Jag blev inspirerad av Klara och ville skriva ett eget inlägg i samma stil.

I år röstar jag för dig, mormor.

För det patriarkat du växte upp i. Där du inte ens förstod att du hade rätt att finnas till bara för din egen skull. För alla julaftnar och påskmiddagar när du fick astma av allt ansvar som hängde på dina axlar. För att allt skulle vara perfekt och alla skulle vara nöjda. För alla gånger han ändå inte var nöjd. Inte såg dina ansträngningar. Inte förstod hur djupt han sårade dig när det aldrig dög. Hur du inte visste vad du skulle fylla ditt liv med när han inte fanns kvar. Jag röstar för alla kvinnor som inte vet vad ett eget jag är när de lever ensamma.

I år röstar jag för dig, morfar.

För att du aldrig lärde dig att laga mat och alltid skulle vara den stora starka som bestämde allt. För att du aldrig grät. Inte ens när din egen dotter dog. För alla män som inte kan gråta, inte vågar ta föräldraledigt för att de är rädda vad deras kollegor ska säga om det. För alla män som behöver skryta om allt de gör. För att få bekräftat att de är starka och bra män. För alla män som slår utan att förstå varför. För alla män som inte förstår att de är bra.

I år röstar jag för mina medkämpar i fibromyalgin.

Som har kämpat för att sjukdomen ska tas på allvar och inte klassas som hittepå från gnällkärringar. Jag röstar för rätten att få ta hand om de skador som patriarkatet bär ansvar för. Jag röstar för rätten att slippa arbetslinjen. Att få arbeta i en takt som inte sliter sönder kroppen. Jag röstar för att jag någon gång ska kunna arbeta sex timmar per dag. Jag röstar för att jag har gett upp åtta timmars arbetsdag för länge sedan. Och många med mig.

I år röstar jag för den lilla tjejen jag var.

Hon som hade stora tankar. Som hade mycket att säga och så mycket bus i sitt hjärta. Som hamnade i prinsessklänningar och med Barbiedockor och hela tiden tystades ner i skolan. För så mycket kunde ju inte en tjej prata. Jag röstar för alla som fick kommentarer om sin kropp. Som blev tafsade på. Och alla vi som inte förstod att det var okej att säga nej när det kändes fel. Jag röstar för att det ska behövas ett ja. För att ett nej aldrig ska tappas bort. I år röstar jag för alla vänner som precis som jag insjuknade i ätstörningens mörker. För att vi aldrig någonsin mer ska svälta oss eller räkna kalorier för att passa in i patriarkatets sjuka värld.

Jag röstar för alla röster som inte blir hörda.

För kvinnan som inte vågar se sig själv i spegeln. För hon som har gått in i en utmattningsdepression för att hon ständigt kände sig otillräcklig. För hon som gömmer sig på en okänd ort och inte vågar gå ut av rädsla för att hennes förövare ska hitta henne. För alla kvinnor som sover fullt påklädda för att de är så rädda för att bli våldtagna igen. För alla människor som inte har kontakt med sin kropp för att de hatar den så mycket. För alla kvinnor som inte kan lämna sina förtryckande män för att de inte har råd. Jag röstar för att det ska få ett slut.

I år röstar jag för att vi är många som behöver en politik som är relevant. 

I år röstar jag för att jag är så trött på att se vita män överallt i media och i maktens korridorer. Män som pratar om saker som inte alls har med mig att göra. Och inte heller angår de övriga 96 % av befolkningen som inte består av den grupp de tillhör. För alla gånger vita män säger att det är islam som är hotet. Att det är där kvinnoförtrycket finns. För att också de ska se att det är PATRIARKATET som finns lika mycket i de ord du använder som i den muslimska kulturen. För att många människor är så blinda inför förtrycket som drar isär oss. När vi ju faktiskt borde ta varandras händer. Vi borde ta varandras händer.

Jag röstar för mina vänner.

För oss som stöttar varandra i hetsen där det tas som en självklarhet att kvinnor i vår ålder ska skaffa barn. För dig som är hemma med barnen när pappan är på jobbet. För att det är mannen som tjänar mest. För barn som undrar var pappa är. För pappor som missar värdefull tid med sina barn. För dig som inte vill definieras som kvinna eller man men ständigt utsätts för det ändå, även av mig. För dig som inte vågar visa dig ute för att du har gått upp några kilo. När du egentligen alltid är strålande vacker för mig. För dig som missar allt roligt för att det din man gör är mycket viktigare än det du gör, per automatik. För dig som stannar i ett förhållande trots att du blivit bedragen. För det vore ju långsint av dig att inte förlåta. För dig som tror att sex är lösningen på alla känslor – för att du är man. För dig som hör Göran Hägglund säga att du och ditt livs kärlek inte har rätt till barn för att ni inte har en närvarande snopp i ert förhållande. För dig som skriker och skriker att det är fel och bara får höra att du är en extremist. För alla gånger jag blir tystad och kallad naiv.

I år röstar jag för en annan värld, som är möjlig om vi väljer det.

Det är nu det händer, för att det måste hända.

I år röstar jag på Feministiskt initiativ.
Kommentera

Den första helgen av augusti återvände jag till den fantastiska byn utanför Hedemora i Dalarna. Helgen spenderades med underbara människor. Lättsamma, trevliga, öppna, accepterande och också fullständigt galna emellanåt. Precis min typ av människor!

Efter en bilfärd genom skogsbrandsrök startade vi helgen med en loppisrunda.

IMG_9065 IMG_9067

Så fantastiskt mycket saker. Mycket skräp, mycket gammalt och onödigt, men också en del guldkorn. Jag fick med mig en anslagstavla, en potatisskalare och en tavla av Carl Larsson. Vi hann med tre loppisar innan det var dags att återvända för lunch.

IMG_9079

Det grillades korv med bröd, både vegetariska korvar och köttkorvar. Perfekt lunch i sommarvärmen.

IMG_9105

Sen var det dags för tävlingarna. Med grenar som norsk karaoke, irländsk julafton och test av tidsuppfattning slutade mitt lag på en hedersvärd mellanplacering. Inga priser, men vi slapp också tömma dasstunnan som var priset för att förlora. Sen var vi alla väl värda ett stort bord med fikabröd. Mums!

IMG_9144

Röklukten från branden spred sig till oss och när vi gick ner till stranden för ett dopp låg en tung grå dimma över badplatsen. Det var en spöklik känsla.

IMG_9182

Dagen avrundades med ännu en grillning. Till köttet, laxen och potatisen hade alla tagit med sig en röra/sås. Solnedgången gjorde sitt bästa för att ackompanjera den gemytliga stämningen i sällskapet.

IMG_9283 IMG_9296

Kvällen bjöd på många mysiga samtal och härliga skratt i lantluften på terassen. Vi bar in madrasser och filtar i tälten och somnade till ljudet av tystnad och svaga vindsus i träden.

IMG_9297

Morgonen fortsatte på terassen, med yoghurt och kaffe till ett försiktigt morgonljus och en doft av regnet som fallit den tidiga morgonen. Sedan var det dags att städa undan, packa ihop och åka hem. Jag tröstar mig med att vi ses nästa år igen. Tack för en underbart fin helg.

IMG_9299

Kommentera

Förra årets skrivsemester gav mig många nya kapitel. Jag kunde besegra prestationsångesten som förstört så mycket genom åren. Tyvärr fortsatte inte succén. Jag fastnade i prestationsångest igen och tog mig inte tid för orden. I år gör jag ett nytt försök. Med mig har jag erfarenheten av förra året. Det kommande året kommer jag att få diskutera skrivande. Läsa texter från andra skribenter. Skriva text efter text och ta mig vidare med mitt projekt.

Den här veckan ska handla om att förändra idén efter nya tankegångar. Att producera ca 10 sidor text om dagen. Under det första dygnet har jag skapat en kortversion av berättelsen så att jag vet ungefär vilken riktning berättelsen går emot. Jag har känt in skrivtid och skrivplats och myst in mig i stugan. Jag behöver verkligen vara noga med att vila ofta, göra yogaövningar och ta promenader för att rensa tankarna.

Skrivsemester 2014

Att vara ensam på det här sättet är nyttigt på fler sätt än bara för skrivandet. Jag får möta mig själv, vänja mig vid att vara jag i tystnaden och stillheten, utan distraktioner. Det skänker både lugn och ångest. Min erfarenhet är att det med tiden blir mer av det första. Det är också spännande hur tidsuppfattningen förändras när det inte finns så mycket att distrahera sig med. Det första dygnet här har verkligen känts som en lång tid. Jag har fått mycket mer skrivet än jag skulle kunna få hemma. Även om det stundtals är en kamp mot prestationsångesten. Den stora vinsten är att få bli vän med mig själv. Det är ju när jag inte är vän med mig som prestationsångesten tar sin plats.

Att Asla får vara ute och jaga flugor och äta gräs är en extra bonus som värmer mitt hjärta.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: