MEDBEROENDE | Jag minns att jag var rädd.

Idag lever 20 % av alla svenska barn i skuggan av ett missbruk. Den här veckan uppmärksammas de världen över. Maskrosbarnen. Hjältarna, clownerna, rebellerna och tapetblommorna. Vi är många. Många som inte vågar känna, prata och lita på. Du spelar roll.

Little me

I många år har jag inte kunnat säga det rakt ut, tagit omvägar, lagt ut ledtrådar. Jag har burit så mycket skam och skuld som inte handlar om mig. Det har aldrig handlat om mig, för det handlade bara om en enda sak. Alkoholen. Jag är ett av de barn som växte upp med en förälder som älskade alkoholen högre än sina barn.

Jag minns lukten av whiskey i andedräkten, fylleskämt och gränsöverskridanden. Jag minns mina blossande kinder. Jag minns att jag stöttade min förälder hem från en fest hos bekanta. Jag minns att jag var rädd för vad mina klasskamrater skulle säga. Jag minns att jag gömde flaskor, hällde ut sprit, tvättade bort fläckar på kläder. Jag minns när jag bad om en vit jul och fick ett skratt till svar. Jag minns min första poesiutställning och att min förälder stal all uppmärksamhet i ännu en fylleföreställning.

Black portrait

Jag minns när jag var rädd. Om och om igen. Jag minns en utlandsresa när baren plötsligt blev en bra plats för ett barn. Jag minns att jag önskade skjuts hem sena helgkvällar, för att jag var rädd, och att svaret var ”jag har druckit”. Jag minns hur mitt egenvärde inte fanns längre. Jag minns att jag tidigt förstod att det var jag som var föräldern. Jag minns när jag vågade säga ifrån och ingen annan vågade hålla med.

I en familj med missbruk finns det tre regler du absolut inte får bryta: prata inte om det, känn inte, lita inte på någon. Idag bryter jag med allt det. Jag känner, sorgen och vreden och min förtvivlan. Maktlösheten inför sjukdomen som förstörde vår familj. Jag litar på människor, för jag vet att jag är viktig idag. Jag vet att jag får be om hjälp och kramar utan att det utnyttjas eller hånas. Jag berättar om det. För skammen och skulden var inte min. Ett barn ska aldrig behöva bli förälder till sina föräldrar.

Winter

Foto: Mathilda Hofling

Jag hade turen att hitta IOGT-NTO-rörelsen och Ungdomens Nykterhetsförbund. Men mitt liv blev inte bättre av att jag hittade vänner och sammanhang, bröt med min familj, gick i behandling efter behandling. Spåren inuti mig var så djupa. Idag förstår jag att det var omöjligt att växa upp i en dysfunktionell miljö utan att själv anamma dysfunktionella beteenden.

Under det senaste året har jag gjort min största resa någonsin. Efter många år i en fantastisk terapi saknade jag ändå något. Jag började gå på 12-stegsmöten för vuxna barn, på ACA. Vi som fortfarande lever med små skadade barn på insidan och är vuxna på barns vis.

Jag har bytt ut mitt självhat till självkärlek. Jag har slutat försöka rädda andra människor och insett att det kan de bara göra själva. Jag har börjat släppa min perfektionism, min rädsla för att vara och göra fel, min övervaksamhet för andra människors reaktioner. Framför allt har jag börjat känna, prata om det och kunnat välja tillit.

Off limitsFoto: Mathilda Hofling

Jag utgår från mig själv idag, inte som förut när jag i första hand utgick från vad andra ville (eller vad jag trodde att andra ville, för hur visste jag det när jag aldrig frågade). Jag behöver inte vara behövd för att ge mig själv ett värde idag. Jag är lika värdefull när jag trycker i mig en påse chips i soffan en fredagskväll och gråter till en film.

Och jag har insett att jag kan vara min egen förälder nu. Jag kan klappa mig över håret, peppa mig själv, ha medkänsla med mig när det är en tuff dag. I första hand är jag lojal mot mig själv. Jag är inte längre rädd för att gå i konflikt eller stå upp för mig, för jag kommer inte att överge mig själv igen. Jag blir aldrig ensam mer.

Det är upp till mig att skapa min lycka, mitt liv, mina relationer. Idag kan jag det, för att jag vet att det bara är jag som kan det. Jag väntar inte längre på att en förälder ska komma och rädda mig, men jag sörjer att ingen gjorde det. Idag är jag min förälder och ingen kan göra det bättre än jag.

Blue wings


Här kan du få stöd

Stödgrupper/självhjälpsgrupper
– Kommunens egna stödgrupper
– ACA
– Al-anon & Alateen

Organisationer
– IOGT-NTO (från 26 år)
– UNF (13-25 år)
– Junis (7-13 år)
– Trygga barnen
– Glömda barnen
– Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?
– BRIS (under 18 år)
– Jourhavande kompis (upp till 25 år)
– Killfrågor (pojkar mellan 10-18 år)
– UMO (13-25 år)
– Tjejjouren
– Kuling

Vill du lära dig mer?
Junis rapport
– Socialstyrelsen
– Drugsmart
– TV-programmet Djävulsdansen. Nu finns också ett studiematerial att använda. Finns även som bok.
Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten
– Sanna Lundells sommarprat
Kärleksbarnet av Hillevi Wahl

FILM | The Danish Girl

I fredags var jag på premiären av The Danish Girl. Lili Elbe (Eddie Redmayne) var den första personen i världen att genomgå en könskorrigeringsoperation. 1882 föddes hon som mannen Einar Wegener, blev konstnär till yrket och gifte sig med Gerda (Alicia Vikander), också hon konstnär. När Einar står modell för en av Gerdas målningar och ska låtsas vara kvinna, upptäcker han Lili, sitt sanna jag.

Det är ett känslomässigt starkt drama och med precision i minspel och blickar ger både Vikander och Redmayne enastående rollprestationer. Relationen målas upp på ett trovärdigt sätt och det är lätt att känna med karaktärerna. Tyvärr stjäl Vikander stora delar av showen och efteråt kan jag förstå kritiken över att det inte är en person med transerfarenhet som spelar rollen som Lili. Att Redmayne sedan nominerats i kategorin ”bästa manliga huvudroll” är ju ännu ett stort misslyckande för branschen.

Jag vet inte om det är tänkt att få Lili att framstå som en svåråtkomlig karaktär, men det är det resultatet jag ser. Det blir mycket fokus på kläder, utseende och den inre resan blir en berättelse som jag själv får fylla i. Allt för stora delar av filmen grundar sig på Gerdas känslor och hur deras relation speglar sig i henne. Jag hade velat lära känna Lili mer. Även om jag förstår henne som en introvert person kan t ex dagboksanteckningar ge en bredare förståelse.

Kostymen är fantastisk, miljöerna natursköna och behagliga, typiskt danska i färgskalorna. Ett sceniskt vackert foto och skådespeleri med finess gör den här filmen riktigt njutningsfull och det märks inte att den är två timmar lång. Men det är ämnet i sig som intresserar mig mest. Som någon sa får en kanske tyvärr välja mellan att en film om transfrågor uppmärksammas med Oscarsnominerande skådespelare eller blir en mindre film som bara visas på några få biografer. Med det försvinner en del av djupet.

Jag hade turen att få höra om djupen innan jag såg filmen. Det var ett speciellt arrangemang i Eskilstuna där Maja, som föddes i en pojkkropp och idag lever i en kvinnokropp, berättade om sin resa och hur hon har kämpat med sina egna fördomar, sin önskan om att få passera som kvinna och pojkvänner som har känt sig lurade. En tankeväckande timme med många svar och nya frågor. Det som fastnade mest var vad som händer när hemligheten avslöjas. När Maja berättar att hon är en transperson, blir hon någonsin bara Maja igen då? Här kan du läsa mer om denna fantastiska person.

Jag vill att du finns.

Bodil Malmsten. 1944-2016.

Det är februari 2016 och jag får veta att du är död. Jag faller ihop när kroppen förstår det ofattbara. Tårarna faller tunga i hulkningar och jag vet inte hur jag ska ta in det. Det är så konstigt med döden. Plötsligt är du inte här längre. Jag kan inte hävda att jag kände dig, men jag känner. Jag känner det som om jag har förlorat en närstående. Du har stått mig så nära.

Det är vår 2001 och jag gömmer mig på skolans bibliotek. Jag vill inte äta skollunchen, är rädd för mina klasskamrater, rädd för att gå hem, rädd för att mamma ska dö. Jag läser Undergångens sånger och Nästa som rör mig och jag är inte rädd mer. Jag har hittat dina ord och jag är inte ensam längre. Jag omfamnar min egen förmåga att skärskåda samhället, för den genljuder i dig. Jag läser alla böcker med ditt namn på.

Det är höst 2004 och jag har aldrig varit så vilsen. Det finns ingenstans att ta vägen, men min livsvilja söker desperat efter famnar. Jag läser om Madame C och Finistére. Jag tar min tillflykt till dig en stund. Jag träffar J för första gången. Vi pratar om dig och hur du ger liv i det som annars är så dött. I det svartaste finner jag de djupaste skratten. Du blir en famn.

Bodil Malmsten

Det är december 2005 och en månad tidigare fick jag mitt hjärta att stanna. Jag läser dina böcker, läser din blogg och hittar texten Ta inte livet av dig.

”Någon har du som aldrig blir glad igen om du tar ditt liv; ditt liv är inte ditt att ta.
Du får inte.
Gör det inte.
Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom att ta livet av dig.
Det finns inget efteråt.
Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det och det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.”

Jag slänger tabletterna och gråter. Jag vet. Det var ingenting. Jag håller fast i livet och jag börjar prata om det som gör ont. Jag lider så länge jag måste. Jag väljer att leva. Jag tar vara på det här enda nuet.

Bodil Malmsten

Ett år senare tackar jag dig i ett mejl. Du svarar:
Livet blir aldrig lätt som en plätt,
tro mig jag är sextioett.
Där fick du en liten dumvers.
Ta tillvara!

och som jag tog tillvara! Vi utbytte några ord då och då under den mörka tiden och det betydde allt. Din underfundiga humor gjorde mitt mörker genomskinligt. Jag började hitta mitt eget språk, vågade berätta vad som fanns där på insidan. I Mitt första liv hittade jag ett andra liv, en tro på att det inte alltid behövde vara så svart.

Åren går. Jag läser dina loggböcker, romanen, diktsamlingar, textsamlingar, samlar på mig dina skatter. I dina ord började jag bygga min politiska åskådning. Där i de magnifika formuleringarna om samhället och människorna, i din fantastiska vrede och i dina satirer fick mina värderingar ett liv. Det är en förlust för oss alla när din blick inte är där, när din röst inte kan berätta om allt makten inte ser, till en kör av allvarliga skratt. Jag ser dig en dag i Stockholm och du ler mot mig. Du är självlysande.

Bodil Malmsten

Det är 2010 och några månader innan har jag lämnat ett brev till dig på Mälardalens Högskola. Jag minns att du kramade mig, och jag kunde inte höra vad du sa för att nervositeten la lock för mina öron. Jag läser din blogg. Jag skrattar, jag gråter. Den 23 december skriver du ”Jag fick ett dyrbart brev som jag inte kan besvara eftersom jag har förlagt kuvertet”. Du använde mitt namn. Du såg mig. Jag undrar vad du hade svarat.

2011. Innan min vän åker iväg utomlands på sina livsäventyr ger hon mig en av de dyrbaraste presenter jag någonsin haft i mina händer. En biljett för att se dig, på Södra Teatern. Enligt Bodil Malmsten. Jag sitter där i salongen och jag är helt uppslukad av din person, din röst, dina ord. För en liten stund märker jag att du möter min blick. Du, som den trygghet du har blivit. Jag skrattar, med en klump i halsen. För din humor var aldrig en föreställning. Den var på riktigt. Genom skratten sjönk sanningen in.

Bodil Malmsten

I dina ord hittar jag en väg till mina egna. Det är 2014 och jag börjar min första långtidskurs i skrivande. Jag skriver min första roman och jag läser Så gör jag och jag vet att du förstår hur svårt det är. Jag skriver under på allt du skriver om skrivande. Och jag skriver. Som om jag inte kan något annat. Som om jag inte är något annat. ”Jag skriver inte för att mina ord ska leva kvar när jag dör. Får jag inte leva kvar själv så får det vara.”

2015 kommer och jag ser dig så fort jag får chansen, lyssnar på dig, läser om dina böcker. Jag känner för första gången att livet är helt fantastiskt. Jag tänker på dig och jag förstår vad du menar om att leva det till fullo. Det här enda nuet. Och dina ord blir färre, jag hör om cancern och jag förbannar den.

Det här är hjärtat

Jag läser Det här är hjärtat i januari 2016 och för första gången vet jag vad kärlek är. Sjukdomen tar dig bort från oss. Och jag vill att du finns, Bodil. Du förblir hos mig.

Stjärnögonblick #5 | Tröst, årsmöte och upprop.

Flying duck

  • Att sitta kvar länge efter ett årsmöte och prata organisering och engagemang.
  • Fåglar som vecklar ut sina vingar och lyfter.
  • Fri kreativitet i grupp, att få känna sig hemma för en stund.
  • Det mästerliga skådespeleriet i The Danish Girl.
  • En städad lägenhet.
  • När Asla lägger sig och spanar på det jag gör, finns i närheten av mig.

Asla

  • Min första videoredigering är klar och jag är väldigt nöjd.
  • Människor som känner mig väl som jag bara kan vara jag med utan hinder.
  • Min nya fina väckarklocka.
  • Pinterest, som har så mycket vackert. Jag sorterade om mina boards där i veckan och är så himla nöjd med resultatet. Kika in vet ja!

Pinterest reaktionista

  • En föreläsning av en transperson som gav mig så många nya perspektiv och ökad förståelse.
  • Alla vackra minnen och ord från Bodil Malmsten som cirkulerar nu, även om jag knappt får luft i all sorg ibland.
  • Öppningar, möjligheter, inför Stockholms-flytten.
  • Bli hembjuden på kaffe i ett alldeles fantastiskt hus som byggts och inretts med så mycket kärlek och estetik.

Tulip

  • De som tar min sorg på allvar och hjälper mig att ta mig själv på allvar i det, tröstar.
  • Uppropet #inteerkvinna
  • Bokat loppisbord i mars.
  • Tulpaner.
  • Att återse en efterlängtad vän över en kopp kaffe vid mitt köksbord.
  • Känslan av vår som drar fram i plusgraderna och på grusgator.

Vegan apple pie

  • Vegansk äppelpaj.
  • En trevlig äldre herre som stannade och pratade med mig en stund när jag var ute och fotograferade.
  • 8 mars-manifestet
  • Att jag kunde känna mig vacker trots trötthet och värk.
  • Solsken.
  • Bullet journal som jag gillar mer och mer.

Red hair

  • Kaffe.
  • Feministvänner. Att orka vara med lite igen, och som deltagare.
  • Melodifestivalen är igång och jag såg årets premiär med fina Julia och vår grönsaksdip-tradition.
  • En mycket mildare PMDS-episod än tidigare.
  • Boken ”Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Recension kommer!
  • Att få säga ”förlåt”.

RECENSION | Det här är hjärtat.

Det här inlägget skrevs dagen innan Bodil Malmsten somnade in* för gott. Jag vill säga så mycket, men jag kan inte än. Ingen offentlig person har gjort så stor skillnad för mig som Bodil. En dag snart när jag orkar ska jag berätta om hur hon räddade mitt liv, om våra mailväxlingar och hur hon höll mig vid liv en tung dag. Vila i frid, älskade Bodil.

*och hon skulle självklart ha vänt sig emot orden ”somna in”. Men jag kan inte säga död än. Det gör för ont.

Det här är hjärtat

Jag är en svårflörtad poet. Det finns få författare som kan sätta mig helt ur spel med sina ord. Bodil Malmsten kan. När jag hörde henne tala om Det här är hjärtat i Babel förra våren var jag faktiskt lite rädd för att läsa den. Det dröjde ända till jullovet innan jag vågade reservera den på biblioteket. När jag sedan hämtade ut den i januari låg den några dagar på mitt köksbord och inväntade rätt tillfälle.

Det här är hjärtat

Den var precis så smärtsam som jag väntade mig. Och ändå – denna ärliga ordkonst som läker något djupt i själen. En av vår tids största svenska poeter. Och jag vågar säga att det här är det allra bästa av hennes ord, som essensen av hennes livsverk.

Det här är hjärtat

Tomrummet som breder ut sig och sorgen som dränker, och det får finnas där. Det är okej men ingenting är okej. Malmstens ord skapar utrymmet, ger mig mod att möta det svarta. Att förlora någon en älskar är omöjligt att komma över och i den här boken finns det tröst i det som inte går att trösta.

Det här är hjärtat

Det här är hjärtat är en dikt om att vara människa med andra människor, hur ingenting någonsin blir detsamma när hjärtan stannar. Läs den. Gråt. Njut av de träffsäkra oemotståndliga raderna. Känn. Låt den ta sig in och röra runt under din hud. Det är där denna lilla gula bok möter sin storhet.