Så var det dags att skriva mina mål för 2014. Jag har gjort detta i några år nu, först för mig själv och sen förra året offentligt. Det hjälper mig verkligen att behålla fokus på det jag behöver göra för att komma dit jag vill i livet. Det kan liknas vid nyårslöften, men de är ändå inte löften. Det är mål, precis som föreningar skriver arbetsplansmål. Om jag uppnår dem är det bra, men det viktiga för mig är att jag försöker.

Mål 2014 - reaktionista.se

Mål 2014

1. Sluta ta ansvar för andra människors känslor (låta andras val vara andras val)
2. Skriva dagbok för hand varje dag
3. Vara ute mer (fotografera, promenera, beundra naturen)
4. Träna något varje dag (medicinsk yoga, styrketräning ben och armar, promenader)
5. Leka mer (busa, baka, pyssla, skratta och bjuda på mig själv)
6. Våga berätta och ställa frågor utan omvägar (inte be om ursäkt för att jag finns, inte skratta bort allvar)
7. Ta mig tid för kreativitet (måla, pyssla, pärlplatta)
8. Avgå från fastighetsstyrelsen med stolthet
9. Spendera mindre tid vid datorn (max 2 timmar bortsett från skola och skrivande)
10. Bli bättre på att berömma mig själv (även när jag ”bara” har städat eller vilat mig)
11. Skriva första utkastet på min bok (skriva något varje vecka + ev. skrivarvecka)
12. Försöka leva mer miljövänligt (diska i balja, återanvända, second hand, källsortera)
13. Skapa en buffert för oförutsedda kostnader (t ex veterinärkostnader)
14. Göra mig av med något gammalt om jag köper något nytt
15. Få bättre kondition (först träna benmuskler, sen promenader, sen stavgång, ev. joggning)
16. Läsa böcker oftare (skönlitteratur eller ämnen jag är intresserad av)
17. Skapa rutiner för att ta hand om min kropp (bli bättre på hudvård, tandvård, hårvård, vila)

Bonusmål (mer planer än mål)

– Klippa kort hår
– Söka till högskola
– Åka till Australien

Kommentera

Jag ville inte vara med längre

För exakt åtta år sedan på dagen vaknade jag upp på en sjukhusavdelning efter att ha spytt i fjorton timmar. Ett dygn innan hade jag svalt så mycket tabletter att det hade kunnat kosta mig livet. Det var det jag önskade, mitt syfte med det. Aldrig tidigare hade jag varit så säker på något som den dagen. Jag ville inte vara med längre. Det jag inte visste då var att jag den dagen skulle påbörja en lång kamp mot ett bättre liv.

Självmordstankar - reaktionista.se

En medmänniska

Det fanns en ängel vid min sida när jag vaknade. Hon hette Maria och pratade skånska. Jag vet inget mer, för det var den första och kanske sista gången jag träffade henne. Hon var vikarie på min avdelning och hade fått i uppgift att sitta vak hos mig. Hon var inte som andra människor jag hade mött. Istället för att bara sitta vakt började hon prata med mig, försöka få mig att se att det fanns ett liv också för mig. Jag lyssnade inte. Det trodde jag åtminstone.

Maria ringde till lekterapin och fick en korg levererad till mitt rum. Vi gjorde pärlsmycken. Jag gjorde armband som jag sen tog sönder. Maria gjorde mig en ring och ett kort, som jag har burit med mig sedan dess. När hon satte på mig ringen sa hon något i stil med: ”Ta av dig den när du mår bra, en dag då du inser att kampen är värt det”. Det var länge sedan jag tog av mig ringen, men jag inser att jag då inte hade en aning om att jag senare skulle må så bra som jag gör idag.

(Jag hette Linda tidigare)

Självmordstankar - reaktionista.se

Tack

Tack Maria. Tack alla ni som kantat min väg, gett mig ord eller blickar eller på annat sätt berört mig. Tack till alla som har försökt även om ni inte har kunnat nå mig. Tack för att jag aldrig har blivit lämnad ensam, trots att jag så många gånger drunknat i min ensamhet. Tack till alla er som sagt att jag inte är hemsk bara för att mina känslor är hemska. Tack till alla er som vågat se mitt mörker och sett min gnista även när jag inte har kunnat tro på den själv. Utan er hade jag varit borta. Jag hade aldrig vetat hur det känns att vara älskad, kompetent och värdefull. Jag hade aldrig kunnat ge mig själv ett liv värt att leva om ni inte hade visat mig att jag är värd just det. Att jag inte måste förtjäna det, att det är mitt att ta emot.

Tack.

Kommentera

Just nu cirkulerar denna länk runt på sociala medier om varför feminism behövs.

Feminism behövs. Vi får aldrig tystna när vi ser hur kvinnor far illa. Varför vi måste fortsätta kämpa för en jämställd värld där kvinnors situation är annorlunda. Där kvinnan inte är en sekundär varelse som objektifieras och sexualiseras. Aldrig någonsin får vi acceptera detta.

Feminism behövsFeminism behövs -17

Men en sak som jag ofta saknar i debatten är männens situation. Varför är det så ovanligt med män som ber om ursäkt när de gör fel, som inte hakar på grabbgängets machosnack? Varför är det inte bara en dålig myt att hantverkare har kalendrar med lättklädda kvinnor på kontoret? Varför är våld något som så ofta sker från det manliga könet? Varför ska män fostras till att ta hand om sig själva, inte visa känslor, kunna allt om bilar och sport och se sig som överlägsna kvinnan? Hur kan vi göra en skillnad i kulturen mellan män?

Jag tror nämligen att det är där en av de stora nycklarna sitter. Om de män jag mötte, jag generaliserar nu, var mer ödmjuka och vågade ifrågasätta sina egna livsmönster och beteenden så kanske det faktiskt skulle bli någon skillnad. Jag vet så många som knappt fixar att umgås i gäng med män för att de känner sig så hemska när de går med i den jargongen. Det vore nyttigt att få ett slut på det. Kvinnor är inte svaga, men liksom män fostras in i en machokultur fostras kvinnor in i en tystnadskultur. Det behöver brytas och ifrågasättas.

Jag återkommer till detta citat: ”Be the change you wish to see in the world”. Så ifrågasätt dig själv. Fundera på hur du kan utgöra en förändring. För att du kan. Feminism behövs.

Kommentera

Jag kan vara ljuset.

Ljuset är här. Doften av vår. Vindarna som känns varmare, solljuset genom persiennen på morgonen och jag märker att energin återvänder. Efter tuffa vintermånader i kamp med orken och tiden som aldrig räcker till. Det finns luft att andas i nu, luft att flyga i. Tid för orden, bilderna, skapandet och nuet. Jag håller ingens händer och jag saknar det djupt. Men det föds andra ljus i mig.

Jag kan vara ljuset - reaktionista.se

Jag ser öppningar, ser framgångar och vid nästa skede kan jag ana helt nya vidder att utmana mig i. Den rotlösa rastlösa själen vill vidare, till nya platser och nya världar. Till studentkorridorer och bort från alla sjukhusbesök och myndighetsprövningar. In i sammanhang där det händer nytt, där jag utmanas i möten och hittar andra sidor av mig själv. Det finns så mycket som lockar, som längtar. Som önskningar av vackraste sammetstyg. Jag kan se dem utvecklas nu. För att jag ser att jag kan. Jag kan vara ljuset.

Jag kan vara ljuset - reaktionista.se

Kommentera

Ifrågasatt på grund av psykisk ohälsa - reaktionista.se

Jag kämpar med fibromyalgin, med att acceptera att jag inte orkar med det jag vill. Ibland blir det för svårt att stå utanför, att inte orka träffa vänner eller delta i evenemang som jag verkligen vill vara med på. Ibland gör det alldeles för ont i mig att veta att jag måste prioritera bort mina vänner eller min längtan för att kunna ta hand om mig. För att orka med det som måste göras och det som är min vardag. Ibland blir jag trotsig och gör saker trots att jag inte orkar, men då kommer också de allra värsta smärtorna och slår ner mig i många dagar framåt.

Jag pratade med en underbar sjuksköterska för några veckor sedan. Hon ordnade så att jag ska få träffa en läkare som förstår smärtproblematik. Hon frågade mig om det var svårt att hela tiden bli bedömd utifrån min historia av psykisk ohälsa, även om jag söker för fysiska symptom. Jag blev rörd av att hon ställde den frågan. Det är ofta det händer att jag blir ifrågasatt på grund av psykisk ohälsa. Ofta tänker inte läkare på att de dömer mig på förhand. Jag förstår också att min fibromyalgi beror på att jag under stora delar av mitt liv levt under en enorm psykisk stress. Ingen kropp kan hantera det utan att reagera. Jag har heller inte brytt mig om att känna efter under den tid jag mådde så dåligt psykiskt. Allt handlade om att göra mig så illa som möjligt, så jag tänkte aldrig på om jag hade ont.

Kanske leder det samtalet att jag kommer att bli tagen på allvar i min smärta. Kanske får jag hjälp på riktigt. Sköterskan tyckte att det var hemskt att jag hade fått hantera det helt ensam. Jag är bra på att hantera smärta. Jag är bra på att planera, se vad som är bra för mig, se konsekvenser av hur jag lever. Jag är bra på att hitta sätt att ta hand om mig. Jag är bra på att klara mig själv. Men det finns en gräns. I vinter har jag haft flera dagar då det har gjort ont i lungorna när jag andas. När varje steg är så tungt att jag inte orkar ta mig från ett rum till ett annat.

Fibromyalgi är en fruktansvärd sjukdom. Det är alldeles för många som inte blir tagna på allvar i sin smärta. Trots att det finns hjälp att få så vägras människor den. Trots att jag vet att jag behöver massage minst en gång i veckan, att jag behöver hjälp med att se det jag inte ser själv och att jag behöver stärka min kropp genom träning i mycket långsam takt, så får jag inte den hjälpen. Den finns, men jag döms på förhand för att jag har psykisk ohälsa i min historia och för att jag är ung.

Jag hoppas att jag en dag ska orka mer. Kanske orkar jag också bidra till att vända vården rätt.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: