En försenad vinter singlar ner utanför fönstret. Jag vaknar av att min kattsambo jagar snöflingor längs fönsterrutorna. I min bröstkorg finns en så innerlig kärlek att den gör mig rädd. Varje gång min hud nuddar vid hennes mjuka konturer är det som om jag tappar balansen. Jag visste inte att det fanns en kärlek som gjorde så här med mig. Jag visste inte att jag kunde älska bortom mitt förnuft.

Januari börjar med allvar.

På Akademiska sjukhuset möter jag en läkare som berättar för mig om genetisk cancer, om bröstcancergen 1 och 2, om täta kontroller och om procentsatser. Alla ord trasslar ihop sig i pannan när jag låter sjuksköterskan tappa ett rör blod ur mitt armveck. Om ett halvår, sex månader, en vinter och en vår och kanske en sommar, får jag beskedet. Då får jag veta om jag har en övervägande risk att drabbas av cancer, de genetiska formerna. Om sex månader, och kanske några dagar till. Men det är inte det jag är rädd för.

Jag är rädd för att jag inte ska överleva Asla, inte hinna genomföra mina mål i livet, inte få uppleva världen, inte få se mina vänners barn växa upp, inte kunna öppna mitt hem för vilsna ungdomar, att jag ska missa min livskamrat och försvinna innan livet omfamnar mig riktigt ordentligt.

Frivillig barnlöshet - reaktionista.se

Rädslan

Jag inser att jag har burit på den här rädslan länge, men aldrig vågat ta i den förrän nu. När jag lämnar Uppsala är det som om rädslan stannar kvar där, försvinner bortom synhåll. Jag behöver den inte längre. Vilket besked jag än får efter sommaren så är det okej, för jag kommer att få ett besked. Och med det också det stöd som jag har saknat sedan min mamma blev sjuk för många år sedan.

Jag vet

Jag tänker på de magiska tre, barnen som fyller mig med hopp och tröst. Jag tänker på hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv. För även om läkaren svarar att jag inte kan veta nu om jag vill ha barn eller inte. Även om så gott som alla säger ”Det vet du inte än”, så handlar mitt val om så mycket mer än orden. Det handlar om att jag inte bryr mig om biologiska klockor, blodsband, eller att mina gener (med ökad cancerrisk) ska leva vidare när jag dör. Det är som Bodil skriver ”får jag inte leva kvar själv så får det vara”. Jag lever hellre kvar som någon som gjorde skillnad för de som behövde det än att mina celler ska leva vidare.

Jag vet det när jag ser Asla. Jag vet det när jag ser mina vänners barn. Jag älskar dem så att jag tappar balansen och blir stadigare på samma gång. Jag behöver inte mer, men jag behövs mer.

Kommentera

Så var det dags att skriva mina mål för 2014. Jag har gjort detta i några år nu, först för mig själv och sen förra året offentligt. Det hjälper mig verkligen att behålla fokus på det jag behöver göra för att komma dit jag vill i livet. Det kan liknas vid nyårslöften, men de är ändå inte löften. Det är mål, precis som föreningar skriver arbetsplansmål. Om jag uppnår dem är det bra, men det viktiga för mig är att jag försöker.

Mål 2014 - reaktionista.se

Mål 2014

1. Sluta ta ansvar för andra människors känslor (låta andras val vara andras val)
2. Skriva dagbok för hand varje dag
3. Vara ute mer (fotografera, promenera, beundra naturen)
4. Träna något varje dag (medicinsk yoga, styrketräning ben och armar, promenader)
5. Leka mer (busa, baka, pyssla, skratta och bjuda på mig själv)
6. Våga berätta och ställa frågor utan omvägar (inte be om ursäkt för att jag finns, inte skratta bort allvar)
7. Ta mig tid för kreativitet (måla, pyssla, pärlplatta)
8. Avgå från fastighetsstyrelsen med stolthet
9. Spendera mindre tid vid datorn (max 2 timmar bortsett från skola och skrivande)
10. Bli bättre på att berömma mig själv (även när jag ”bara” har städat eller vilat mig)
11. Skriva första utkastet på min bok (skriva något varje vecka + ev. skrivarvecka)
12. Försöka leva mer miljövänligt (diska i balja, återanvända, second hand, källsortera)
13. Skapa en buffert för oförutsedda kostnader (t ex veterinärkostnader)
14. Göra mig av med något gammalt om jag köper något nytt
15. Få bättre kondition (först träna benmuskler, sen promenader, sen stavgång, ev. joggning)
16. Läsa böcker oftare (skönlitteratur eller ämnen jag är intresserad av)
17. Skapa rutiner för att ta hand om min kropp (bli bättre på hudvård, tandvård, hårvård, vila)

Bonusmål (mer planer än mål)

– Klippa kort hår
– Söka till högskola
– Åka till Australien

Kommentera

Jag ville inte vara med längre

För exakt åtta år sedan på dagen vaknade jag upp på en sjukhusavdelning efter att ha spytt i fjorton timmar. Ett dygn innan hade jag svalt så mycket tabletter att det hade kunnat kosta mig livet. Det var det jag önskade, mitt syfte med det. Aldrig tidigare hade jag varit så säker på något som den dagen. Jag ville inte vara med längre. Det jag inte visste då var att jag den dagen skulle påbörja en lång kamp mot ett bättre liv.

Självmordstankar - reaktionista.se

En medmänniska

Det fanns en ängel vid min sida när jag vaknade. Hon hette Maria och pratade skånska. Jag vet inget mer, för det var den första och kanske sista gången jag träffade henne. Hon var vikarie på min avdelning och hade fått i uppgift att sitta vak hos mig. Hon var inte som andra människor jag hade mött. Istället för att bara sitta vakt började hon prata med mig, försöka få mig att se att det fanns ett liv också för mig. Jag lyssnade inte. Det trodde jag åtminstone.

Maria ringde till lekterapin och fick en korg levererad till mitt rum. Vi gjorde pärlsmycken. Jag gjorde armband som jag sen tog sönder. Maria gjorde mig en ring och ett kort, som jag har burit med mig sedan dess. När hon satte på mig ringen sa hon något i stil med: ”Ta av dig den när du mår bra, en dag då du inser att kampen är värt det”. Det var länge sedan jag tog av mig ringen, men jag inser att jag då inte hade en aning om att jag senare skulle må så bra som jag gör idag.

(Jag hette Linda tidigare)

Självmordstankar - reaktionista.se

Tack

Tack Maria. Tack alla ni som kantat min väg, gett mig ord eller blickar eller på annat sätt berört mig. Tack till alla som har försökt även om ni inte har kunnat nå mig. Tack för att jag aldrig har blivit lämnad ensam, trots att jag så många gånger drunknat i min ensamhet. Tack till alla er som sagt att jag inte är hemsk bara för att mina känslor är hemska. Tack till alla er som vågat se mitt mörker och sett min gnista även när jag inte har kunnat tro på den själv. Utan er hade jag varit borta. Jag hade aldrig vetat hur det känns att vara älskad, kompetent och värdefull. Jag hade aldrig kunnat ge mig själv ett liv värt att leva om ni inte hade visat mig att jag är värd just det. Att jag inte måste förtjäna det, att det är mitt att ta emot.

Tack.

Kommentera

Just nu cirkulerar denna länk runt på sociala medier om varför feminism behövs.

Feminism behövs. Vi får aldrig tystna när vi ser hur kvinnor far illa. Varför vi måste fortsätta kämpa för en jämställd värld där kvinnors situation är annorlunda. Där kvinnan inte är en sekundär varelse som objektifieras och sexualiseras. Aldrig någonsin får vi acceptera detta.

Feminism behövsFeminism behövs -17

Men en sak som jag ofta saknar i debatten är männens situation. Varför är det så ovanligt med män som ber om ursäkt när de gör fel, som inte hakar på grabbgängets machosnack? Varför är det inte bara en dålig myt att hantverkare har kalendrar med lättklädda kvinnor på kontoret? Varför är våld något som så ofta sker från det manliga könet? Varför ska män fostras till att ta hand om sig själva, inte visa känslor, kunna allt om bilar och sport och se sig som överlägsna kvinnan? Hur kan vi göra en skillnad i kulturen mellan män?

Jag tror nämligen att det är där en av de stora nycklarna sitter. Om de män jag mötte, jag generaliserar nu, var mer ödmjuka och vågade ifrågasätta sina egna livsmönster och beteenden så kanske det faktiskt skulle bli någon skillnad. Jag vet så många som knappt fixar att umgås i gäng med män för att de känner sig så hemska när de går med i den jargongen. Det vore nyttigt att få ett slut på det. Kvinnor är inte svaga, men liksom män fostras in i en machokultur fostras kvinnor in i en tystnadskultur. Det behöver brytas och ifrågasättas.

Jag återkommer till detta citat: ”Be the change you wish to see in the world”. Så ifrågasätt dig själv. Fundera på hur du kan utgöra en förändring. För att du kan. Feminism behövs.

Kommentera

Jag kan vara ljuset.

Ljuset är här. Doften av vår. Vindarna som känns varmare, solljuset genom persiennen på morgonen och jag märker att energin återvänder. Efter tuffa vintermånader i kamp med orken och tiden som aldrig räcker till. Det finns luft att andas i nu, luft att flyga i. Tid för orden, bilderna, skapandet och nuet. Jag håller ingens händer och jag saknar det djupt. Men det föds andra ljus i mig.

Jag kan vara ljuset - reaktionista.se

Jag ser öppningar, ser framgångar och vid nästa skede kan jag ana helt nya vidder att utmana mig i. Den rotlösa rastlösa själen vill vidare, till nya platser och nya världar. Till studentkorridorer och bort från alla sjukhusbesök och myndighetsprövningar. In i sammanhang där det händer nytt, där jag utmanas i möten och hittar andra sidor av mig själv. Det finns så mycket som lockar, som längtar. Som önskningar av vackraste sammetstyg. Jag kan se dem utvecklas nu. För att jag ser att jag kan. Jag kan vara ljuset.

Jag kan vara ljuset - reaktionista.se

Kommentera
%d bloggare gillar detta: