Kroppen, vi är här tillsammans nu. Jag hör dig.

Untitled

Läkaren frågar om min arbetsförmåga. Inte om min arbets-o-förmåga. Jag borde sysselsätta mig så att jag inte har så mycket tid för att tänka. Jag borde äta bättre. Jag har nog vitaminbrist. Jag borde träna och hålla igång, göra roliga saker. Och jag borde börja med antidepressiva. Så långt kom vi utan en enda fråga om min sjukdom, mina symptom, min bakgrund. Det är då jag förstår att läkaren har läst fibromyalgi och gjort bilden av en passiv person utan framtidsplaner och intressen. Jag är så trött på att bli sedd som ett offer.

Jag kommer dit med förtvivlan över att återigen behöva be om sjukskrivning. För att jag längtar så det gör ont efter sammanhang. Jag längtar efter studier, kollegor, studiekamrater, energi, stimulans, att ha rutiner och struktur. Att höra till, göra nytta, vara på väg, utmanas.

Jag har arbetat ideellt i 14 år för att jag inte klarar av passivitet. Jag kommer dit efter 10 år med behandlingshem, beteendeterapier, 30-40 olika mediciner, kroppskännedom, samtalsterapi, tablettmissbruk, smärtrehabilitering, träning, ätstörningsvård etc. I december går min sjukskrivning ut. Jag ska börja arbetsträna i höst. Det är något annat jag behöver nu.

Läkaren vill väl. Jag tar emot råden, och förklarar att jag omöjligt kan göra ett terapiarbete och samtidigt döva mina känslor med SSRI. Jag förklarar att jag inget hellre vill än att kunna arbeta eller studera. Jag förklarar också att det är just därför min kropp är helt slutkörd – för att jag vill mer än min kropp orkar. Jag låter dem ta prover för att se vad tröttheten beror på. Jag berättar att jag har genomgått en smärtutredning som har fastställt fibromyalgi.

Jag förstår att läkaren kommer att skriva ett helt okej intyg, även om det inte finns någon förståelse för vad posttraumatisk stress innebär och vad det gör med kroppen. För det är precis vad min fibromyalgi är: det fysiska uttrycket för min posstraumatiska stress.

Min psykiska styrka och hälsa är på väg att bli helt återställd. Min kropp lever ännu i rädsla. Jag kan inte lura kroppen att hålla sig lugn och inte reagera på stress. Den behöver tid. Jag är så himla ledsen för att jag inte kan få den lugn. För att det inte räcker med en nattsömn, mat och motion. Den har varit med om så mycket.

Låt den få vila sig trygg nu. Låt mina muskler få bygga sig starka och mjuka i den takt de orkar. Låt lederna få sträcka ut sig och hitta sin rörlighet. Låt blodet få cirkulera fritt och lita på att den får hålla en normal kroppstemperatur. Låt magen få vila från oro och förstå att den får mat när den är hungrig. Låt ögonen få blunda när de behöver och sluta vaka efter faror. Ge mig tid att lyssna på nervsignalerna och förstå vad de säger. Ett år till.

Det är så mycket som står på spel nu. Ett värdigt liv, en kropp som börjar läka och så oändligt mycket hopp. Jag är så rädd för att förlora det. Den här gången står jag kvar, utan bakvägar och utvägar. Vad som än händer kommer det att bli bra. Men håll en tumme, skicka böner och goda tankar ändå?

Happy birthday to me.

Idag fyller jag år!

Det ska jag fira med det jag tycker bäst om. God mat, trevligt sällskap och tid för mig själv. Den stora festen blir på fredag och det är faktiskt första gången jag bjuder in till en stor fest med utgång efteråt. Det kommer att bli fantastiskt!

Istället för att se tillbaka på hur jag har sett ut genom åren eller hur jag har firat min födelsedag vill jag se tillbaka på några speciella stunder i mitt liv som gör mig stolt och lycklig över att vara just jag. Det är alltså en fortsättning på listan jag gjorde förra året. Topp 10 bästa upplevelserna, i total oordning.

Asla

Den dagen Asla blev min sambo och sen fortsatte vara det för evigt. Villkorslös kärlek, tester av mig som människa som ingen ens har varit i närheten av och ändå är vi här och älskar varandra så djupt, så djupt. Min allra bästa.

Untitled

Klubb Revolt. Alla lördagskvällar då vi fyllde IOGT-NTO:s lokal Lovisagården med bas, ungdomar, grymt bra musiker, veganfika och härlig stämning. Det var här jag träffade en av de kvinnor som skulle göra verklig skillnad i mitt liv – för all framtid. Tack Eva för att du gjorde det här med mig. Vi tog oss vatten över huvudet, men inte hade vi väl kunnat tro på en sådan succé!

Waterfall

Australien 2014. Bara att vara där på andra sidan jorden var ju en upplevelse i sig. Men den här stunden vid vattenfallet var något extra. Vi låg efter i tidsschemat för dagen, många var trötta och ville åka vidare. En skylt sa att ett vattenfall låg 25 minuters promenad in i regnskogen. Jag ville dit. Då sa Aron ”vi springer” och det gjorde vi. Erika hakade på. I den stund jag kände vattnet mot mina händer, såg ljuset skina in genom regnskogens tak och hörde bruset, var jag så nära naturen som jag aldrig varit.

The magic number

När min fina vän födde tre barn samtidigt och alla var välmående och alla hade klarat sig och hon med. Jag grät så att jag inte kunde andas för att jag var så lycklig och sen dess är jag deras vapendragare och lekkompis och allt de vill att jag ska vara (t ex clown) när de än vill.

Untitled

Ljusmanifestation för Narkotikans offer 2012. Linda, ordföranden, frågade mig om jag ville hålla talet. Det var en ära. Till minne av alla de som dött i narkotikans spår talade jag om vad ett människoliv är och varför vi inte får ge upp om en enda människa. Det var viktigt för mig att stå där, av så många skäl att jag inte ens kan börja förklara.

Untitled

Valkampanjen för Feministiskt initiativ 2014. Jag gick i en Prideparad i rosa one-piece när det var 30 grader i luften, bakade cupcakes med rosa frosting i absurda mängder, delade ut broschyrer, värvade väljare och skålade i jordgubbsvin när valresultatet landade – trots förlust hade vi segrat i valkampanjande.

Butter beer

Londonresan 2012 med bästa Clara. Vi besökte Harry Potter-museet, London Zoo och shoppade loss. Mysigt, spännande och så himla mycket kärlek och skojigheter. Minne för livet!

Untitled

Att ställa ut min poesi tillsammans med Mathildas bilder på bl.a. Västerås Kulturnatt. Vi fick så mycket fin respons och det var fint att få chans att göra ett sånt projekt med en så talangfull person.

Untitled

UNF:s förbundsstyrelse 2011-2013. Som att få elva syskon på en gång att dela livets alla svängar med. Tider av bråk, skratt, prövningar, växande, engagemang, lärdomar och så oändligt mycket… papper. Och kärlek. Mäktig kärlek.

Untitled

Och så bonusen. Som får stå för alla de där stunderna som är helt fantastiska just för att de bara dyker upp. En dag på stranden, en vän som förstår, en sommarkväll på en brygga, en varm brasa, snöbollskrig, att laga riktigt god mat, en god kopp kaffe, regnbågar, sovmorgon, skogspromenader, någon som ber mig om hjälp, chokladbollar, en kram, att hålla upp dörren till grannen, barn som leker och skrattar, att lära mig något nytt, att våga tro på något, en påse chips, några simtag i varmt vatten, ett leende, akrylfärg och ord som flyter fram. Till exempel.

Ålder är något annat än siffror.

Påfågelöga

Det är höst nu och jag stänger balkongdörren. Jag tänder ljusen som stått och väntat sen i februari. Det är svårt att komma upp på morgonen, tröttheten lägger krokben för mig. September värker i muskler och leder. En isande ihålig matthet tar ifrån mig kraft. Den senaste månadens känslostormar tar ut sin rätt. Och jag blir så ledsen, så ledsen att jag inte har något motstånd, inte kan skydda min kropp från livets upp- och nedgångar. Den har varit med förut och den reagerar posttraumatiskt även om min hjärna lyckas övervinna rädslorna och stressen nu. Kroppen minns.

Jag fyller 28 år imorgon. Min kropp är helt klart en bit över 60 år. Mitt inre barn kan vara allt från fyra till femton. Det senaste året har jag tagit mig förbi tonåren i min anknytning, kunnat bli vuxen på ett vuxet vis. Jag börjar komma ikapp siffrorna. Men min själ är gammal. Den är trött och sliten och rymmer så mycket vishet. Om jag ska se på vad jag har åstadkommit i livet är jag allt mellan arton och fyrtio. Det beror på vilka delar jag räknar in. Om jag räknar med allt det som har legat i skamvrån så länge men som nu glänser som pokaler. Åren då jag överlevde. Eller om jag bara räknar utbildningen, prestationerna, min ringa arbetslivserfarenhet. Fysiskt tror fortfarande ingen att jag är närmare 30 än 20. De flesta gissar 22.

I min kropp bor minnen av ett helt liv. Den delen av livet som gjorde ont. Det gör sig påmint då och då. Jag har ett annat liv nu. Ett liv där jag kan känna, lita på och prata om det jag vill prata om. Jag behöver inte vara ensam mer. Jag har vänner som jag ringer bara för att höra den andras röst. Jag har fått förtroendet att vara fadder till tre mirakelungar. Det finns så många lager av tacksamhet i det här nya livet. Jag är uppskattad, älskad, trygg och efterfrågad. Jag kommer hem till en katt som älskar mig varje dag, varje sekund. Villkorslöst. Jag kommer hem till mig. Mitt hem. Min trygghet. Min kropp. Jag kommer hem till mig.

Organisera er.

Världens lidande har gått rakt in i mig och jag har inte förstått hur jag ska orka göra något, kunna bidra på något sätt alls. Det är lätt att fastna där. Men så finns det andra som hittar kraft, gör något, och då kan jag låna deras energi en stund. Sörj, men fastna inte där. Organisera er!

Det händer saker nu. Människor säger ifrån, flygbolag erbjuder resenärer att checka in extra bagage med förnödenheter utan kostnad, politiker skänker sitt arvode, företagsledaren ställer in företagets resa och skänker pengarna, manifestation för att välkomna flyktingar anordnas i Stockholm imorgon kl 16, ”Vi gör vad vi kan” samlade in miljoner på ett dygn, människor tar egna initiativ för insamlingar, Cherin Awad och Hanna Fahl skriver sanningens ord och undrar var politikernas handlingskraft är nu när folket reser sig, Malmö FF samlar in, tusentals frivilliga anmäler sig för att hjälpa till, svenska bloggare startar insamling, bland annat Dagens Arena, Svenska Dagbladet, IOGT-NTO och Dagens Nyheter har sammanställt vad du kan göra.

När du vill bidra med saker eller pengar bör du tänka på några saker. En hjälparbetare med erfarenhet ger konkreta tips här. Ett typiskt misstag som privilegierad är att ge det jag kan och vill ge. Det är viktigt att vi ger på de behövandes villkor.

Vi kan göra så mycket. Vi som är så privilegierade. Men framför allt kan politiken göra mer. Öppna gränserna, riv murarna, gör det möjligt att söka asyl där de behövande befinner sig, skicka flygplan och bussar och se till att alla länder gör vad de kan. Vi behöver vara en mänsklighet nu. Och de idioter som hånar och förminskar detta lidande borde vi ruska om tills de också förstår att det inte är någon jävla lek. Det handlar om liv och död och vi måste göra vad vi kan. Det finns ingen annan väg.

RECENSION | Norwegian Wood.

Norwegian Wood

Under augusti gav jag mig på Murakami för första gången. Många har tipsat mig om den här mannens böcker med varierade men alltid exalterade uttryck. Så jag var ju tvungen att ge det en chans. Och jag måste säga att jag var lite ovan vid sättet att skriva på, så det tog ett tag innan jag kom in i den. Det var ändå en dragningskraft där direkt, något som tog tag i mig och gjorde att jag flöt med i berättelsen, lät den spelas upp framför mig.

Det handlar om Toru Watanabe som ser tillbaka på sitt liv som ung i Tokyo. Genom hans upplevelser får vi träffa unga kvinnor och män som alla kämpar på med olika saker i sina liv. Framför allt handlar det om kärleken mellan honom och Naoko. Hon var flickvän till en av hans vänner, Kuzuki, som tagit livet av sig. Naoko har ett bräckligt psyke och hamnar på ett vårdhem. Toru och Naoko skriver brev till varandra och samtidigt träffar han en kurskamrat som han känner dragning till. Temat är kärlek och dess ömma, erotiska, bräckliga, smärtsamma och stärkande egenskaper.

Norwegian Wood

Jag är mycket fascinerad över flödet i språket och även om den är översatt och inte i originalspråk så är det vad som sätter starkast avtryck. Dialogerna är naturliga, berättandet precis rätt avvärjt i information och berättandet hinner aldrig bli långtråkigt eftersom dialogen sköter så stor del av berättandet. Jag har framför allt lärt mig mycket om dialoger när jag läst Norwegian Wood.

Norwegian Wood

Murakami låter personerna själva berätta sin historia och därmed skapas en fantastisk dynamik i personbeskrivningarna. Något jag fastnade för är att det också i dialogerna finns reaktioner på hur Toru uttrycker sig och hur andra ser på honom. Det gör honom mer levande. Miljöerna är omsorgsfullt beskrivna, men inte överdrivet detaljrika. Murakami skriver om sex och människornas tillkortakommanden utan att döma eller värdera. Det gör texten öppen och fri på ett sätt som verkligen tilltalar mig.

Norwegian Wood

Murakami kommer helt klart att återkomma.