IMG_4393

och ett skepp med sju segel och femti kanoner
ska försvinna med mig

av Bodil Malmsten

Jag har läst Malmsten länge och kastar mig över allt nytt hon producerar med iver. När jag ombeds svara på frågan om vem som är min favorit bland författare är hon alltid det självklara valet. Det finns få som utmanar den skrivkonst som Malmsten besitter.

När hon nu säger att det här är hennes sista loggbok får jag ont i magen. Det kommer bli tomt. Jag vill nästan inte läsa ut boken, så njutningsfullt är det. De vardagliga betraktelserna från hennes lägenhet och område är så elegant berättade att de får en vidare betydelse tack vare språkanvändningen. De små fragmenten från en vardag skildrar samtidigt samhället, samtiden och världen vi lever i.

Igenkänningsfaktorn är hög rakt igenom. Malmsten skärskådar verklighetens paradoxer och absurditeter med en skarp blick. Vi får fragment av hemlöshet, ålderdom, sorg och också dess motsatser. Det finns en humor i det absurda som uppstår i mellanrummen, men jag vet aldrig om jag ska skratta eller gråta. Malmsten gör det lite lättare att uthärda orättvisorna i den här världen.

Boken finns just nubokrean och jag kan knappt hålla mig inför hennes nästa utgivning Det här är hjärtat.

Kommentera

Det är Eating Disorder Awareness Week. HEJ BLEKK har en serie med massor av bra tips på information och fördjupning i ämnet för dig som är intresserad. Jag tänker berätta om min egen erfarenhet.

Jag var 14 år när jag första gången hamnade hos psykiatrin på grund av en ätstörning. Jag kan se nu att det började långt tidigare, men att det sågs som något annat när jag som barn inte åt som jag skulle. När jag var 14 år kom jag till BUP undernärd och arg på mig själv.

Jag hade nått en punkt där jag inte längre kunde äta utan att paniken tog över min kropp. Jag hade fullständigt tappat kontrollen. Det började som ett sätt att hantera mina känslor och för att jag inte tyckte om min kropp. Det var egentligen aldrig uppenbart då, det är nu jag ser det. Det började som vilket missbruk som helst. Långsamt, obemärkt. Jag skippade en lunch och sen blev det plötsligt en livsstil att vara utan mat och träna hårt. En livsfarlig sådan.

Det fortsatte genom högstadiet. Genom gymnasiet. Jag åt inte en hel måltid i skolans matsal på gymnasiet. Jag begravde mig i skolarbete och gömde mig i rollen som elevrådssekretare. Jag beundrade skelettbilder och tänkte att så ville jag se ut. Ätstörningen hade tagit över hela mitt väsen. För det är så det funkar. Det var inte jag där längre. Min hjärna var så undernärd att jag inte kunde se vad som hände. Jag simmade och sprang på lunchrasterna, drog ner mig själv i en omöjlig spiral av mörker.

I detta träffade jag Mathilda som också var sjuk i anorexi. Hon vet nog inte hur viktig hon blev för mig i detta, men det var Mathildas jävlar anamma som gav mig en vilja att bli fri. Det var när hon och jag bestämde oss för att äta och fika tillsammans trots att vi var lika skräckslagna båda två som jag började se en väg ut. Jag kunde använda den där enorma kraften som behövdes för att hamna i ätstörningen för att ta mig ur den.

Trots den där kraften tog jag mig inte ur, hur mycket jag än ville. Jag gick på ätträning, i terapi, i gruppaktiviteter. Ingenting hjälpte. Jag åkte iväg på behandlingshem och ätstörningen blev en protest mot det liv jag inte ville leva, ett sätt att hålla undan mina känslor. Det var en långsam död. Jag blev sämre och sämre. När jag mitt i detta kaos skickades bort ifrån behandlingshemmet slutade jag äta helt. Det var ett utdraget självmordsförsök. Jag ville inte mer.

Jag hamnade på en avdelning då psykosen var ett faktum. Undernäring, medicinberoende och rädsla hade gjort mig sjukare än någonsin. Det som skrämmer mig mest i efterhand var att psykiatrin aldrig såg hur illa däran jag var fysiskt eller brydde sig om det. Om inte min mamma hade gått bort den vintern och väckt mig ur kaoset med det hade jag kanske inte heller varit vid liv idag. Mitt hjärta krånglade, jag svimmade dagligen och hela min kropp var en värkande dysfunktion.

Det tog tid att ta sig ur. Det var först när jag fick bearbeta mina trauman och när mina problem verkligen togs på allvar av en inkännande medmänniska som jag kunde bli fri. För mig var ätstörningen ett symptom på något annat. Ett symptom på obearbetade trauman, ett missbruk som gick överstyr fullständigt. Ett sätt att hantera ohanterliga känslor av vanmakt genom att ta kontroll över kroppen. En tyst protest mot ett liv som gjorde för ont att leva.

Idag äter jag vad jag vill utan problem. Idag äter jag för att det är gott, för att jag mår bra av det, för att jag känner mig stark och frisk då. Jag är nöjd med min kropp. Jag tränar för att få energi och känna mig stark och frisk. Jag bryr mig inte om vikt och kalorier längre.

Det gör mig så ont att veta att så många av mina vänner kämpar med detta dagligen. En betydelsefull vän ligger just nu inne på sjukhus och sondmatas, en annan kämpar emot sitt matberoende varje sekund och en tredje söker fortfarande balansen mellan att äta för mycket och inte alls. Många av de vänner jag följt genom sjukdomen överlevde den inte. Deras hjärtan gav upp. En stor andel lever friska och fria liv idag. Lyckliga, men sorgsna i minnet. Mathilda har bildat familj och har ett eget företag som fotograf. Hon är fortfarande en av mina största inspirationskällor när det kommer till mental styrka.

Kommentera

När jag nu klippte håret igår tänker jag att det vore passande att göra en återblick av 10 års frisyrer.


2015

Så här ser jag alltså ut nu.

IMG_4357-2


2014

Jag klippte mig kort för första gången på många evigheter.

IMG_8749


2013

Långt slitet hår och lugg.

IMG_1833

2012

Dreadsen satt kvar till sommaren och jag hann färga dem mörka innan jag började ta ur dem på färjan hem från Almedalen.

IMG_3687


2011

Till sommaren blev det så äntligen dreads, efter åratal av kval. Tackar fortfarande Ina för denna fantastiska skapelse.

IMG_3019


2010

Långt hårsvall, här på the Studio med docklockar.

_DSC3830


2009

Jag var rädd för frisörer och lät ingen röra vid mitt hår. Därav väääldigt slitet hår.

IMG_0788


2008

Jag var rädd för frisörer redan här och sparade för att få längst hår av typ alla.

102_1779


2007

Jag hade i slutet av 2007 en knepig period där jag på impuls gick till frisören och sa ”klipp av hälften” och sen grät jag i en månad ungefär. Konstig frisyr blev det.

hos miia


2006

Långt rött hår i hyfsat bra form och fräsch färg eftersom håret ännu inte vant sig vid det röda.

sad


2005

Färgade håret kopparbrunt och några veckor senare klarrött som på bilden tidigare och blev förälskad i rött hår i 10 år och det slutar aldrig. Frisyren var dock ett resultat av min dåliga impulskontroll när jag klippte av mitt hår på måfå, när jag hade det i två flätor. Gör aldrig det.

Redhead


Jag bjuder på den här också. 15 år med rastaflätor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

Eftersom jag inte riktigt kunde släppa papperstemat från januari så blev det en mix av två teman denna månad. Jag samlade ihop kartonger, tomma toarullar, letade fram mitt decoupagelack och en sax. Och en bok som jag inte har någon känslomässig koppling till (svårt det där).

IMG_4318

Jag rev ur lite boksidor, klippte till kartongen och började lacka fram- och baksida av boksidorna för att täcka varje liten kartongbit med bokstäver.

IMG_4322

När jag var klar med det pillriga jobbet letade jag fram en baksida från ett tomt akvarellblock (en stadig kartongskiva alltså) att ha som botten. Jag placerade dit rullarna och kartongerna som jag ville ha dem och limmade fast dem med vanligt skollim.

IMG_4324

Tadaa! Ett pennställ med plats för det mesta.

IMG_4333

Jag klippte till papper som annars skulle ha gått till pappersinsamlingen för att använda den oanvända sidan för anteckningar. Ett mycket bra återbruk som jag har gjort länge och som jag verkligen rekommenderar.

IMG_4338

Bonus-pyssel

Eftersom katten äter upp mina blommor som ser ut som gräs gjorde jag nu en alldeles egen kruka av en PET-flaska till henne som jag planterade kattgräs i. När det vuxit upp hoppas jag att hon nöjer sig med det och låter mina blommor få ett liv.

IMG_4344

Kommentera

I tisdags presenterade Annica februaritemat för Monthly Makers.

ÅTERBRUK

Jag klickade mig självklart runt på både Pinterest, DIY-bloggar om återbruk och googlade idéer långt in på natten mot onsdag. Nu har jag tagit igen den sömnen och ser fram emot att hitta på något spännande nästa vecka. Det är ju verkligen kreativiteten i sitt nötskal att skapa något nytt av något gammalt. Här kommer lite inspiration från min botanisering i temat:


Decoupage på ett gammalt pussel, med olika mönster för varje bit.


En matta av gamla t-shirts.  


Vantar från en stickad tröja.


Från PET-flaska till kattkruka.


Monthly Makers går till så här

– Den 10:e varje månad presenteras temat för månaden på ansvarig värds blogg.
– Den 25:e lägger värden upp sitt bidrag på sin blogg och då kommenterar deltagarna på det inlägget med länkar till sina alster. Eller via instagram med #monthlymakers
– I slutet av månaden/början på nästa månad sammanställer värden alla bidrag på sin blogg och väljer ut några favoriter.
– Det är ingen tävling eller prestationshets. Du deltar för att du vill och när du vill.
– När du delar din länk (om du inte anger annat) godkänner du att bilder på bidraget får användas i bloggarna och på Monthly Makers board på Pinterest.
– Allt handlar om att sprida och inspirera till kreativitet.

Inspiratörerna som håller i trådarna: AgnesAliciaAnna MaríaAnnicaBeataBeatriceElsaEmelieJessJessicaMikaela och Sandra

Kommentera
%d bloggare gillar detta: