I Lund såg jag till att ta några pauser från kongressyran för att orka med. Det gjorde gott på många sätt. Förra kongressen, 2013, orkade jag inte ens ta mig ifrån invigningsfesten på egen hand och det tog över en vecka att återhämta mig. I år tog det ungefär 1,5 dag. Det är så hoppfullt, det som händer med mig i relation till sjukdomen.

En av de här pauserna gjorde jag i en Lindex-butik som hade rea på många fina klädesplagg. Där fyndade jag den här klänningen. Jag älskar verkligen känslan när sömmarna i klädesplagget är synkroniserade med min kropps sömmar. Så var det nu. För ynka 150 kronor. Jag köper ju helst inte nya kläder men det här fick bli ett undantag. Ni förstår ju varför.

Jag kan också meddela att det här med att gå i kortärmat går bättre och bättre för varje dag. Så häftig känsla. Frihet!

 30 juni klänning blommor Asla

Kommentera

Jag vet inte hur jag ska börja. Hur sammanfattar jag 14 år i en organisation som har varit min familj, mitt hem, mina utmaningar, min kärlek, min kraft, mina vänner och mitt sammanhang? Hur säger jag farväl till det på ett värdigt sätt? Jag har de senaste två åren varit i en process som har handlat om precis det som måste hända nu. Jag måste släppa taget, gå vidare, säga det som behöver sägas, tacka och ta med mig de personer som har blivit så mycket mer än delar av organisationen. Nästa vecka är det min sista kongress med UNF och mina sista dagar med organisationen som räddade mitt liv.

Tack för tålamod, trygghet och acceptans. Tack för all kompetens och självförtroende jag har fått genom folkbildning och medmänsklighet. Tack för alla protokoll jag har fått skriva och all verksamhet som jag har fått leda. Tack för ni som sa till när jag behövde ta nästa steg men inte såg det själv. Tack för all uppmuntran, pepp och villkorslös kärlek. Tack för goda drinkar, dansgolv i Almedalen, lyssnande öron, galenskap och för att jag har fått bli den jag är med alla er. Tack för alla förtroenden, personliga och i uppdragsform.

Förlåt för att jag var så arg ibland och sa saker jag inte menade. Förlåt för att jag inte såg er som var nya när jag var så uppe i mitt eget engagemang. Förlåt för mina egocentriska kamper och skrikande rop på hjälp som handlade om något helt annat. Förlåt för att jag inte satte gränser för mig själv så att ni fick se hur.

All lycka till med framtida generationer, kommande discokvällar och intensiva debatter. Behåll drömmarna, dansa sönder skorna, bär plakaten och nykterheten med stolthet, håll varandras händer och sätt gränser för era jag, vet om att det är vi som är normala och skrik mot orättvisor tills rösterna inte håller.

Här får ni mina 14 år i bilder (de bästa av alla tusentals):

lisa och jag 2003                         Untitled

Kommentera

Midsummer

Förra helgen la jag bud på en klänning på Tradera, ursprungligen från Indiska. De vida ärmarna, de grönskande bladen och v-ringning bak (som jag tyvärr inte lyckades få någon bra bild på).

Midsummer
Midsummer

När jag fick hem den förstod jag att det såklart var min midsommarklädsel. Med en bladgirlang i håret och det värdefulla guldhalsbandet runt halsen var jag redo för midsommar.

Midsummer
Midsummer

Kommentera

I söndags var det äntligen dags att åka på äventyr med min vän Anne. Målet var Taxinge Slott, som har norra Europas största kakbord med sina 65 sorter.

Taxinge slott - reaktionista.se

Vädret var på vår sida trots att väderleksrapporten varnat för regn. Strålande sol för det mesta, och uppehåll hela dagen. Det här var en mycket viktig dag, en revansch.

Taxinge slott - reaktionista.se

Jag var här under en tid då jag var sjuk i anorexi och utövade andra självskadebeteenden. Varje dag var en dag av ångest. Jag kunde inte äta något alls då för att sjukdomen hade övertaget om mig. Jag minns att det var så mycket sorg i mig både då och efteråt. Den här söndagen handlade om att en gång för alla säga hejdå till anorexin och mitt gamla självskadebeteende. Om att känna den friheten fullt ut och äta precis vad jag ville från det här bordet:

Taxinge slott - reaktionista.se

Med sann matglädje och njutning delade jag och min partner in crime på fyra olika sorters tårtbitar. Hur gott? Som en dröm! Eller ja, fyra söta drömmar!

Taxinge slott - reaktionista.se

Passionsfrukts-mousse-tårta och kolapaj och min extrakaka: pistagebiskvi. Den första helt utsökt och bäst av alla, den andra sisådär god men ändå inte på topp då den var lite frän i smaken. Som bränd knäck.

Taxinge slott - reaktionista.se

Gräddtårta med mycket frukt och bär i och sen nougattårtan som smakade som nötcréme men ännu krämigare. Tack Anne för att du gjorde drömmen verklig och jag hoppas att vi får fler dagar där tillsammans.

Taxinge slott - reaktionista.seTaxinge slott - reaktionista.se

Det bästa var nog ändå frihetskänslan. Jag har under de senaste två-tre åren bara haft någon liten känning av matångest men som alltid har gått över snabbt. I år har jag inte känt av det en enda dag. Inte heller den här dagen. Till alla er som inte tror att det går att bli frisk: ni har fel.

Taxinge slott - reaktionista.se

När Den Stora Mättnaden hade landat njöt vi av naturen i långsamma steg längs vattnet.

Taxinge slott - reaktionista.seTaxinge slott - reaktionista.se

Vi hittade också en fantastisk allé i anslutning till slottet där vi hade en spontan fotosession. Glöm inte att du är som allra snyggast när du har ätit fyra sorters tårtor. 😉

Taxinge slott - reaktionista.se

Kommentera

LilyLilyLily
LilyLilyLily

Under mitt hjärta fanns det en gång en början på ett liv. Ett barn som hade kunnat vara åtta år nu. Jag gav det barnet ett namn i tysthet, ristade in det på insidan av min bröstkorg. Lily, jag minns hur ingenting längre kunde andas i mig när du dog.

Det gick att resa sig med tiden. Det har gått för att jag har hållit dig vid liv i mig. Ljusen som jag tänder varje höst i minne av dagen då du skulle ha funnits i mina armar. Breven som jag skriver för att försöka förstå hur livet hade kunnat bli om du hade överlevt. När jag hör barnskratten och sångerna. Jag lever med dig.

Idag är jag tacksam för att du inte fick komma till världen, hur mycket jag än önskade det då. Som jag inte har önskat något annat. Jag var någon annan då, i ett annat liv. Ditt liv hade inte fått handla om liv. Mitt liv balanserade ju på gränsen till död. Jag har tagit hand om dig bättre som ängel än vad jag hade förmått om du hade varit mitt barn.

Något hände med mig när jag började leva med dig. Jag förstod att jag inte kommer att föda några barn, känna någon annans hjärtslag under mina egna. Jag förstod att om du hade funnits hade du alltid varit nummer ett för mig. Det är så föräldraskap fungerar. Jag kan inte göra det mot alla de där ensamma vilsna skräckslagna barnen som inte tror att det går att älska dem. Jag kan inte göra det mot deras framtida barn. För jag vet att jag kan göra skillnad. Jag vet att jag kan vara den trygga vuxna som inte dömer, som sitter vid sidan om eller som sitter med. Som håller om och som väntar, som älskar och står kvar. Som är närvarande och kan få någon att känna sig som nummer ett.

Min lilla lilja lärde mig något viktigt. Jag behöver först veta hur det känns att vara nummer ett. Det har varit så många kamper och kramper för att ta sig hit. För att landa här, i mig. Jag flyr och dras tillbaka i rädsla, men jag kan inte gå tillbaka hela vägen längre. Jag är nummer ett. Jag är äntligen den allra viktigaste i mitt liv.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: