Drömmer du om ett eldigt rött hår, långt och mjukt och vackert?

Det händer ganska ofta att folk frågar mig hur jag får min hårfärg att hålla sig så fräsch och även andra typer av frågor om hårvård. Jag fick ju till och med mitt hår att överleva dreads så jag har ju lärt mig ett och annat i ämnet. Därför tänkte jag idag dela med mig av mina bästa tips. Det här är så klart väldigt individuellt, men detta är vad som fungerat för mig.

För rött hår

  • Färgbomben ”Nutri Color Cream” i färgen ”fire red” från Revlon! Använd som inpackning, med 4-8 pumpningar får håret en helt ny lyster! (Obs! Skölj händerna direkt efter applicering för att inte få rött pigment på naglarna och akta hårbotten)
  • Använd de rödaste färgerna och enbart permanent hårfärg.
  • Köp medeldyra märken. De billigaste är de som vattnas ur först.
  • Byt tillverkare och nyans ibland så att hårfärgen inte bara blir mörkare och mörkare.

Eldigt rött hår - reaktionista.se

För slitet hår

  • Hårolja! Ta 1-2 droppar på fingrarna och dra igenom hårtopparna för att reda ut tovor. Fungerar lika bra i vått som torrt hår. Jag använder det ekologiska märket Oliv.
  • Använd enbart balsam tills håret börjar kännas mjukare och mer följsamt.
  • Använd inpackning istället för balsam i ca 10 dagar.

Eldigt rött hår - reaktionista.se

Kommentera

Skruvkorkar. Hur kan de ställa till med så mycket besvär?

Jag har många gånger hamnat gråtandes på köksgolvet av att jag inte har orkat öppna förpackningar med räfflade korkar. Räfflorna skär in i huden och gör superont. Det har blivit många morgnar utan frukost eftersom jag inte kommit åt yoghurt eller mjölk. Ibland har jag lyckats få upp dem med handskar på händerna.

Men så såg jag ett tips på fibromyalgi.se

Ett mail till Arla och några dagar senare hade jag fått hem en öppnare till dessa förpackningar. Gratis. Tack Arla!

Problem med skruvkorkar - reaktionista.se

Har du också svårt att öppna Arlas förpackningar? Maila till konsumentkontakt(at)arlafoods.com och be om en skruvkorksöppnare.

Kommentera

En tisdagskväll i goda vänners sällskap. Mysiga intensiva samtal med människor jag inte sett på flera månader, men som ändå känns så nära. Kramar, leenden och ekande skratt. Disco i ett nyrenoverat badrum. Blombuketter fylls på och ballongerna vajar ovanför oss. IOGT-NTO:s eget kaffe smakar gudomligt. Kanske lite extra i detta sammanhang. Ett barns glittrande ögon förtrollar oss.

Jag ser mig om och inser hur dessa människor drivs av samma saker som jag, och inser, liksom jag, att förändringen börjar inifrån. Det är det som känns i rummet, mellan skratten och ögonen som frågar hur det står till (och dröjer kvar för att de vill veta sanningen).

Innanförskap - reaktionista.se

Det är här jag hör hemma. Det är med er jag vill dela mina dagar. Det är den känslan av samhörighet som jag har sökt så förtvivlat. I mitt flöde på Facebook ser jag hur en vän åkt in på sjukhus, en annan ifrågasätter meningen med livet och en tredje kämpar med att inte falla tillbaka i självdestruktivitet. Jag brukar känna skuld då, när jag har det så bra och andra lider. Men jag kände inte så. Jag kände sorg, för att också jag har varit där utanför livet och kämpat efter något annat. Och sorg för att mina älskade vänner fortfarande står vid sidan av och inte får hjälp att hitta in i den här värmen. Jag längtar tills de når hit. Till värmen. Innanförskapet.

Innanförskap - reaktionista.se

Kommentera

Mitt hår har alltid varit en stor del av mig. På bilden nedan ser ni hur långt det var. Från fotosessionen i söndags med Mathilda Hofling.

Mitt hår - reaktionista.se

Igår hos frisören (med allt mitt hår som låg där framför mig och jag förstod ingenting). Det säger mycket om hur mycket jag litar på min frisör eftersom hon fick klippa av mig i allt detta. Det var helt surrealistiskt att se mitt hår ligga där.

Mitt hår - reaktionista.se

Och sen efteråt, när jag grät och skrattade om vartannat, av ren och skär glädje. Jag trivs så himla bra. Det funkar lika bra rakt som lockigt och går att variera på tusen sätt. Jag är nöjd med att ha luggen kvar och det är ju ändå lite längd, även om det är väääldigt kort bak. Helt enkelt fantastiskt!

Mitt hår - reaktionista.se Mitt hår - reaktionista.se

Kommentera

En försenad vinter singlar ner utanför fönstret. Jag vaknar av att min kattsambo jagar snöflingor längs fönsterrutorna. I min bröstkorg finns en så innerlig kärlek att den gör mig rädd. Varje gång min hud nuddar vid hennes mjuka konturer är det som om jag tappar balansen. Jag visste inte att det fanns en kärlek som gjorde så här med mig. Jag visste inte att jag kunde älska bortom mitt förnuft.

Januari börjar med allvar.

På Akademiska sjukhuset möter jag en läkare som berättar för mig om genetisk cancer, om bröstcancergen 1 och 2, om täta kontroller och om procentsatser. Alla ord trasslar ihop sig i pannan när jag låter sjuksköterskan tappa ett rör blod ur mitt armveck. Om ett halvår, sex månader, en vinter och en vår och kanske en sommar, får jag beskedet. Då får jag veta om jag har en övervägande risk att drabbas av cancer, de genetiska formerna. Om sex månader, och kanske några dagar till. Men det är inte det jag är rädd för.

Jag är rädd för att jag inte ska överleva Asla, inte hinna genomföra mina mål i livet, inte få uppleva världen, inte få se mina vänners barn växa upp, inte kunna öppna mitt hem för vilsna ungdomar, att jag ska missa min livskamrat och försvinna innan livet omfamnar mig riktigt ordentligt.

Frivillig barnlöshet - reaktionista.se

Rädslan

Jag inser att jag har burit på den här rädslan länge, men aldrig vågat ta i den förrän nu. När jag lämnar Uppsala är det som om rädslan stannar kvar där, försvinner bortom synhåll. Jag behöver den inte längre. Vilket besked jag än får efter sommaren så är det okej, för jag kommer att få ett besked. Och med det också det stöd som jag har saknat sedan min mamma blev sjuk för många år sedan.

Jag vet

Jag tänker på de magiska tre, barnen som fyller mig med hopp och tröst. Jag tänker på hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv. För även om läkaren svarar att jag inte kan veta nu om jag vill ha barn eller inte. Även om så gott som alla säger ”Det vet du inte än”, så handlar mitt val om så mycket mer än orden. Det handlar om att jag inte bryr mig om biologiska klockor, blodsband, eller att mina gener (med ökad cancerrisk) ska leva vidare när jag dör. Det är som Bodil skriver ”får jag inte leva kvar själv så får det vara”. Jag lever hellre kvar som någon som gjorde skillnad för de som behövde det än att mina celler ska leva vidare.

Jag vet det när jag ser Asla. Jag vet det när jag ser mina vänners barn. Jag älskar dem så att jag tappar balansen och blir stadigare på samma gång. Jag behöver inte mer, men jag behövs mer.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: