Tio år utan mamma | om sorg och försoning

Tio år utan mamma - reaktionista.se

Det är nyårsafton 2007 och jag vaknar upp på ett boende där de satt mig för att jag inte längre fungerar ute i världen. Jag vet när jag vaknar att du inte finns mer. När pappa ringer kommer verkligheten nära. Jag som har levt i min psykotiska värld i flera månader blir klarvaken. Det finns ingen mamma. Jag tänker att det aldrig har funnits en mamma. Skulden i den tanken spänner hela min kropp samtidigt som en lättnad sprids. Det är över nu.

*

Jag säger farväl fast du redan är borta. Du ser så fridfull ut. Jag har inte sett dig så förut. Andra gången jag rör vid dig är du iskall. Jag gråter för att jag inte fick lära känna dig, och för att jag inte behöver vara rädd mer.

*

På din kista står ett fotografi av dig som barn med rosa rosor omkring. Jag sjunger I den stora sorgens famn och hoppas att du hör. Det som gör mest ont är att se de andra som sörjer dig mer än jag gör. Varför gör det mindre ont nu?

*

En skötare på psykiatriska avdelningen möter mitt tårdränkta ansikte och säger:
– Varför sörjer du? Ni hade väl ändå ingen bra relation?

*

Jag sitter i min första egna lägenhet och sätter på TV:n. Det är Bröstcancergalan och jag trycker av, vill inte se. Min sorg är något annat. Jag förlorade dig långt innan cancern tog dig.

*

I terapin bearbetar jag varje ögonblick när din smärta försatte mig i skräck och förtvivlan. När jag minns dina ögon skakar min kropp som om den skulle gå sönder. Den gjorde det. Du fick mig att gå sönder, mamma. Vad gjorde de mot dig för att du skulle göra det mot mig?

*

En klasskamrat berättar att hon ska åka hem till sin mamma över helgen och bli ompysslad. Smärtan har fortfarande övertaget när jag tvingar fram ett leende innan vi skiljs åt. När jag stänger min dörr bakom mig faller jag ner på golvet i hulkande gråt, samtidigt som jag slår på mig själv för att jag är så ”jävla känslig”.

*

Jag är så arg på allt du inte var och allt du inte är. Att du bara försvann innan du ens hann ge mig det jag behövde, ta hand om ditt eget bagage och säga förlåt för alla gånger du tog sönder mig. Jag skriker i kuddarna, pratar med terapeuten i timmar och ber vem som helst att bli min mamma. Ta över, bär mig, gör något. Jag orkar inte.

*

Jag står framför spegeln efter att ha blivit förminskad av män i min roll som projektledare. Jag tänker på hur frustrerande det är att jag inte lyckas se åldersadekvat ut hur jag än ändrar mitt utseende. Det var likadant för dig, minns jag. Men du var starkare än jag. Tänk om jag ändå hade fått prata med dig om det. Om vi hade kunnat prata med varandra, nå varandra.

*

Instruktionen på tvättmedelsförpackningen är helt obegriplig. Jag skäms till den grad att jag vill sjunka genom golvet trots att jag är helt ensam i tvättstugan. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet ju inte. Du lärde mig inte ens hur jag skulle tvätta. Du var ju inte där. Du var ju aldrig där, mamma. Jag gissar bara. Spelar spelet. Orkar inte ta mig igenom skammen över att jag är så inkapabel att klara av ett normalt liv.

*

Morfar somnar in. Mormor följer efter. Jag är inte där bland de sörjande. Jag behöver skydda mig själv, stå på min sida. Jag läser dödsannonserna, tänder ljus, men det finns inga känslor kvar i mig. Jag orkar inte.

*

Jag scrollar igenom mitt flöde i min smartphone. Du har varit borta så länge att du inte ens hann höra talas om Facebook eller smartphones. Du finns inte i den digitala världen. Det går inte att återskapa dig, din röst, ditt leende, dina ord. Det är som om du aldrig funnits om mitt fotoalbum och oro inte vittnade om det.

*

Jag tar till mig nya mammor, nya förebilder, nya personer som ska fylla det där tomrummet i mig. Det lindrar ensamheten, ger mig mening, men tomrummet består. Det är ju du som saknas. Det är ju du som borde vara här och bara vara en mamma, för i helvete! Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör allt rätt.

*

Jag leder ett möte och får höra att jag utstrålar karisma och styrka. I mitt minne kan jag se dig tala inför hänförda människor, som om du var den enda som fanns i deras värld. Jag tänker att jag vill lära mig att använda den förmågan jag ärvde av dig till att göra gott. För andra, för världen.

*

När jag har skrämt bort alla människor i min närhet, låtit min smärta skrikas ut och avvisa alla som vill mig väl, sitter jag ensam i skogen och förstår att jag har blivit allt det du var. Allt det du sa att jag var. Din smärta är i mig när jag sitter lutad mot den stora eken. Jag förstår plötsligt vad som fick dig att hata mig, avvisa mig, skrika ur dig all din smärta på mig. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort all den smärtan i dig, mamma. Det var inte min uppgift. Det var din. Därför måste jag ta ansvar för min egen smärta nu. Den får inte drabba någon annan mer. Jag vill inte sluta som du gjorde.

*

Jag kommer aldrig att vara älskad som ett barn. Jag kommer inte att få en mamma.

Det blir som ett mantra hela sommaren 2015, hela hösten och ut i vintern. Jag måste tvinga mig igenom grundsmärtan, in i sorgen, in i insikten. Under simtagen i Mälaren upprepar jag dem i huvudet. Jag måste förstå för att bli fri. På cykelturerna längs stadens gator upprepar jag ”Det är för sent” med varje cykeltramp. Jag kämpar emot som en sprattlande fisk, men sorgen bryter till sist igenom försvaren.

Jag kommer inte att få det jag inte fick, säger jag när snön faller. Jag kan inte minnas en värre smärta, som isande skär genom bröstkorgen. Den tar nästan död på mig.

Jag lämnar ifrån mig de sista tabletterna. Jag stänger bakdörren. Så tittar jag ut över vårens grönska, lägger mig bland vitsipporna och gråter tills tårarna torkar. Det är dags att bli min egen förälder nu. Älska mig högst. Jag lovar mig det.

*

En väns mamma får cancerbesked. Jag orkar inte vara där. En kärleksfull närvarande mamma tynar bort. Det enda jag ser är mig själv och att jag har berövats min chans att sörja. Du tog också sorgen ifrån mig. Så jag bestämmer mig för att skapa min sorgeprocess, ge mig det i tydliga ritualer. I hemlighet pratar jag med dig en dag i veckan i minneslunden. Jag behöver ha min sorg i fred. Den är för svår att förklara. Den har inga ord.

*

Det är höst och löven samlas på marken. Jag tänder ett ljus i minneslunden. Jag berättar för dig om mannen jag har träffat i skolan, om boken jag skriver för att förklara det som inte har ord, om studierna och hur jag trivs med att se världens alla dimensioner. Jag säger att jag lever nu, för dig och för alla som inte fick uppleva hur livet kan vara. Jag sitter i tystnad med alla minnen. Det sänker sig en frid i mitt bröst.

*

Jag läser ett blogginlägg om en saknad mamma, om hur barnen inte fick träffa sin mormor, om alla obesvarade frågor. Jag tänker att det är så annorlunda för mig. Om ditt liv hade fortsatt hade jag inte överlevt. Om du hade varit vid liv hade smärtan vunnit. Jag önskar att du hade fått vara levande, närvarande, i kärlek. Jag önskar att du hade varit någon annan.

*

Mamma, jag önskar att du ska se mig nu. Strålande, levande och trygg. Omgiven av kärlek och liv. Starkare än någonsin. Det där tomrummet du skapade har jag fyllt nu. Jag blev den du inte kunde vara. Jag gav mig allt du inte kunde ge. Det tänker jag ägna resten av mitt liv till att göra. Jag ska ge allt jag har till de barn som inte känner sig viktigast i världen. Jag vill finnas där och fylla tomrum.

Tack för att du gjorde mig stark.