8 mars 2018 och #metoo är inte över

8 mars 2018. Internationella kvinnodagen.

Hela hösten läste jag berättelser under #metoo. Jag läser dem fortfarande. En i taget.

Tystnaden bröts, om och om igen. Det blev tydligt för många att sexuellt våld förekommer i alla samhällsklasser, på alla arbetsplatser, i våra hem, i det offentliga. Allt från en oönskad hand på ett lår, tjatsex, kontrollerande relationer, våldtäkt, till hedersmord och sexuella övergrepp mot barn. Vi var många och vi gjorde våra röster hörda. Vi är många och vi behöver fortsätta berätta. Det är lika viktigt att påpeka: ingen är skyldig någon sin berättelse. 

Allt från en oönskad hand på ett lår, tjatsex, kontrollerande relationer, våldtäkt, till hedersmord och sexuella övergrepp mot barn.

Eftertanke - reaktionista.se

Om det som fortfarande finns i tystnad

Idag vill jag prata om det som fortfarande göms bakom tystnad. De som inte vågar säga något i rädsla för att bli ifrågasatta och dömda. De som inte vill berätta, för mest av allt vill de bara fortsätta leva ett liv bortanför övergreppen. De som lever nära människor som har gjort dem så fruktansvärt illa. De som lever mitt i kontrollen, och med släkten eller kompisgänget som skyddar förövaren. De som tror att de själva är orsaken till övergreppen. De som inte kan minnas, för att det var för svårt att hantera. De som inte överlevde.

De som har så hemska berättelser att ingen orkar lyssna.

De som tystats av utredningar som läggs ner. De som har försökt berätta men inte orkat hantera omgivningens reaktioner. De som har så hemska berättelser att ingen orkar lyssna. De som inte får hjälp för att det inte finns tillräckligt med stöd. De som inte har råd att betala för adekvat vård för att samhällets traumavård är så undermålig. De som lever i ett samhälle där trauma sjukdomförklaras, så att de tror att de är sjuka när de har reagerat fullt normalt på en onormal situation.

Vi som bär våra berättelser i tystnad, i rädsla, i en längtan efter att få frid.
Att få leva i fred.

#metoo 8 mars 2018 - reaktionista.se

Vi har inte valt att bära detta

För det handlar inte om oss. Vi har inte valt att bli behandlade som sexuella objekt, som mindre värda. Vi har inte valt att tryckas ner, hånas och bli förnedrade. Vi har inte valt att leva i en värld där det är okej att förminskas, utnyttjas och bli betraktade som offer bara för att vi är födda som kvinnor.

Vi har inte valt att tryckas ner, hånas och bli förnedrade.

Ändå är det där ansvaret läggs. På kvinnorna. Det är vi som höjer våra röster. Det är vi som behöver berätta vad som är okej, vad som inte är okej. Det är vi som måste stå upp för hur det ser ut. Det är vi som lyssnar, stöttar och tar på allvar. Det är vi som utbildar om hur ett ”lilla gumman” hör ihop med våldtäkter. Det är vi som tar ansvar, för det som inte är vårt ansvar. Det är vi som inte kan annat än att fnysa när män gör sig lustiga över det som för oss är på liv och död.

Det är vi som tar ansvar, för det som inte är vårt ansvar.

Lägg ansvaret där det hör hemma

Men det händer något nu. Män får konsekvenser för sina handlingar. Män får bära ansvar. Så jag säger: fortsätt. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Lägg tillbaka. Och låt männen ta konsekvenserna. Tvinga dem att lära sig. Vänd ryggen till. Anmäl. Skrik. Berätta. Ta ifrån dem privilegier. Lev ditt liv. Stanna i tystnaden om du behöver det. Ge dig själv precis vad du behöver. Det är inte ditt fel. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma.

Och till dig som vill ta ansvar:
Lyssna, acceptera, respektera.
Syna dig själv, säg ifrån när möjlighet ges.
Ifrågasätt. Se dina privilegier och dela med dig av dem.
Ifrågasätt varför du har en högre lön än din kvinnliga kollega. Sänk din lön i solidaritet.
Stanna hemma med dina barn. Prata om känslor. Lyssna.
Ta ansvar. För du har all makt att göra det.

KLART VI KAN | valkonferens med Feministiskt initiativ

Inlägget innehåller propaganda för Feministiskt initiativ. Det är mina egna obetalda åsikter direkt från hjärtat. Du behöver inte hålla med. Du kan lämna det där. Jag skriver om det för att det är en del av vem jag är, och vad jag tror på. 

Sista helgen i februari åkte jag till Malmö för att vara med på valkonferensen för Feministiskt initiativ. Det var mycket osäkerheter kring om jag skulle komma iväg eller inte, men jag valde att tro på att allt skulle lösa sig. Det gjorde det också. Med en avklarad tenta och en hanterbar trötthet tog jag tåget som fem timmar senare stannade i Malmö. Där möttes jag av Ellen och hennes fyrbenta vän Otto. Så märklig känsla det där med vänner från nätet som en aldrig träffat, men som en ändå känner ganska bra. Samtalet flöt på från första början och vi hade en mysig kväll med burgare, popcorn, chips och Netflix. Och en hel del mys med Otto så klart.

Morgonen efter följde Ellen och Otto mig till Moriska paviljongen där valkonferensen gick av stapeln.

Hemma hos Ellen - reaktionista.se

Jag registrerade mig, fick ett röstkort och hittade en plats. Det var en märklig känsla att vara där utan att leda hela tillställningen som jag ju var med och gjorde förra året på kongressen i Västerås.

Det visade sig att jag hade hamnat bredvid en student från USA som läser i Cambridge och forskar på feministiska partier. Så i dagarna två försökte jag översätta från svenska till engelska. Men egentligen är det mer sant att vi hjälptes åt. Min engelska är lite ringrostig så ibland beskrev jag mest ordet jag letade efter som Lisa sen hittade rätt ord för. Så fin sprudlande människa! Och jag fick ett sätt att hålla fokus. Win-win! Som någon sa ”det är ju precis så Fi fungerar, vi hjälps åt”. Ett fint exempel på det!

Vi startade igång med årets valfilm, som fick mig att både gråta och känna att ”en annan värld är möjlig” <3

Under lördagen var det mest pläderingar för riksdagslistan (personer som talar för sig själva och sen andra som talar för andra). Mina ögon tårades några gånger om av alla hyllningar och starka tal. Valberedningen hade gjort ett helt enormt jobb med att intervjua alla dessa människor. <3 Innan vi ajournerade oss för dagen röstade vi genom röstsedlar där vi fick rangordna 59 personer från 1-59. Ingen lätt uppgift med så många starka namn.

Valkonferens Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Här ovan ser ni kvinnan som jag allra helst vill se i politiken framöver. Farida Al-abani som jag träffade genom IOGT-NTO och som har drivit så många bra initiativ och gjort så mycket gott att jag inte ens kan börja. En kunnig, ambitiös, driven och ödmjuk människa med karisma och humor som få. En annan person som jag tror mycket på, och som fick flest pläderingar från talarstolen är Lotten Sunna. Modigare, klokare människa får en leta efter. Med ett starkt rättspatos.

Malmö - reaktionista.se

Efter att jag hade röstat checkade jag in på mitt hotell, pratade med älsklingen, bloggade och tog en dusch. Sen var det dags för middag.

Valkonferens Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Med trevligt sällskap, en slagverksorkester, god vegomat, ljuvlig stämning och en estradpoet var kvällen en succé. Så många varma människor som bjuder på sig själva!

Valkonferens Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Valkonferensen fortsatte på sin andra dag. Vi såg valfilmen igen och tårarna rann lika mycket denna gång. Stämningen var varm och förväntansfull. Riksdagslistan presenterades och mina favoriter var högt upp allihop. Vilket gäng!

Valkonferens Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Gudrun presenterade valplattformen med ord som fick mig att både rysa och gråta och hitta kraften från tårna. För jäklar vad vi kan!

Valkonferens Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Gita fick rycka in när Amanda Mogensen skulle rita vår vinnande triangel som den mångsidiga kommunikatör hon är <3

Gita Nabavi blev förresten enhälligt vald som partiledare jämte Gudrun Schyman. Det känns helt rätt. Jag har ju fått äran att jobba litegrann med Gita och vet att hon är proffsig, varm och har båda fötterna på jorden.

Riksdagskandidater Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Valkonferensen avslutades i förtid, mycket tack vare en fantastisk mötesordförande. Jag hängde kvar när riksdagskandidaterna blev fotograferade och lyssnade på informationen till dem från partiledarna om vad som händer framåt. Så stolt över detta gäng och ska göra mitt yttersta för att kunna bistå dem nu och framåt. Vi gör det tillsammans!

Partiledare Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Din röst räknas

På konferensen lanserades också #dinrösträknas och slagorden ”klart vi kan!”. För så här är det: i en demokrati är ingen röst bortkastad. Varje röst är en människa, en verklighet och ett hopp. Om du vill rösta på Feministiskt initiativ – gå in på dinrösträknas.nu och gör din röst hörd. För att visa att inga röster är bortkastade. I höst tar vi plats i fler kommuner, landsting och i Sveriges riksdag.

Jag har redan röstat - reaktionista.se

Kan vi ställa om, ställa ner, ställa krav innan hav går över land och släcker varje hjärtas brand?

Klart vi kan!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

VECKOPLAN 10 | tålamod är styrka

Vecka tio.

Arbetet med vårt PM är högsta prio denna vecka. Vi ska få tag på politiker att intervjua (en kvar), färdigställa en enkät och förhoppningsvis få till både enkätsvar och intervjuer innan veckan är över. Eftersom allt beror på hur det faller på plats kommer övrig tid vara flexibel. Jag planerar att använda hålrummen till att läsa på i ämnet (tiggeri) och ge er några blogginlägg om det som hänt senaste veckorna.

Jag hoppas att helgen bjuder på tid med några av mina bästa ungar och mycket bus medan jag och deras föräldrar försöker föra ett samtal. Länge sedan nu. Saknar den familjens närvaro i mitt liv lite extra dessa dagar. Jag hoppas också att jag får tid för pussar och tindrande ögon emellanåt. Det fick jag lite påfyllning av i helgen, så det bär jag med mig in i denna vecka. <3

Vecka tio Bullet Journal - reaktionista.se

Veckoplan

måndag | idag ska jag tvätta, göra klart enkät och sen träffa min vän som är träslöjdslärare och bygga blomlådor till balkongen.
tisdag | plugga, ringa några viktiga samtal, blogga järnet (har så mycket kul att visa!) och göra ett längre yogapass.
onsdag | handledning någon gång under dagen (oklart när än), plugga och lite bloggjobb på kvällen.
torsdag | plugga och ev. ha en intervju för PM.
fredag | plugga och ev. ha en intervju för PM om inte dagen innan.
lördag | loppis i Västerås med älsklingen och förhoppningsvis hänga hos fadderbarnen.
söndag | hänga hos älsklingen eller hos fadderbarnen innan hemfärd, städning och förberedelser inför veckan.

Veckans matsedel

När jag skulle hitta inspiration för matsedeln ramlade jag in på Annies mac’n’cheese och kände direkt ”det här vill jag ha, helst igår”. Jag har också 3-4 matlådor kvar inför veckan (quorngryta och lax-spenat-pasta) som kommer gå åt till luncher veckans första dagar. Garants svampbollar är en ny favorit så det lär det bli någon dag. Freestylar resten.

Veckans träning

Inget nytt, bara att hålla i styrkeövningarna och ta promenader så att jag steg för steg blir starkare.

Veckans återhämtning

Jag blev inte så sliten av Malmöresan som befarat. Däremot är jag inte helt återhämtad från skovet och vissa dagar är jag väääldigt trött. Så; fortsatt yoga, meditation och oplanerade kvällar framför TV är vad jag behöver.

Veckans utmaning

Att ha tillit till processen vi är inne i nu. Att saker faller på plats en del i taget även när jag inte tror på det. Jag behöver ha tålamod och vänta ut saker utan att gå in i förtid och styra upp. Det blir en knivig vecka och samtidigt är det mest att vänta och låta det komma till mig. Tålamod och att ha is i magen (och gärna hitta vila i det) kommer att göra veckan bra.

Veckans ledord

Patience is power.

Veckans fråga

Hur funkar du när du är under tidspress? Vad behöver du tänka på i de lägena?

SparaSpara

SparaSpara

STJÄRNÖGONBLICK 9 | herbarium, Veggoköket och en bro.

Efter förra helgens spektakel har denna vecka varit en helt lagom landningsbana. Jag skulle inte säga att jag blev sämre av Malmöresan vilket är väldigt skönt att känna. I tisdags kom värken men den var över redan dagen efter. De flesta dagar denna vecka har jag pratat mig hes med min PM-grupp. Vi har skrattat mer än vi har skrivit. Sen hann vi ändå klart med det vi skulle så det var ju bra på alla sätt. Det känns stabilt och framför allt väldigt roligt.

I torsdags kväll konstaterade jag och Daniel att vi ju faktiskt kunde ta en ledig dag. Så på fredagen tog jag mig till Västerås för att fynda på secondhand-affärer, äta vegobuffé och fika med min ena stjärnmamma tillsammans med älsklingen. Vilken underbar dag! Jag behövde inte vänta länge för igår kom han hit och hängde med mig i min trötthet. Nu ser vi Vasaloppet och dricker blåbärssoppa, som sig bör denna dag.

Secondhand mode - reaktionista.se

     Att fynda den här tunikan/skjortan ↑ på second hand och känna hur färgerna hittar in i garderoben igen.

     Tulpaner i varje rum.

     Laga mat som jag tycker riktigt mycket om. I det här fallet svamprisotto.

     Att det är ljust så många fler timmar nu så att kreativiteten också börjar återvända med ljuset.

     Hans glittrande ögon i solen.

Rosa tulpan - reaktionista.se

     Få syn på en skjorta på second hand som passade honom så bra. 😀

     När Asla kramar om och håller fast i min arm när jag bär henne i famnen.

     All respons på mitt inlägg om självskadebeteende, på så väl instagram som här och de som delar med sig till mig privat. Det är ovärderligt att veta att jag når fram när texten skrevs rakt från hjärtat utan redigering.

     Få höra ”jag vill vara som du när jag blir äldre” <3

     Känna att jag är i rätt sammanhang efter många månader där utanförskapet har varit påtagligt.

Herbarium - reaktionista.se

     Att hitta ett herbarium på loppis för en ynka hundring. Heh ja vissa utgifter är väl ändå mycket rimliga?

     En powernap som gjorde skillnad.

     Ha en PM-kompis som startat sin första Bullet Journal.

     När stjärnmamman skriver att D hör till och känns självklar efter deras första möte <3

     Gå på isen för första gången i år!

Björnön Västerås vinterisen - reaktionista.se

     Dela livets tråkiga och fina sidor med en nära vän.

     Att ha en riktigt bra hårdag.

     När Kvicksundsbron (mellan Eskilstuna-Västerås) fastnade och jag kunde ringa stjärnföräldrarna och fråga ”rör sig trafiken?” eftersom de ser bron från sitt fönster. Så kunde jag meddela andra som väntade att det skulle dröja med buss, och sen ta tåget istället.

     Känna mig värdefull.

     Köpa godis efter en pluggdag med PM-gruppen.

Skymning över Västmanland - reaktionista.se

     Betrakta naturlandskapet från bussfönstret i skymningen.

     Få ihop en enkät och intervjuguide. Skönt med produktivitet!

     Att jag har ytterkläder som håller mig varm i minusgrader. Som jag dessutom har fått av personer som håller mig varm på många sätt.

     Hitta perfekt mogen avokado på extrapris.

     Veggokökets lunchbuffé. Bra tips för vegomat om du hänger i Västerås!

Veggokökets lunchbuffé Västerås - reaktionista.se

STJÄRNLÄNKAR

     Jag smäller ju liksom av när jag går in på Krickelins blogg just nu. Alla dessa vackra platser, människor, toner och stämningar. Så att välja ut ett inlägg är omöjligt, men fasen vad hon förtjänar att nämnas. Bara kolla ALLT.

     Bästa Annie på Vegokäk bjuder på en veckomeny som inte går av för hackor, med inköpslista!

     Har ni hört om den nya appen för sociala medier – Vero? Knappt jag heller men en som har koll på det senaste är ju Elin.

     Jag vill hemskt gärna att kompostera på balkongen i år och här hittade jag ett matnyttigt inlägg om det. Har du hört om några andra metoder är jag tacksam för tips!

     Nästgårds i Katrineholm har det öppnats en blomsterbutik som får mitt hjärta att svämma över. I min lilla värld av blommor. Kolla in Sofias porträtt av platsen. Vill ni inte bara flytta in?

Hur har du det? Vad händer i ditt liv just nu?

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSpara

Självskadebeteende | Jag hittade rakbladen. De höll mig vid liv.

Det är Self Injury Awareness Day, en viktig dag för att sprida kunskap om självskadebeteende. På mina armar finns blekta ärr som berättar om en tid då jag var starkare än jag skulle ha behövt vara. Livet är något helt annat nu. Därför vill jag skriva något om hur jag ser på det idag. Det är många år sedan jag lyckades bryta ett dagligt självskadande. 

Jag ömsar skinn - reaktionista.se

Jag var bara ett barn när smärtan blev en ventil. Vassa kanter som skadade mina konturer. Huden som gick sönder för att lätta den smärta som inte fick plats där inuti längre. Jag var bara ett barn när jag såg vuxna skada sig själva och andra, som ett sätt att hantera känslor. Så jag gjorde som dom. Det fanns så mycket besvikelse, frustration och svek inom mig. Som en storm som inte avtog, som byggde upp till tsunami i mig. Vågorna slog upp över mig, som tryckvågor inifrån.

Ingen skulle se, ingen fick veta vilka vilddjur som bodde i mig. De hemska svarta monstren som var en del av mig. Vreden som byggdes upp. När jag var 11 år försökte jag ta livet av mig, men ingen märkte något. Jag hittade rakbladen. De höll mig vid liv. I över tolv år framåt höll det mig vid liv. Det var så känslorna fick finnas när ingenting gick att visa, när ingen märkte något. För kanske ville jag ändå att någon skulle märka något. Det var förbjudet att vilja det, vilja finnas, vilja känna. Så jag gömde mig, gömde såren under långa ärmar och rakbladen i fickorna. Jag gömde känslorna under självsvälten som tog över kroppen med en annan slags panik. Jag gömde ilskan med våld mot huden.

Jag hittade rakbladen. De höll mig vid liv. I över tolv år framåt höll det mig vid liv.

Jag visste inte ens att mitt självskadebeteende i många fall handlade om ilska. Skadorna ökade, sjukvården sydde ihop mig för sjuhundraelfte gången, någon sa att det skulle döda mig om jag fortsatte. Jag låstes in, åkte in på behandlingshem, bedövade allt med mediciner. Jag fortsatte. Jag dog nästan.

Tills jag hittade rätt hjälp. Hjälp att sätta ord på känslor, bortom all poesi som ändå inte kunde förklara vågorna. Det var först när jag försökte sluta och gick sönder på riktigt, inför någon annan. Det var först då när mönster började träda fram som jag kunde se. Se mig själv, se min oförmåga att hantera känslor, min brist på tillit och hur rädd jag var för att vara arg. Hur ilskan hade gjort mig så illa, i hela mitt liv. Att ilska betydde svek.

Så jag skadade mig själv, straffade mig, för varje gång någon annan gjorde det. Och när ingen annan gjorde jag det så gjorde jag det ändå.

Varje gång någon utsatte mig för känslomässig misshandel, kontroll eller på annat sätt gjorde mig illa skadade jag mig själv för att jag såg mig själv med deras ögon. Men också för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med ilskan. Jag kunde ju inte försvara mig, för jag förtjänade ju det värsta. Jag kunde ju inte vara arg på någon annan för de hade ju rätt. Så jag skadade mig själv, straffade mig, för varje gång någon annan gjorde det. Och när ingen annan gjorde jag det så gjorde jag det ändå. Om jag inte hade ont så var det något som var fel. Smärtan var det trygga i mitt liv.

Smärta har varit min ventil. Självskadebeteendet var mitt sätt att andas och känna genom en värld som försökte kväva mig. När jag hittade människor som lät mig andas, lät mig känna och hjälpte mig bygga tillit kunde jag lägga bort det vassa. Jag kunde börja värna mig själv, säga ifrån, stå upp för mig. Jag kunde släppa ut tryckvågorna och mina monster. De är inga monster i ljuset.

Idag är mina ärr en påminnelse om att jag är värd så jävla mycket mer. Ingen ska någonsin mer få göra mig illa. Jag kommer aldrig mer att göra mig själv illa. För jag behöver inte det längre.

I oktobers ljus - reaktionista.se

Läs mer om självskadebeteende

Ärren – den jag en gång var.

OOTD | Blå klänning, kort hår och några ord om ärr.

30 år | om att överleva sin berättelse och leva sin framtid

Stöd till dig som kämpar med självskadebeteende

Jag vill också rekommendera SHEDO och TILIA för dig som kämpar med självskadebeteende. Du är också alltid välkommen att skriva till reaktionista(a)gmail.com – jag svarar på alla mail. Anhöriga får självklart också höra av sig.

SparaSpara