Det händer varje dag. Män, ja faktiskt uteslutande män, frågar feminister och F! som parti: ”Varför hatar ni män?”. Vad grundar sig denna fråga i? Vill de ha ett svar på frågan eller vill de bara provocera och föra fram sin åsikt?

Det handlar om jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om hur makt fördelas i samhället, där den vita mannen från medelklassen står högst i hierarkin.

Andra klassens människor

Det handlar om att kvinnor värderas som andra klassens människor. Där kvinnor enbart har 86 % av männens lön. Där män väljer (kvoterar) in män i maktpositioner. Där kvinnor våldtas och domstolen (där maktens män sitter sida vid sida) bedömer att ett nej inte är ett nej. Att kvinnor får skylla sig själva för att de blir våldtagna. Det handlar om en grundläggande orättvisa i ett patriarkalt samhälle. Ett samhälle som styrs av män för män. Vi hatar inte män. Vi hatar strukturerna som säger att kvinnor är mindre värda i arbetsliv och att kvinnors kroppar är till för att behaga män.

Mansrollen

Det handlar också om männen. Den mansroll som får män att begå grova våldsbrott. Som uppfostrar män i en våldskultur där våldet rättfärdigas för att det ju hör till mansrollen. För att se de allra tydligaste exemplen, kolla på SD. Män som super och springer runt med järnrör. Som slår mot de som redan är i underläge. Är inte det nidbilden av den mansroll som hetsas fram av samhället? Mansrollen som säger att män inte ska erkänna sina misstag. Att de inte gör fel. Att de har rätt att bete sig som de vill för de är ju män. Vi hatar inte män. Vi hatar att de tvingas in i en roll som inte handlar om vilka de egentligen är.

Föräldraskapet

Det handlar om barnen. Det handlar om barn med heterosexuella föräldrar som växer upp i ett samhälle där pappa i regel tjänar mer än mamma. Därför är pappa på jobbet och mamma blir den de kan ty sig till. Därför är mamma hemma när de är sjuka, och pappa syns inte till. Därför tjänar mamma ännu mindre än pappa sen. För att hon var borta från arbetsmarknaden så länge. Sen när mamma egentligen vill skilja sig så kan hon inte det för hon har inte råd. Därför blir mamma föräldern och pappan den som jobbar. Därför tar många mammor för mycket plats i hemmet. För att det är den plats de får. Därför ser många mammor sitt eget värde i att de är mammor. För att det är den enda roll de får utan att behöva ta den. Därför förlorar pappor på att inte ta ut halva föräldraledigheten. Därför förlorar män tid med sina barn. Vi hatar inte män. Vi hatar att barn ska förlora viktiga relationer.

Män vinner på jämlikhet

Feminismen är en enkel ideologi. Det svåra är att se sin egen position i samhället. Det är ingen slump att de människor som har det bäst i vårt samhälle, de vita medelklassmännen, försöker hitta syndabockar och anklagar jämställdhetskämpar för manshat. Det är ju den lilla gruppen som har något att förlora på jämställdhet. Men de missar att de har så mycket att vinna. Ni har inte fått er position i samhället gratis. Hur många människor har jobbat hårt för att du ska ha en bra lön? Hur många har betalat skatt för att du ska få bra sjukvård? För att du ska kunna vara hemma från jobbet när du är sjuk? För att du ska kunna gå i skolan? Vad händer om hälften av samhällets invånare skulle strejka och begära högre lön? Om alla kvinnor gick ut och sa ”vi tänker inte jobba förrän vi har samma lön som männen”? Hur skulle ditt liv fungera då?

Vi hatar inte män. Vi hatar de strukturer som gynnar män som diskriminerar kvinnor.

Kommentera

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa.

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.

Kommentera

Ett foto i timmen under min fria söndag. Timmar som jag fyller ut helt utan måsten och krav, utan sociala medier och mailkontakter.

IMG_9613

8.00 Jag vaknar i morgonljuset efter en natt av värk, men kliver ändå upp på de ostadiga benen. Jag plockar upp Asla från hennes klösträd, myser med henne i famnen samtidigt som vi går vår dagliga husesyn som alla andra morgnar.

IMG_9705 9.00 Jag äter frukost framför morgonnyheterna. Kaffe med precis rätt mängd mjölk så att det blir den där ljusbeigegräddiga färgen. Den salta kaviaren på dinkelrostbröd. Vaniljyoughurt med crunchig müsli och favoritnötter.

IMG_9626

10.00 Dags för morgonens yogapass med solhälsning, ryggövningar, djupandning, meditation, benstretching och eldandning. Jag känner in kroppen, dagsformen och mjukar upp de stela lederna och musklerna som är extra ömtåliga av sömnbrist. Asla bestämmer sig för att göra mig sällskap under meditationen och ligger kvar i mitt knä när jag har avslutat passet.

IMG_9621

11.00 Känner mig trött och lite låg. Lägger mig i sängen en stund till, spelar lite mobilspel och planerar sedan vad jag vill få ut av dagen.

IMG_9633

12.00 Läser den här fantastiska boken om ACT som jag snart ska berätta mer om. Skriver ner mina tankar, gråter en skvätt av både sorg och lättnad och bestämmer mig för att jag idag ska trotsa smärtmonstret och ge mig ut i motionsspåret. Innan tvättiden startar värmer jag en matlåda från gårdagens middag.

IMG_9640

13.00 Startar två maskiner tvätt, delar upp valsedlar inför utdelning, städar undan lite saker som ligger framme, dammar av ytor och dammsuger golven, allt i lugna rörelser med medveten andning.

IMG_9641

14.00 Väntar på att tvätten ska bli klar, genom att läsa bok halvliggandes i soffan, med livskamraten sovandes vid sidan om, alldeles mjuk och varm mot min kropp. Tar astmamedicin för att förbereda inför konditionsträningen. Hämtar tvätten och vilar lite till.

IMG_6385

15.00 Joggingrunda! Ont i början, men noterade smärtan och fortsatte. Joggade en stund tills jag kände att min motorik blev påverkad, gick långsamt tills andningen normaliserats och kroppen hittat grundläget igen, joggade en bit till och så fortsatte jag så. 3,6 km på 23 min och det viktiga är att jag trotsade smärtan för att få känna den där friheten av att springa, av endorfinerna och adrenalinet när min kropp rör sig så som jag mår bra av.

IMG_9651

16.00 Efter dusch och ännu ett meditationspass pysslade jag lite med min receptbok. Klippte ut lite bilder, samlade ihop recepten och började skapa en tydligare idé om hur jag vill att den ska se ut och fungera.

IMG_9660

17.00 Lagade en god middag med vit fisk och räkor i ugn. Potatis och broccoli till det. Och en Briska som jag sparat för denna kväll.

IMG_9676

18.00 Jag tog cykeln iväg på hemliga äventyr på söndagkvällen. Den nygamla fina cykeln som jag är nyförälskad i. Jag har saknat friheten med att ha en cykel.

IMG_9683

19.00 Jag stannade och beundrade himlen på vägen hem. Det är något speciellt med augustihimlar vid den här tiden på dygnet. Detta var också den sista augustiakvarellen som himlen gav i år.

IMG_9690

20.00 Parlamentet har ju börjat igen! Finns få TV-program jag blir så lycklig av som detta. Med en kopp rött kvällste, en skål nötter och några crostini vid sidan. Sen var det dags att börja med kvällsbestyren, mysa med katten, borsta tänderna och krypa till sängs med dagbok och bokläsande tills ögonen gick i kors.

Kommentera

Jag blev inspirerad av Klara och ville skriva ett eget inlägg i samma stil.

I år röstar jag för dig, mormor.

För det patriarkat du växte upp i. Där du inte ens förstod att du hade rätt att finnas till bara för din egen skull. För alla julaftnar och påskmiddagar när du fick astma av allt ansvar som hängde på dina axlar. För att allt skulle vara perfekt och alla skulle vara nöjda. För alla gånger han ändå inte var nöjd. Inte såg dina ansträngningar. Inte förstod hur djupt han sårade dig när det aldrig dög. Hur du inte visste vad du skulle fylla ditt liv med när han inte fanns kvar. Jag röstar för alla kvinnor som inte vet vad ett eget jag är när de lever ensamma.

I år röstar jag för dig, morfar.

För att du aldrig lärde dig att laga mat och alltid skulle vara den stora starka som bestämde allt. För att du aldrig grät. Inte ens när din egen dotter dog. För alla män som inte kan gråta, inte vågar ta föräldraledigt för att de är rädda vad deras kollegor ska säga om det. För alla män som behöver skryta om allt de gör. För att få bekräftat att de är starka och bra män. För alla män som slår utan att förstå varför. För alla män som inte förstår att de är bra.

I år röstar jag för mina medkämpar i fibromyalgin.

Som har kämpat för att sjukdomen ska tas på allvar och inte klassas som hittepå från gnällkärringar. Jag röstar för rätten att få ta hand om de skador som patriarkatet bär ansvar för. Jag röstar för rätten att slippa arbetslinjen. Att få arbeta i en takt som inte sliter sönder kroppen. Jag röstar för att jag någon gång ska kunna arbeta sex timmar per dag. Jag röstar för att jag har gett upp åtta timmars arbetsdag för länge sedan. Och många med mig.

I år röstar jag för den lilla tjejen jag var.

Hon som hade stora tankar. Som hade mycket att säga och så mycket bus i sitt hjärta. Som hamnade i prinsessklänningar och med Barbiedockor och hela tiden tystades ner i skolan. För så mycket kunde ju inte en tjej prata. Jag röstar för alla som fick kommentarer om sin kropp. Som blev tafsade på. Och alla vi som inte förstod att det var okej att säga nej när det kändes fel. Jag röstar för att det ska behövas ett ja. För att ett nej aldrig ska tappas bort. I år röstar jag för alla vänner som precis som jag insjuknade i ätstörningens mörker. För att vi aldrig någonsin mer ska svälta oss eller räkna kalorier för att passa in i patriarkatets sjuka värld.

Jag röstar för alla röster som inte blir hörda.

För kvinnan som inte vågar se sig själv i spegeln. För hon som har gått in i en utmattningsdepression för att hon ständigt kände sig otillräcklig. För hon som gömmer sig på en okänd ort och inte vågar gå ut av rädsla för att hennes förövare ska hitta henne. För alla kvinnor som sover fullt påklädda för att de är så rädda för att bli våldtagna igen. För alla människor som inte har kontakt med sin kropp för att de hatar den så mycket. För alla kvinnor som inte kan lämna sina förtryckande män för att de inte har råd. Jag röstar för att det ska få ett slut.

I år röstar jag för att vi är många som behöver en politik som är relevant. 

I år röstar jag för att jag är så trött på att se vita män överallt i media och i maktens korridorer. Män som pratar om saker som inte alls har med mig att göra. Och inte heller angår de övriga 96 % av befolkningen som inte består av den grupp de tillhör. För alla gånger vita män säger att det är islam som är hotet. Att det är där kvinnoförtrycket finns. För att också de ska se att det är PATRIARKATET som finns lika mycket i de ord du använder som i den muslimska kulturen. För att många människor är så blinda inför förtrycket som drar isär oss. När vi ju faktiskt borde ta varandras händer. Vi borde ta varandras händer.

Jag röstar för mina vänner.

För oss som stöttar varandra i hetsen där det tas som en självklarhet att kvinnor i vår ålder ska skaffa barn. För dig som är hemma med barnen när pappan är på jobbet. För att det är mannen som tjänar mest. För barn som undrar var pappa är. För pappor som missar värdefull tid med sina barn. För dig som inte vill definieras som kvinna eller man men ständigt utsätts för det ändå, även av mig. För dig som inte vågar visa dig ute för att du har gått upp några kilo. När du egentligen alltid är strålande vacker för mig. För dig som missar allt roligt för att det din man gör är mycket viktigare än det du gör, per automatik. För dig som stannar i ett förhållande trots att du blivit bedragen. För det vore ju långsint av dig att inte förlåta. För dig som tror att sex är lösningen på alla känslor – för att du är man. För dig som hör Göran Hägglund säga att du och ditt livs kärlek inte har rätt till barn för att ni inte har en närvarande snopp i ert förhållande. För dig som skriker och skriker att det är fel och bara får höra att du är en extremist. För alla gånger jag blir tystad och kallad naiv.

I år röstar jag för en annan värld, som är möjlig om vi väljer det.

Det är nu det händer, för att det måste hända.

I år röstar jag på Feministiskt initiativ.
Kommentera

Den första helgen av augusti återvände jag till den fantastiska byn utanför Hedemora i Dalarna. Helgen spenderades med underbara människor. Lättsamma, trevliga, öppna, accepterande och också fullständigt galna emellanåt. Precis min typ av människor!

Efter en bilfärd genom skogsbrandsrök startade vi helgen med en loppisrunda.

IMG_9065 IMG_9067

Så fantastiskt mycket saker. Mycket skräp, mycket gammalt och onödigt, men också en del guldkorn. Jag fick med mig en anslagstavla, en potatisskalare och en tavla av Carl Larsson. Vi hann med tre loppisar innan det var dags att återvända för lunch.

IMG_9079

Det grillades korv med bröd, både vegetariska korvar och köttkorvar. Perfekt lunch i sommarvärmen.

IMG_9105

Sen var det dags för tävlingarna. Med grenar som norsk karaoke, irländsk julafton och test av tidsuppfattning slutade mitt lag på en hedersvärd mellanplacering. Inga priser, men vi slapp också tömma dasstunnan som var priset för att förlora. Sen var vi alla väl värda ett stort bord med fikabröd. Mums!

IMG_9144

Röklukten från branden spred sig till oss och när vi gick ner till stranden för ett dopp låg en tung grå dimma över badplatsen. Det var en spöklik känsla.

IMG_9182

Dagen avrundades med ännu en grillning. Till köttet, laxen och potatisen hade alla tagit med sig en röra/sås. Solnedgången gjorde sitt bästa för att ackompanjera den gemytliga stämningen i sällskapet.

IMG_9283 IMG_9296

Kvällen bjöd på många mysiga samtal och härliga skratt i lantluften på terassen. Vi bar in madrasser och filtar i tälten och somnade till ljudet av tystnad och svaga vindsus i träden.

IMG_9297

Morgonen fortsatte på terassen, med yoghurt och kaffe till ett försiktigt morgonljus och en doft av regnet som fallit den tidiga morgonen. Sedan var det dags att städa undan, packa ihop och åka hem. Jag tröstar mig med att vi ses nästa år igen. Tack för en underbart fin helg.

IMG_9299

Kommentera
%d bloggare gillar detta: