Untitled

Sommardagarna flyger förbi. Juli har så mycket humörsvängningar att jag inte hinner med vindarna när de vänder. Jag försöker ta vara på tiden, träffa människor som gör mig gott, följa spontana impulser till äventyr, sitta på balkongen under soltimmarna och skriva på bokprojektet igen. Det enda jag saknar är värmen och solen. Ett stabilt väder så att kroppen kan få vila från värk och trötthet. Jag hoppas att det kommer. När värken bara blir värre är det så lätt för mig att tappa tron på min förmåga.

I höst börjar ett nytt kapitel i mitt liv. På eget initiativ ska jag påbörja arbetsträning, långsamt trappa upp tiden och se vart jag kan ta mig i det. Målet är att om ett år kunna studera på heltid. Det kräver en del förberedelser i mina vardagsrutiner. Träningen måste ha sitt utrymme dagligen, liksom hushållsarbetet och vilopauserna. Jag tränar yoga och medveten andning. Jag samlar på mig tips på avslappning och tränar på att be om hjälp.

Det är inte den svåra biten. Det svåra är att hålla fast vid acceptansen som jag ändå lyckades nå under min behandling med smärtteamet. Det är dags nu att fullt ut leva med sjukdomen. Inte i kamp mot den. Jag upprepar orden från kuratorn: ”Om du inte blir varken sjukare eller friskare än så här, vad vill du göra med ditt liv då?”. Det var den frågan som till slut gjorde det möjligt att acceptera värken och tröttheten.

Min värk kommer jag kanske alltid att ha. Fibromyalgi är en kronisk sjukdom. Men: jag har inte mer ont om jag är ute och gör något meningsfullt än jag har om jag ligger hemma i soffan och är arg och ledsen för att jag har ont. Jag har lika ont i soffan, men mindre liv som konkurrerar ut smärtans utrymme. Det var det jag insåg. Jag vill så mycket mer i mitt liv och då är det faktiskt värt det om jag får lite mer ont av det.

Det är en balansgång att fylla livet med meningsfullhet, inte lyssna på smärtmonstret och samtidigt lyssna på vad kroppen säger. Jag är äntligen beredd på det. Jag har arbetat hårt både mentalt och fysiskt för att träna upp den styrkan jag har idag. Idag vet jag att jag inte faller igenom när något inte går som jag har tänkt mig. Jag kan fånga upp min sorg och trösta min värkande kropp. Jag förstår att min värk idag är en påminnelse om att aldrig någonsin mer köra över mig själv eller låta någon annan göra det. Därför är värken en av mina bästa vänner. En sån vän som säger ”var rädd om dig”.

Det känns både spännande och nervöst att se vart jag kommer att hamna och hur det kommer att bli att arbeta. Innan gymnasiet då jag blev sjukskriven hade jag bara haft helgjobb. Jag tar emot det här som en fantastisk möjlighet att få testa hur just jag fungerar i ett arbetsliv, vad jag behöver för att härbärgera smärtan, vilka hjälpmedel och strategier jag behöver. När jag har fått testa det i ett tryggt sammanhang så kommer det vara så mycket lättare sen när jag faktiskt ska ut i arbetslivet på riktigt. Efter 10 år som sjukskriven längtar jag efter sammanhang, att känna mig behövd, att få ge av mig själv, träffa människor och möta utmaningar.

Kommentera

Untitled

Risotto med champinjoner och egenodlad basilika. Recept från ICA.

Midsommarlunchen när jag själv får välja. Halloumi, färskpotatis med en rejäl klick smör, vitkål och stekta champinjoner.

Picknick-lunch för en dag vid vattnet. Förkokt majs, potatissallad och vatten och åter vatten.

Untitled

Kantarellsmörgås! Kantareller stekta i smör och grädde på rostat surdegsbröd.

Untitled

Pasta med stekt halloumi och gul paprika, blandat med krossad tomat och majs. Körsbärstomater och egenodlad basilika.

Untitled

Ostbricka med avokadosmörgåsar och vitt alkoholfritt vin.

Untitled

Blåbär från skogen till vaniljyoghurt och hemgjord granola.

Untitled

Risottoris med hittepå-gryta av zuccini, hackad spenat, vitlök, quornbitar och iMat. Och egna tomater så klart, nu när det är högsäsong!

Kommentera

Min alldeles egen flädersaft, eller fläderblomsaft som det ju egentligen heter. Så naturligt gott, speciell känsla av att ha gjort det själv och med världens enklaste recept.

Du behöver

✿ 1 hink
✿ ca 60 fläderblommor
✿ 60 g citronsyra
✿ 3,5 liter kokande vatten
✿ 4 citroner
✿ 2 kg socker
✿ Glasflaskor

Untitled

1. Plocka ca 60 fläderblommor (hälften är det vanliga men min flädersafts-guru brukar dubbla det) och ta en obligatorisk selfie med de fina blommorna på huvudet. Akta dig också för den giftiga flädervarianten.

Untitled

2. Plocka bort de tjockaste gröna stjälkarna från fläderblommorna.

3. Skiva 4 citroner.

Untitled

4. Varva fläderblommor, citronskivor och socker i hinken i lager.

Untitled

5. Koka upp 3,5 liter vatten. Blanda i citronsyran. Häll över socker/blom/citron-blandningen. Rör om tills sockret har upplösts.

6. Låt stå i 3-4 dagar och rör om en gång om dagen. Ställ svalt så att det inte jäser.
7. Sila bort blommor och citroner.

8. Häll över i flaskor. Jag använde gamla vin-, cidér och glöggflaskor.

9. Blanda med vatten efter egen smak.
10. Njut! Var stolt! Skryt! Ge bort i present! Och förvara kallt (så det inte jäser, så du får den där anskrämliga smaken).

Kommentera

Idag skulle min mamma ha fyllt 52 år. Hon hade aldrig ett Facebook-konto, hade inte lyssnat på musik via Spotify, fick inte uppleva varken min eller mina bröders student, hade inte använt en smartphone, fick inte begrava sina egna föräldrar och hann aldrig se en solcell.

Cancer upplevde vi, när den nästlade sig in i allt och dödade allt hopp.

Vi hade så mycket ouppklarat mellan oss. Så många instängda känslor, obesvarad längtan och en ocean av frågor som alla började med varför. Jag har inte kunnat sörja den hon var, för jag har varit så arg på allt hon inte var.
Allt jag inte fick vara,
med henne.
Tystnaden.
Hemligheterna,
allt som jag inte berättade om för någon.
Skammen och skulden som växte tills den var en egen kroppsdel
och levde sitt eget liv.
Mitt liv.

Det var nyårsafton 2007. Jag visste när jag vaknade att hon inte fanns mer. Hon hade släppt min hand i drömmen. Jag grät med blicken på hennes färglösa kropp och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva. Jag hade levt genom henne, följt hennes känslor, hennes vilja, hennes andning. Vem var jag när jag inte längre var hennes dotter? Hur ville jag leva mitt liv när det inte längre gick ut på att rädda min mamma? Ville jag leva?

Jag önskade att det hade varit jag som dog. Skulden brände i bröstet. Skulden som det lilla barnet i mig bar runt på, flickan som trodde att det var hon som hade gjort mamma sjuk. Barnet som fick tillsägelser om att inte störa mamma, som fick höra att när hon inte var där så ville mamma inte leva längre. Barnet som hade memorerat varje veck, födelsemärke och ärr på sin mammas kropp för att alltid kunna minnas. Hon som minns hur huden doftade när den var solvarm, nyanserna i hårlockarna, händerna som spelade piano och märkena efter vigselringen för att kunna berätta. Flickan som kunde namnet på medicinerna. Barnet som fick bära oro och ansvar som var större än hennes förmåga. Men jag visste inte då. Jag visste bara att det var mitt fel att hon var död.

Flera år innan visste jag att den här dagen skulle komma. Jag levde med den rädslan i största delen av mitt liv till den dagen. Ibland önskade jag att hon var död. Allra mest önskade jag att hon var levande. Jag har varit så arg. Mest på mig själv som inte kunde få henne att må bra. Då hade jag kanske haft en mamma, tänkte jag. Under orättvisan finns sorgen. Det förtvivlade barnet som bara ville bli älskad men inte orkade lista ut hur längre. Det jag önskade men inte kunde få. All smärta jag svalde och svalde, för jag visste inte att det var okej att känna. Jag trodde att mina känslor gjorde mamma sjuk. Det var de instängda känslorna som skulle göra mig sjuk.

Åren går och sorgen är så nära vissa stunder, när tomrummet blir synligt. Förra året fick jag beskedet att också jag har hög risk att få cancer. Jag vill fråga henne om det gör ont, hur hon orkade leva när hon visste att hon skulle dö. Vad jag ska tänka på, vart jag ska vända mig. Det som smärtar mest är att jag vet att hon kanske ändå inte hade gett mig något svar. Kanske fanns det aldrig en chans för henne att vara mamma på riktigt. Det får jag aldrig veta.

Tomrummet är det värsta.
Alla varför.
Alla möjligheter som gick i kras.
Alla ”om”.
Så jag behövde fylla ut det,
och det gör jag nu.

Jag försöker vara min egen förälder idag. Jag försöker vara den mamma till mig själv som jag hade önskat att hon hade varit. För första gången står jag på min egen sida.
Jag klappar mig över håret och låter mig gråta, kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Jag hejar på mig i allt jag gör, säger att mina bilder är fantastiska och att jag är en naturbegåvning i skrivande, höjer glaset till min spegelbild och skålar för framtiden.
Jag ber om hjälp när jag inte räcker till själv, gör matlådor till de sämre dagarna och tjatar på mig om städning och vikten av att lägga sig i tid och äta tillräckligt.
Jag är troligtvis en bättre förälder till mig än någon annan kan och kunde vara. Det är ju som om jag faktiskt vet vad jag behöver.

Tänk om hon hade fått uppleva det.

 

 


Hit kan du vända dig
  • Någon trygg människa i din närhet. En kompis förälder, mor- och farföräldrar, en lärare, en kollega osv. Sorg och oro är en del av livet och något som alla möter. Ibland behöver en bara någon som finns där och lyssnar.
  • Nära cancer är för dig som är ung och lever nära cancer.
  • Cancerfondens informations- och stödlinje. Ring 020-59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se
  • Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230 (för barn).
  • Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
  • Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.
  • Ungdomsmottagningen.
  • Svenska kyrkan, ring till din församling. Där finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt.
  • Jourhavande präst och jourhavande kurator via 112
  • Jourhavande medmänniska 0771-90 08 00.
  • Cancersamtal.nu är ett forum som Bröstcancerföreningarnas riksorganisation underhåller. I forumet finns det specifika avdelningar för anhöriga, drabbade och de som drabbats av återfall.
  • Cancertjejer är ett diskussionsforum som omfattar olika cancerformer. Forumet drivs av ideella krafter och startades av kvinnor med bröstcancer och gynekologisk cancer.
  • Sjukhuskuratorn. Hen är van att prata med både vuxna och barn och kan ge dig psykologiskt stöd och praktiska råd.
  • Skolkurator, skolsköterska, skolpersonal, vårdcentralen.
Kommentera

En av de strålande dagarna i början av den här månaden var det utflykt på gång. Jag och mina två bundsförvanter Anne och Sofia åkte iväg till en enorm second hand butik som hade både det ena och andra. Allt från rent skräp till storslagna ting. Som en riktigt bra loppis/second hand ska vara. Det är då en kan hitta något som passar ens smak precis.

Untitled

Jag gick loss och provade skor, kollade bokhyllorna och porslinet. Jag var som vanligt helt inne i fynd-tillståndet och fick hålla hårt i mig själv för att inte ta hem det där som såg fint ut men ändå inte hade någon solklar plats i vardagen.

Untitled

Så vad fick följa med mig hem denna gång? En världsatlas som ska användas för en del pysselprojekt jag har haft i tanken ett tag. En te-burk med motiv av konstnären Carl Larsson på locket. TV-dokumentären ”Planet Earth” som jag älskade när den gick på TV men som var för dyr att köpa då. Nu kostade den som allt annat på den nedre bilden: 10 kr!

Den här väskan och de här skorna är ju som en dröm! De är så mycket jag. Den här färgen, den gyllenbruna, slår an något i mig. Väskan är verkligen precis vad jag har letat efter. Den rymmer både kamera och dator och andra mindre saker. Och den håller formen även om den inte fylls ut. Lyckofynd!

Untitled

Efter loppisfynd var planen att åka ut till Mary’s kafé. Jag kan verkligen rekommendera detta smultronställe utanför Eskilstuna. Den underbara platsen badade i sol. Den badade också snabbt i människor som hade haft samma tanke som vi.

Köande är ju inte den roligaste sysselsättningen, men med det här fina sällskapet så kunde vi ju ha det trevligt under tiden. Vi kom ganska snabbt fram till att mat var bättre än fika. Vi fick vänta ett bra tag på maten, men oj vad det var värt det!

Anne åt en vegetarisk burgare och Sofia en ceasarsallad. Själv smaskade jag i mig en skagentoast på surdegsbröd.

När vi skulle ta kaffe på maten var det ingen kö alls längre. Jag tycker så mycket om den här platsen och inredningen i kafédelen.

Vi fortsatte prata om relationer, alkohol och annat smått och gott medan vi smuttade på kaffet.

När vi kände oss färdiga med lantluften och kaffedrickandet drog vi oss iväg. Vid parkeringen fanns något så spännande som en ekologisk pissoar.

Och en hel väggren med blåklint och prästkragar.


Kommentera
%d bloggare gillar detta: