring mig ständigt framhäver sig själva och sina insatser, på ett sätt som också förminskar mig som kvinna. Det är fortfarande ett samhälle där jag inte kommer att få lika stor lön som mina manliga kollegor. Det är fortfarande ett samhälle där mina väninnor är hemma mer tid med barnen än papporna eftersom det kostar för mycket med jämställd föräldraledighet.

Dockan

Det är fortfarande ett samhälle där kvinnan målas upp som en docka. En docka som ska tiga, vara till lags och alltid alltid vara så snygg som möjligt. Och alltid villig till sex. Eller så ska kvinnan tas om hand och behandlas som en ädelsten. Många tror att det är så romantiskt, men det är återigen en form av härskarteknik som förminskar kvinnor.

Lagen

Det är fortfarande en lagstiftning som i hög grad godkänner kvinnoförtryck, sexualiserat våld och legitimerar mäns våld mot kvinnor. Det blir allt fler friande domar, trots övertydlig bevisning. Det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld trots att det inte är hon som har begått något brott. Det är kvinnan som ska förklara sin klädsel, varför hon inte skrek, varför hon inte anmälde direkt, varför varför varför. Varför är det okej att våldta någon? Varför är det okej att kommentera kvinnors klädsel, vikt och utseende på olika sätt? Varför får min vän sexistiska kommentarer från främlingar när hon går i shorts och strumpbyxor på vintern? Varför legitimeras mäns våld mot kvinnor?

Uppmärksamma förtrycket

De flesta män jag känner skulle aldrig skada någon medvetet, men jag vet att också de är en del av en värld där de lär sig att förtrycka kvinnor. Jag är också en del i den världen. Därför måste vi våga uppmärksamma när förtrycket dyker upp i vår vardag. Framför allt när syftet inte ens är att förtrycka. När någon skriker ”jävla kärring” åt någon som kör bil långsamt eller dåligt. När en man tar åt sig äran för något en kvinna också har bidragit till/gjort. När ”lilla gumman” används. När kvinnor görs till objekt och mannens ägodel. När det är kvinnan som får flytta när mannen slår. När politiker inte ändrar lagstiftningen och rättsväsendet låter det sexualiserade våldet fortsätta. När det inte är okej som kvinna att säga ”jag vill inte ha barn”. När samhället fortsätter styras i huvudsak av manliga politiker och chefer.

Att vara feminist är att reagera och agera.

Därför röstar jag på F! i årets alla val. 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: