När Hannah efter vår studiecirkel i fredags frågade om hon fick hjälpa och tog sudden ifrån mig när jag skulle göra rent tavlan sa hon något i stil med ”så kan du spara en sked”. Jag förstod inte alls vad hon menade, men var tacksam för hjälpen eftersom jag var väldigt trött efter en lång dag. Då berättade Hannah och Frida för mig om ”The spoon theory”. Läs den gärna i sin helhet. Jag tänkte försöka förklara den utifrån min sjukdom och min situation. Jag tycker verkligen att det är en passande beskrivning även vid fibromyalgi och utmattning.

The spoon theory

Christine utgår från ett begränsat antal skedar när hon ska förklara för sin vän hur det är att leva med hennes sjukdom. Skedarna står var och en för de uppgifter som behöver genomföras under en dag och den ork det kräver. Som frisk behöver du aldrig tänka på hur många skedar du har. Inte heller om de kommer räcka till allt du behöver/vill/måste/önskar göra. De räcker om tiden räcker.

Skillnaden mellan frisk och sjuk

Precis som för Christine så måste jag också bryta ner mina dagar i skedar, räkna ut vad kroppen tros orka just idag. För en frisk person tar det kanske en sked att göra sig iordning för att åka till skolan/jobbet. För mig tar det en sked att gå upp ur sängen. En att sätta på kaffe. En att ordna frukost. En att ta in morgonnyheterna. En till för att orka ta mig in i duschen. En för att tvätta håret. En för att torka mig. En för att blåsa håret. En för att välja kläder. En för att klä på mig. En för att sminka mig. Sen har jag ofta bara några få skedar kvar. Då är jag så trött som de flesta beskriver att de är när de kommer hem en fredagskväll efter en extra tuff arbetsvecka. Bara av morgonbestyren. De flesta dagar klär jag faktiskt inte på mig förrän efter lunch. För då orkar jag skriva lite på boken eller ringa ett telefonsamtal.

Extra skedar eller förlorade skedar

Jag får extra skedar när jag gör yoga eller en stunds meditation. När jag stänger ner nätet flera timmar, struntar i klockan. I förlängningen får jag fler skedar per dag av att träna. Med priset att det kostar mig en sked för varje övning jag gör just den dagen. Det är lite som att förlora fyra skedar per dag i två månader för att efter dessa månader få en extra sked per dag. Så länge jag inte blir sjuk, för då får jag färre skedar igen hur jag än gör. Om jag samtidigt som jag gör något, t ex lagar mat, oroar mig för att jag inte kommer att orka träffa den efterlängtade vännen på eftermiddagen, kostar det mig två skedar istället för en. Oro kostar alltid en extra sked. Om något inte går som planerat, t ex att jag har beräknat tiden fel och ger mig av hemifrån i sista stund så jag får stressa, ryker alla dagens skedar.

Att aldrig ha tillräckligt med skedar

Varje morgon efter frukost kollar jag vad som står på min att-göra-lista. Den tar aldrig slut. Jag låter allt finnas kvar, även om vissa saker har stått där i månader utan att bli strukna. Det som står längst ner är alltid det jag vill mest, det jag längtar efter. Det som står högst upp är det som måste göras idag, för att jag ska klara dagen. Högst upp står det: ring försäkringskassan. Sen står det: läs texterna till skrivträffen (den borde vara uppdelad i 15 uppgifter, för det är 15 texter). För att klara av de här uppgifterna (16 skedar) utan att pressa mig borde jag ha tre dagar då jag inte behöver duscha, laga mat och klä på mig. Det har jag inte. Livet funkar inte så.

Det meningsfulla livet

Jag bestämde mig i början av hösten att det meningsfulla livet är värt mer än det smärtfria livet. Jag kan inte leva utan smärta. Jag har inte det valet. Jag har mina skedar, ett visst antal. Jag måste välja vad de ska få stå för. På söndagarna samlar jag skedar. Jag går i morgonrock nästan hela dagen, gör matlådor för att spara skedar på matlagning resten av veckan och är nedkopplad från nätet. Söndagarna ägnar jag också ibland, om skedarna räcker, till sånt jag längtat efter. Som att springa i motionsspåret, pyssla och titta på TV-serier. Söndagarna finns för att jag ska kunna göra lite fler meningsfulla saker de andra dagarna.

Prioritering av skedar

Mina skedar prioriteras först och främst till det basala: att ta hand om min kropp. Vissa dagar räcker jag bara till det. I andra hand är det att klara min sysselsättning och behandling. För att jag behöver känna att jag är på väg någonstans, att jag gör det som är meningsfullt för mig. Det är först efter det som jag kan prioritera andra människor, om det finns ork kvar då. Ibland låter jag andra människor komma före det som behöver bli gjort. Egentligen borde jag inte det. Det gör jag för att det är svårt att säga ”jag är för trött” eftersom jag alltid är för trött. Det gör jag för att jag längtar så mycket, och ibland för att jag inte orkar förklara. Det bästa sättet för mig att umgås är i ett sammanhang där jag får något annat på köpet. Som en skogspromenad, en ny kunskap, en kulturupplevelse eller att jag får bidra med något. För det är då jag kan få två uppgifter/upplevelser för en sked. Det är den största gåvan någon kan ge mig, att göra något tillsammans med mig.

Jag vill ändå varna för att inte be mig om hjälp, inte fråga om jag vill hitta på något eller bära min väska utan att jag har bett om det. Backa inte. Skydda mig inte. Ställ frågan. Var medveten om att om jag säger ja så är det en prioritering. Om jag gör något är det för att jag tycker att det är meningsfullt nog. Jag är inte rädd för smärtan och tröttheten. Jag lever med den varje dag. Jag har mina skedar, men låt mig avgöra hur jag vill spendera dem.

Kommentera

Idag var det 10 år sedan socialtjänsten hämtade mig. Det är på dagen 10 år sedan jag bröt tystnaden, sa ifrån, gick emot all lojalitet och heder. Gick emot allt jag lärt mig om att det viktigaste i livet är att hålla ihop familjen och att det som händer inom en familj ska stanna där.

Jag gick emot allt jag stod för den dagen. Eller nej, jag vågade faktiskt inte det. Jag förnekade, ändrade mig, backade i vissa saker som var för svåra att prata om. Jag var skräckslagen. I den stunden sa jag ifrån mig den enda trygghet jag hade – lojaliteten mot familjen. Det var den oskrivna regeln om att inte prata, hålla fasaden, vara tacksam att jag ens fick ha en familj. Inte låtsas om det som faktiskt inte var okej. Jag hade brutit mitt tysta löfte. Det var jag som svek, lämnade dem, övergav vår överenskommelse. Jag ville stoppa det som höll på att hända, men jag insåg att det redan var för sent. Jag kunde inte gå tillbaka. Min skräck i den stunden är det starkaste beviset för mig att alla de där upplevelserna som jag senare skulle sätta ord på var på riktigt.

IMG_6229

Jag inbillade mig inte. I alla år hade jag utsatts för känslomässig misshandel och manipulation. Jag hade ingen tillit till mig själv och mina upplevelser kvar, eftersom de ifrågasattes ständigt och jämt. Jag bar vetskapen att om jag inte köpte familjens världsbild, så var jag inte välkommen. Det har inte ändrats. Jag försökte igen, försökte vara en del på mina villkor. Jag kämpade för hoppet om att familjen gick att rädda. Tills jag såg mig själv gå under igen.

Fortfarande får jag ångest ibland, för att jag ställde mig utanför. För att jag gick ifrån. Det sitter så hårt. Den bistra sanningen är att jag inte hade överlevt om jag hade stannat. Jag bär fortfarande på den där skulden. Att jag inte har rätt till min upplevelse för att den inte är densamma som andras. Att jag inte har rätt att vara en egen människa, till för sig själv.

Jag tänker idag på 17-åringen som skakig på rösten försökte förmedla sin upplevelse, och hur det inte togs på allvar. De senaste åren har jag återupprättat henne, steg för steg. Jag har brutit kontakten med människor som på olika sätt har varit destruktiva för mig. Antingen för att jag själv har försatts i gamla medberoende mönster eller för att de helt enkelt inte har värdesatt mig. Idag har jag människor i mitt liv som lyssnar in mig, värdesätter mig, tror på mig. Människor som låter mig tänka högt, skämmer bort mig med kärlek och stöd. Ändå är det en lång väg kvar till den punkt då jag själv ger mig det.

IMG_6232

Den här dagen är en hyllning till den rädda tjejen som sa ”jag orkar inte återvända” och lyssnade på den känsla som upptog all plats i kroppen. Som sa nej. Som bröt tystnaden.

Det skulle ta några år till innan jag vågade säga nej utan att backa, utan att gå tillbaka och drömma om ett annat slut. Jag gjorde det till slut – tog mig på allvar.

Jag önskar ingen den sorg och smärta det innebär att ge upp den enda trygghet den har, men det kan komma något annat av det. Jag vann mig själv någonstans på vägen hit. Jag äger mina egna känslor idag.

Tack till er som rätar upp min ryggrad, ger mig rak och ärlig feedback, sätter ord på sånt jag inte vågar prata om, sträcker ut era händer och berättar varför jag är viktig i ord och handling. Förlåt för alla gånger jag inte vågar tro att jag får finnas i era liv. Varje dag gör ni det lite lättare. Det är ni som är min familj.

familj1

Kommentera

Jag såg på avsnittet om familjehem i Kalla fakta. Jag upprördes och blev orolig. Orolig för att vi lämnar över ansvaret för de kanske mest utsatta människorna i vårt samhälle – barn som av olika skäl inte har de föräldrar de behöver, till människor som tjänar pengar på det. Det är förkastligt, vedervärdigt, ovärdigt. Jag behöver dela mina tankar om familjehem. Det var 10 år sedan jag placerades, nu på lördag. Det är dags att våga säga något om det.

Det är ett stort ansvar att bli familjehem. Det krävs en hel del. Jag vet, från den andra sidan. Jag vet också hur det är att längta efter att kunna bli familjehem själv. Ta emot barn i en trygg miljö, sakta gro en tillit, möta rädslor och utvecklas tillsammans. Det är ett teamwork. Ett teamwork som alla inte kan göra. Framför allt inte om man inte är färdig med sig själv, vet vem man är och hur man fungerar.

Barn som bär på svek

Barn och unga som placeras bär på svek. Det är det de har gemensamt. Allt annat kan vara annorlunda, men de bär med sig erfarenheter av att bli svikna. Det kräver en hel del. Det kräver olika beroende på ålder och vad barnet har varit med om, men det kräver. Det kräver också sunt förnuft, en medvetenhet om sina egna beteendemönster – om familjens beteendemönster och familjestruktur. Det krävs ett mod att både lyssna och prata om svåra frågor. Kraft att stå kvar om det där sveket spelas ut mot dig. Om du får skulden för något för att det är du som är den trygga. Det krävs att du kan se dina brister, se när du inte håller längre. Att du kan söka hjälp när du behöver det och erkänna dina svagheter. Det krävs att du är färdig med dig själv och att du är förberedd.

Min berättelse

Jag hade inte lunginflammation. Jag tog en överdos på en permission från en psykiatrisk avdelning. Jag slängde i mig tabletter och när den ena av föräldrarna förstod det blev hen arg men sa att jag skulle försöka sova av mig det. Alla som vet vad tablettförgiftning kan göra vet att sova inte är en lösning. Det fick inte hen veta förrän hen ringde till avdelningen och berättade att jag hade tagit tabletter. När de förstod vad som höll på att hända sa de att jag måste till akuten. Det första som hände var att vi hamnade på vuxenakuten. När vi satt i väntrummet där började jag tappa medvetandet och kunde inte sitta upp. Då frågade hen varför ingen kom. De insåg att jag borde vara på barnakuten och med hjälp av en rullstol körde de dit mig (här har ju även sjukvården sin del i det). När vi kom dit och det konstaterades att jag behövde få medel för att kräkas och att det nog skulle ta lite tid bestämde sig familjehemsföräldern för att åka hem, pga ”Jag har ju lite svårt för spyor”.

Att vara familjehemsförälder innebär inte att vara förälder ibland. Det innebär att vara det alltid och extra mycket. Det innebär också att man behöver vara införstådd med vad självdestruktivitet kan leda till och hur man ska agera då.

Det behövs fler familjehem

Jag har många saker att säga om min tid i familjehem och även den korta tiden i jourhem. Det ska jag inte göra nu. Problemet var inte att de inte ville väl. De brydde sig, frågade hur jag mådde, gav mig mat och ett eget rum. De oroade sig, saknade mig, var godhjärtade. De var säkert fantastiska som familjehem för barn som inte var självdestruktiva eller hade de enorma tillitsproblem som jag hade. De var inte rätt för mig, men det fanns ingen annan familj. Det är också där den verkliga faran ligger, som jag tänker är orsaken till att kommunen anlitar dessa företag och slarvar med kontrollen. Det finns för få familjehem. Fler behövs. Många barn far illa. De far illa igen om de får signalen att det inte finns någon plats för dem, att de är en börda eller ett problem.

Du behövs

Ja, det krävs en del att vara ett bra familjehem. Det behöver vara så. Men det är inget ouppnåeligt. Det är inget omöjligt. Tvärtom. Är du en bra sund människa som vill hjälpa och vill ta hand om ett barn – do it!

Men be om hjälp. Säg till. Fråga tusen frågor. Fundera kring er familjestruktur och -kultur. Fråga vad du behöver veta om barnets trauma, ta reda på mer. Läs på. Var intresserad. Det är inte ett tryggt barn som hamnar hos dig, men du är den trygghet som behövs. För något barn är just du den trygghet som saknas.

Kommentera

IMG_9796

Äntligen uppmärksammas det. De glömda barnen. De vuxna barn som lever vid sidan av missbruket och fortsätter leva i medberoende långt efter att missbruket är aktivt.

Skammen

Det är så viktigt. Framför allt är det viktigt för att det är så många nivåer av skam i detta. Skammen som finns hos missbrukaren. Den skam som barnet tar på sig, som den anhöriga tar på sig. Skammen som finns i den yta som ska hålla allt hemligt. I samhället som inte egentligen vill veta att det här förekommer. I orden ”Det är ju ändå min förälder”. I att ingen ser och uppmärksammar. Skammen som ifrågasätter om det verkligen är sant. Skammen som genomsyrar medberoendet. Skammen som äter upp en människa inifrån om hon inte får prata om det. Därför behöver vi prata om det.

Djävulsdansen – och att det inte bara handlar om alkoholism

Jag berördes djupt av det första programmet av Djävulsdansen. En serie av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En modig satsning. En livsviktig satsning. Det jag vill tillägga är att medberoende inte behöver handla om att en nära anhörig har haft/har ett missbruk. Det kan också handla om psykisk sjukdom, fysisk sjukdom, funktionshinder, våld och övergrepp i hemmet m.m. Det är samma beteenden, samma problem, samma relationella svårigheter som uppstår som en konsekvens av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

Hjälp och stöd

Underbart kloka Helena tipsade i samband med detta om vart du som medberoende kan få hjälp. Jag kan varmt rekommendera flera av de organisationer som nämns här.

Kommentera

Skam och skuld

Jag minns ett yngre jag som tog på sig mycket skam och skuld. Som ibland på allvar trodde att hon var orsaken till allt ont i världen. Orsaken till att människor i hennes omgivning mådde dåligt. I detta började jag också skydda mig från kritik på olika sätt. Bland annat genom att försvara mig innan någon kritiserade mig, ta på mig skulden innan någon annan skulle ge mig den, förekomma all form av kritik genom att själv kritisera mig öppet. Detta är något som de flesta som känner mig har märkt att jag har gjort under lång tid. Ibland kan detta förväxlas med egocentrism och överlägsenhet – eftersom jag alltid säger ”jag har rätt”. Men idag vet jag att det bara har handlat om rädsla. Rädsla för den där skulden, där allt är mitt fel. Den skuld som egentligen bara har suttit i mitt eget huvud.

Jag kan inte rädda någon annan

Det hänger ihop, alla de här delarna av medberoendet. En del har varit att inse att jag inte kan rädda människor som inte vill rädda sig själva. En annan att sluta förekomma människor, t ex genom att fråga ”vad gör du?” för att kunna be om hjälp i rätt tid. Dels för att jag har varit så rädd att störa någon (ingen får ju prioritera mig) men också för att slippa bli besviken om jag inte kan få hjälp. En annan sak som har varit mycket destruktiv är alla de där sakerna jag har hittat på, tänkt ut, jobbat med, för att få andra att lösa sina problem. Istället för att inse att det är ett problem i sig, det beteendet. I detta innefattas också att jag ofta döljer mina verkliga känslor, alltid är den glada starka tjejen (även när jag inte är glad) för att skydda andra från mitt dåliga mående. För att jag tror att jag är jobbig när jag mår dåligt, när det i själva verket bara är mitt mående som är jobbigt. Jag är ju fortfarande jag. Sanningen är den att när jag mår dåligt och går in i clownrollen, det är då jag blir jobbig. För det är så svårt då, när jag inte är sann.

Släppa taget

Det fina i den här processen är vad som händer när jag släpper kontrollen, släpper skulden, släpper clownen, låter livet vara oförutsägbart och läskigt. Det är då mina vänner faktiskt vågar be mig om råd. Det är då jag tillåter människor att få tycka om mig. Det är då jag vågar säga vad jag känner och tänker. Det är då jag kan ta hand om mina egna problem och inte vara uppfylld av andras. Då lär jag mig också att hantera besvikelse, hantera sorg. Istället för att alla dessa känslor göms bakom clownmasken och sätter sig som värk i kroppen. Då finner jag sammanhang, kärlek och liv. Frihet.

Alla har ansvar för sig själva

Jag kan bara ta ansvar för mig, inte för andra människors upplevelsevärld. Den vet jag inget om. Om andra människor inte vill göra något, är det inte min uppgift att läsa deras tankar och veta det i förväg, hjälpa dem att säga nej (och så vidare in absurdum). Det är deras ansvar att säga nej när de behöver säga nej.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: