STJÄRNÖGONBLICK ☆175 | delad sorg, läkande natur.

Livets skörhet har legat som en vibrerande hinna mot huden i veckan. Sorgen när en människa inte längre finns hos oss. Allt som inte blev, allt som inte kan bli. Vänner i smärta, ilskan över hur världen ser ut. Maktlösheten. Minnena av de två vännerna som försvann ifrån mig i den förra våren. Minnen av de som försvunnit längs vägen. De som inte orkade mer. Jag önskar att det hade funnits mer tid. Men tiden finns inte kvar för er. För oss tillsammans.

Du är saknad av så många, Angeliqa. Vandra i frid <3 Jag sänder min kärlek till dina nära.

Jag har befunnit mig i någon slags chock hela veckan, försökt att låta livet rulla vidare och ta mig med. Det har inte funnits tid att landa. Föreläsningar, grupparbeten, möten, kurslitteratur, reseplanering, mailhantering… och ibland en stunds stillhet. Då har hjärtat brustit itu. Jag tror att nästa veckas resa till Norge är precis vad jag behöver för att återupprätta balansen. Jag behöver naturen. Och en god vän som inte är rädd för att prata om det som skaver.

Blåsippor - reaktionista.se

     Blåsippor och vitsippor. Att komma hem till skogen igen.

     Att kunna vara ett stöd för någon annan.

     Sällskap hem med en vän från skolan.

     När huvudet var tomt på tankar efter en veckas rusningstrafik där inne.

     Att plantera ekarna som har stått i vatten hela vintern i jord.

Hemmaodlade ekar - reaktionista.se

     Ett innerligt värdefullt samtal med en lärare. Det var som om jag fick svar på ett skavande sökande jag har gått med i två år. Otroligt viktigt att få bli bemött som den kompetenta yrkesperson jag mer och mer utvecklas till.

     Få saker gjort när listan var lång.

     En spontan liknelse jag kom på om vad bedömningsinstrumentet Barnets behov i centrum (BBIC) syftar till. Vad ger näring till blomman (barnet) och vilka näringsbrister finns? Vad beror de på och hur kan balansen skapas?

     Prasslet av eklöv och att hitta knoppar inunder.

     Att kunna dela tankar och känslor om sorg och outhärdlig smärta med vänner. Att försöka förstå vad som hände tillsammans.

Blåsippa nära - reaktionista.se

     Glittret från en blåsippas kronblad.

     Skriva inlägget om PTSD och hjärnan. Det är en stor känsla att börja sätta ord på allt det jag har lärt mig om trauma genom egen erfarenhet, steg för steg.

     Att känna mig trygg i kunskap om barns utsatthet.

     Få ha stilla rummet på skolan för mig själv när jag behövde enskildhet.

     Vetskapen om att vänner i sorg har varandra den här helgen.

Vegokäks bakfria paj - reaktionista.se

     Att laga Vegokäk. Den här gången fick vi njuta av potatisgratäng, eller bakfri paj som Annie själv kallar den, med fetaost och purjolök.

     Internskämt om nya kunskaper, som ”det är tur att det är en dynamisk riskfaktor att vara oteknisk”.

     Att agera handledare i rollspel med min grupp. Det kändes meningsfullt och jag kände mig kompetent i rollen.

     Kraften i jävlar anamma.

     Solnedgången på väg hemåt.

Solnedgång Kvicksund - reaktionista.se

     Tryggheten i att ha en vän i alla lägen. Tack för att jag får tänka högt utan förbehåll med dig, T. <3

     Få ett sms med beröm under en studiedag och le med hela kroppen.

     Att lyssna till svåra ämnen som förr var triggande och kunna minnas hur det var utan laddningen av känslor. Känna mig hel och stark.

     Trygga rum där det inte finns några rätt och fel, bara närhet och gemenskap.

     Måla akvarell. Det är så rogivande och jag kan känna att jag mer och mer får ur mig det jag vill förmedla på pappret.

Akvarell vitsippa - reaktionista.se

STJÄRNLÄNKAR

Denna veckas stjärnlänkar är till minne av Angeliqa, som jag minns som en person med skarp blick, ett modigt starkt hjärta, en evig ton av medmänsklighet. Hon lämnar ett stort tomrum i bloggvärlden, men i hennes texter finns så mycket vägledning. Må de frön du planterade på din väg växa vidare i oss som är kvar.

     Om det sjuka samhället som gör det ohållbart att vara människa, efter Aviciis bortgång.

     Om att välja sin egen väg, oavsett vad andra tycker om det.

     Om att skapa ett hållbart liv. Och hur vandring kan hjälp till med det.

Fortsätt läs om hikefulness och börja vandra så hoppas jag att vi möts på vandringsstigarna. <3

Hjärnan och kroppens reaktioner vid PTSD

I min traumaterapi talade min terapeut om ”min hjärna” som något som jag inte kunde styra med vilja eftersom den var kidnappad av den posttraumatiska stressen. Det har varit en skuldreducerande tanke att ha med sig – och den är ju faktiskt helt sann. När den posttraumatiska stressen sätter sig i vårt nervsystem blir vi som djur som instinktivt gör allt för att överleva. Du kan inte rå för kroppens reaktioner. Du kan inte ”skärpa till dig”. Din kropp försöker hjälpa dig, men den förstår inte att du är trygg nu, att faran är över. Du behöver hjälpa den dit, med stöd. Inte ens det modigaste lejon kan bekämpa sina egna instinkter.

Det betyder inte att du inte kan göra något. Tvärtom. Men först måste du förstå vad som händer i din kropp. Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att förstå. För det här är till dig som är rädd nästan jämt. Det här är till dig som kämpar, försöker distrahera dig och ändå inte lyckas få bort den där ångesten. Och till dig som står bredvid.

En triggervarning med lugnande tips

Jag vill varna för att de första två rubrikerna nedan kan ge kroppsliga reaktioner, och är ytterligare ett bevis på hur kroppen reagerar instinktivt. Om du vet med dig att du har svårt med triggers, hoppa över de rubrikerna eller se till att du har något (eller flera saker) att lura sinnena med: en snäll doft, en god smak, en mjuk filt att känna på, något fint att se på, en trygg sång osv. Något som skänker dig lugn. Du kan också krama dig själv medan du läser och säga ”det är lugnt nu” eller ”jag är här”.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Kroppens reaktioner vid en traumatisk händelse

Du känner ett starkt adrenalinpåslag, hjärtfrekvensen ökar, musklerna reagerar instinktivt. Dina energinivåer maxas för att överleva. Det autonoma nervsystemet slår på. Det kan du normalt inte styra med viljan. Hjärnan blir kidnappad av stressen och amygdala som hanterar rädsla aktiveras för fullt. Sen, när faran är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet. Du kan få skakningar i kroppen som ett sätt för kroppen att göra sig av med energi. Får kroppen inte chansen att lugna ner sig, prata av sig och bearbeta traumat kommer det att fortsätta försöka göra det på olika sätt.

Flight, fight och freeze

När vi utsätts för en fara försöker vi i första hand fly (flight) då det ökar våra chanser att överleva som mest. Om vi inte lyckas fly brukar vi försöka slåss (fight) och slå oss fria för att kunna fly. Om det inte fungerar att fly eller slåss fryser vi till is (freeze). Det innebär att vi spelar döda. Då är både det sympatiska (gasen) och parasympatiska nervsystemet (bromsen) aktiverat samtidigt. I det tillståndet, om våra liv hotas till den nivå att vi bedömer att vi nog kommer att dö, träder dissociation in. Som KTC Sörmland beskriver det: ”sinnet flyr bort, förbereder sig för att dö”. Kroppens funktioner stängs ner och vi flyttar ut ur vår kropp. Det är i tillstånd som dessa som vi kan uppleva att vi ser oss själva utifrån.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Försämrade hjärnfunktioner vid PTSD

När vi efteråt påminns om det obearbetade traumat har hjärnan svårt att skilja på vad som hände då och vad som händer nu. Hippocampus som hjälper oss att hantera olika slags minnesfunktioner minskar i volym vid PTSD och vi kan därför inte skilja på vad som är minnen och skeenden i nuet. Det gör det även svårt att bedöma omgivningen. Dessutom blir amygdala, som hjälper oss att reglera känslor och hot, överaktiv vid PTSD. Det är detta som orsakar övervaksamheten som ger extrem stress.

Samtidigt som hjärnan genom en ökad vaksamhet försöker hålla utkik efter eventuella faror försöker den också bearbeta traumat. Det märks genom flashbacks och återupplevande som också kan upplevas som kroppsminnen: diffusa smärtor, ryckningar, kramper eller avdomningar är vanligt.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Vad du kan göra för dig själv

PTSD kräver psykologisk behandling för att ett tillfrisknande ska vara möjligt. Men det finns några saker du kan göra själv, för att minska överaktiviteten i amygdala och ge dig chans till återhämtning.

Målet är att kunna stanna upp och ge dig själv trygghet. Det kan vara en lång väg dit, och för att nå dit behövs det yttre trygghet. Så länge kroppen känner att hotet finns kvar kommer den försöka fly på olika sätt. Hjärnan är fenomenal på att hålla sig sysselsatt, t ex genom att försöka komma på lösningar, städa, träna, arbeta eller på annat sätt undvika att stanna upp. Du kan träna dig i att stanna upp korta stunder och bara vara. Varje liten stund är en seger. Kom ihåg att du arbetar emot ditt eget autonoma nervsystem, för att det inte längre fungerar som det ska.

Att praktisera medveten närvaro minskar aktiviteten i amygdala. Detta är dock svårt att praktisera mer än (exemplet i början av inlägget) då nuet förstärks genom att aktivera sinnena, om du samtidigt plågas av flashbacks (se ovan om hjärnan). Om du är i behandling och har kommit in i det kan du ta promenader och tillåta dig att sova när du kan det (båda aktiviteterna har bearbetande effekt). Ibland har det hjälpt mig att skriva, måla, dansa, försöka att bara landa i kroppen. Framöver kommer jag att dela med mig mer av de verktyg jag har fått längs vägen. Dela gärna med dig av dina i kommentarsfältet.

PTSD - kroppen och hjärnans reaktioner - reaktionista.se

Det finns hopp efter behandling

Efter psykologisk behandling (traumabearbetning) har människor med PTSD visat sig få större volym i hippocampus och med det en förbättrad minnesförmåga. I takt med amygdalas minskade aktivitet blir det också allt lättare att reglera känslor. Tillfrisknade personer uppvisar samma eller ännu bättre minneskapacitet och förmåga till känsloreglering än personer som inte har varit med om trauman.

Jag själv har genomgått EMDR-behandling. Kortfattat är det en ögonrörelse-terapi som aktiverar hjärnans bearbetande funktioner och därför gör skillnad snabbt i kroppen. Det fungerar inte i alla lägen, men det fungerade för mig. Det är i min erfarenhet mycket mer skonsamt än traditionell samtalsbehandling och riskerar inte återtraumatisering på samma sätt som exponeringsterapier.

Idag kan jag ibland förbanna min förmåga att hantera känslor och min minneskapacitet. Jag märker det genom att jag ser samband väldigt fort, lär mig saker snabbt och kan processa väldigt mycket information på kort tid. I min behandling frigjordes allt det utrymme som upptogs för att hålla trauman och känslor borta under nästan 20 år. Det är mycket utrymme för tankar, på gott och ont.

*

Vad tänker du om det du läser? Hur reagerar du vid stress? Vad lugnar dig?

Veckoplan i sköra april.

April är en skör månad. Det finns så mycket längtan, efter vår och ljus. Det är som om jag ännu är nyvaken efter vinterns dvala. Livet är bräckligt och känslorna hudlöst nära. Knopparna brister, och väderväxlingarnas vindar slår mot fibromyalgikroppen. Jag har nya krafter, men de är bräckliga.

Jag har ett mål i sikte. Den 17:e åker jag och Linda iväg till de norska bergen och fjordarna. Som jag längtar! Innan dess ska jag ha kommit igenom tusentals sidor kurslitteratur, påbörjat och genomfört hälften av min första ärendehandläggning och genomfört en gruppuppgift. Tempot är högt och jag behöver ge mig pauser och tanka trygga andetag. Som igår när jag och sambon var ute i vårskogen där både blåsippor och vitsippor hade tittat fram ur marken.

Bullet Journal vecka 15 - reaktionista.se

Vecka femton

måndag | föreläsning på förmiddagen och grupparbete på eftermiddagen.
tisdag | fika med en vän, laga mat och läsa kurslitteratur.
onsdag | skrivövning på förmiddagen och info om höstens praktik på eftermiddagen.
torsdag | läsning på förmiddagen och föreläsning på eftermiddagen.
fredag | möte med politiker på Stadsmissionen, studier på eftermiddagen och meditation på kvällen.
lördag | spendera dagen hos stjärnföräldrarna.
söndag | veckoplanering och studier.

*

Vad väntar dig i veckan? Vad behöver du i det?

STJÄRNÖGONBLICK ☆174 | Ekenäs, lugg och hojåk.

Nu är vi inne i en sådan där intensiv tid på året igen. När allt händer samtidigt. Vårens knoppar slår ut, vardagen går på för fullt och evenemangen radar upp sig. Jag har haft kursstart och känner mig lite överväldigad av allt som ska hinnas med. Det är först nu till helgen som det känns som att jag kan landa lite grann i alla fall.

Det är en känslomässigt påfrestande kurs. Den första boken jag läste fick mig att komma nära min grundsmärta. Det är väldigt bra att det händer så att jag kan få det ur systemet, men också svårt att härbärgera ibland. Speciellt när det inte går att stanna tiden. Jag har tagit stöd där det har gått och jag tar mig igenom. Mest behövs det tid, tid att känna. Och tid att vara. Så fredagen och lördagen blev sådana dagar, då studierna fick vänta. Då åkte jag hoj, klippte lugg och bytte kläder. Jag orkar mer när jag låter känslorna hinna ikapp först.

Ekenäs handelsträdgård - reaktionista.se

     Hojpremiär! Att åka motorcykel är verkligen en form av meditation, med endorfinkick.

     Ljuset i växthusen hos Ekenäs handelsträdgård.

     En lugn förmiddag.

     Mörk choklad med pekannöt.

     När Asla slängde sig framför mina fötter när jag kom hem.

Wilda lugg - reaktionista.se

     Att luggen är tillbaka! Jag vågade 😀

     Få sms om att blodet jag lämnade har kommit till användning. <3

     Att jag kan skriva och gråta ur mig känslor tills det känns bra igen.

     Vara på plats när min vän uppträdde med sin kör. Så häftigt att uppleva vilket teamwork det ligger bakom show/barbershop.

     Vårblommor. Vart än ögat ser.

Vårblommor - reaktionista.se

     Att föreståndaren för min favoritloppis berättade att hon har sett att jag har tipsat om loppisen och att få beröm för mina bilder.

     Träffa en vän från förr och känna värmen i vår relation.

     Doft av vårregn.

     Cykla på sopade gator.

     En vän som skrev ett meddelande som svar på Kära dagbok med orden ”Jag var där när…” och beskrev vad hon hade följt mig igenom under majoriteten av mitt liv. Det är kärlek det.

Träslöjd blombord - reaktionista.se

     Att stå full i trädamm i en slöjdsal och sätta ihop min blomhylla som jag har jobbat på i flera månader, och att den var stabil i sin konstruktion. Snart klar!

     Spendera värdefull tid med en god vän på klädbytardagen på ReTuna.

     Bli lyssnad till när känslorna var som närmast huden.

     Att synka ihop politiker med en grupp som behöver bli hörd och sedd.

     En gullig katt som myste i växthusen på Ekenäs.

Ekenäs handelsträdgård - reaktionista.se

     En föreläsning som verkligen satte spår och utmanade.

     Att få leda ett möte och känna mig kompetent i det.

     En biltur med goda vänner.

     Att det jobbiga går över. Att det alltid går över.

     Måla utan tanke.

Akrylmålning grundad rörelse - reaktionista.se

STJÄRNLÄNKAR

     Julia har startat ett instagramkonto för sin poesi, och som alltid är den briljant. Här beskriver hon om hur det kom till.

     Jag vill tipsa om Sissela (nusnackarvi) som skriver om psykisk ohälsa på ett nyanserat och viktigt sätt, och om varför råd inte alltid är den bästa vägen till hjälp.

     Det sista tipset för veckan får bli när Emma färgar en duk med kaffesump. Perfekt för att dölja fläckar på den vita duken och få en helt ny look. Mer återbruk!

Kära dagbok, det finns inga rötter.

Kära dagbok, det här är rakt från hjärtat. Med tårar. Jag vill berätta. Det finns en sorg och smärta som kanske aldrig går över. Den gör sig påmind i olika skeenden i livet. Oftast när jag mår som bäst, som nu. Så nu säger jag det: I kärnan av vem jag är saknar jag något. Någon. Någon som fanns där innan jag fanns.

Sommarkväll - reaktionista.se

När någon åker hem till sina syskon på påsken, ringer mamma och ber om råd. När livet innehåller nya faser. Som att söka sitt första arbete, påbörja en högskoleutbildning, bli sambo. När det finns människor att berätta för, men det ändå känns så tomt. För att ingen vet vem jag var när jag precis kom till världen, när jag var fem år, när jag lärde mig cykla, när jag skrev min första dikt, när jag rymde hemifrån. När jag var sju och rädd. De visste inte vem jag var. Jag fick inte vara jag.

Jag skäms ibland för att jag inte har lyckats läka det än. Som om det skulle gå. Jag tror inte att jag någonsin kan det, men jag försöker. Jag gör vad jag kan. Jag omger mig med kärlek, försöker ge mig själv det jag aldrig fick. Jag kan inte gå tillbaka. Jag kan inte göra det ogjort. Jag kan inte be någon hålla om mig som om jag var viktigast i hela världen. Det närmaste jag kommer det är mig själv.

När jag sitter här och skriver är jag här med mig. Jag känner tomrummet. Jag säger till mitt inre jag att det är okej. Och jag vet att jag inte kan göra något för att lindra den smärtan. Mer än att vara här.

I perioder har tomrummet lämnat mig. Jag har kunnat fylla upp det själv, inifrån. Jag har kunnat vara min egen förälder. Men det räcker inte alltid. Jag räcker inte. Jag vill ha en famn, en bakgrund, rötter. Något att falla tillbaka på när jag inte räcker.

Wilda - reaktionista.se

Jag vill bara säga att jag räcker, att det alltid går över. Men det går inte över. Det är bara lättare att leva med ibland. Precis som smärtan.

Tomrummet återkommer som tusen knivhugg i själen. Jag tillhör ingen. Jag valde att gå, och jag vill och kan inte tillhöra det som tog sönder mig. Det är något annat. Något jag aldrig har fått uppleva. Att vara självklar som blod. Att ha livsvittnen. Barndomsvänner, familj och släkt. Men vi bär inte samma historia. Vi delade den aldrig. Jag var ensam med den också.

Det går att acceptera. Det går att skapa sig ett bra liv. Kanske går det att ta sig förbi tomheten, kunna fylla ut det, för gott. Kanske går det inte. Kanske finns det en sorg som jag behöver leva mig igenom. Jag vet faktiskt inte. Men det känns lättare nu.