IMG_1689

På julaftonens morgon for vi genom ett glittrande vinterlandskap med rosa skira moln som skingrades till en klar solskenshimmel när vi kom fram hit. Till Samuelsdals pensionat i Falun.

IMG_2049 IMG_2055

Julmaten plockades ut på serveringsbordet och kramar byttes när huset fylldes på med människor.

IMG_1767

Och under granen fylldes det på med julklappar för stora och små.

IMG_1776

Några fyrbenta vänner sprang runt vid våra fötter och blev klappade på. Moa hade fin rosett dagen till ära och de fyra chihuahuorna (omöjligt att stava) var nog det sötaste jag upplevt i hundväg. I Claras knä blev det nästan lite overkill med söthet.

IMG_1773 IMG_2008

Mycket folk var det. Tur att alla var så trevliga. Två släkter och inget kaos alls, bara trevligt och mysigt. Jag var så himla nöjd med massa gott vegetariskt, alkoholfri öl och julmust. Så fint också att typ alla satt bänkade till Kalle Anka. Australiensarna förstod inte riktigt vad vi gjorde, och helt ärligt hade vi själva lite svårt att förklara det.

IMG_1784

Sen kom jultomten! Alla fick ta emot varsin julklapp från säcken och sen hjälptes barnen och värden åt att dela ut de sista klapparna. Det var ju en del. Min favoritstund, just för att det är så fint att se reaktionerna när julklapparna landar och också känna gåvorna landa hos mig.

IMG_1851

Innan kvällsgröten hängde jag med lite olika trevliga människor. Mest övade jag min engelska. Sen fick 11-åringen träna sin engelska och sina pingis-skills. Jag somnade strax efter 22 i en underbar säng.

IMG_2003

Juldagen. Jag vaknade till ett tyst hus, tassade ner till elden på nedervåningen och drack en kopp kaffe samtidigt som frukosten dukades fram. Folk vaknade till och solen steg upp ovanför trädtopparna.

IMG_2034 IMG_2037 IMG_2050

Efter en underbar frukoststund, städning av rummen, kramar och tack begav vi oss iväg för sightseeing med australienserna i metropolen Falun.

IMG_2065

Efter en tur genom centrum hamnade vi på Lugnet där Clara och James försökte ha ett snöbollskrig, men de var lite för snälla för att göra det helhjärtat.

IMG_2101 IMG_2111

Världsarvet Falu koppargruva. Det rykte från schaktet och vi frös nästan näsorna av oss. Mest synd var det nog om de som inte varit med om minusgrader förr. De kunde inte helt uppskatta det klara vädret.

IMG_2149 IMG_2122 IMG_2129

Vårt sista stopp på hemresan blev den gigantiska dalahästen i Avesta. Så turistigt! Men ja, det var ju rätt kallt.

IMG_2236

Strax innan solen helt hade försvunnit för dagen stannade denna resa och kalla händer, fötter och stela ansiktsmuskler kunde tina upp igen. En helt fantastisk jul. Tack till alla som bidrog till att göra den så himla himla fin!

IMG_2274

Kommentera

Snart går barnen på jullov. De flesta barn gör det med förhoppningar om julklappar, snölek, mysig tid med familjen och gott att äta. De flesta barn längtar till jullovet.

Det finns också barn som känner något helt annat inför jul och ledighet. Barn som oroar sig för att de vuxna ska dricka alkohol och bli konstiga och annorlunda. Barn som oroar sig för att de inte ska kunna äta sig mätta och som redan nu kommer på historier om hur fantastiskt jullovet var – för att ha något att berätta i januari. Barn vars föräldrar inte förmår, vill eller orkar ge det barnen behöver. Bild2

Annika Hedås Falk skriver om klumpen i magen inför jullovet: ”Jag tror inte folk vet hur många barn i Sverige idag som faktiskt upplever våld, fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom eller omvårdnadsbrist.”

IOGT-NTO-rörelsen genomför för åttonde året i rad kampanjen ”Vit jul”. Den uppmanar vuxna att skippa alkoholen under julhelgen. Idag finns det många bra alkoholfria varianter på systembolaget. Det är viktigt att komma ihåg att barn känner av alkoholpåverkan långt innan de vuxna gör det. Barn behöver trygga vuxna som är konsekventa och förutsägbara. Låt inte alkoholen komma före det. Julen är barnens högtid. Låt den vara det.

Jag läser bland berättelserna som skickas in till Vit Jul. Jag påminns om hur den där oron inte försvinner ens när tiden går och det lilla jaget har blivit stort. Det är inte bara barn och unga som känner oro. Barn och unga blir äldre men minnena finns kvar:

Min pappa är död nu. Han drack tills han dog. Vi lyckades aldrig fira en enda jul med honom nykter, fast han lovade varje år. Trots att han varit död i 10 år nu, så känner jag faktiskt fortfarande den där malande oron i magen när julen närmar sig.

Skriv under för Vit Jul här och visa att du tar ställning för barnen. 

Ambassadörer i år är bland annat Sarah Dawn Finer, Börje Salming och Clara Lidström.

Vill du dela med dig av din berättelse eller läsa andras? Gör det här.

UNF, Junis och IOGT-NTO ordnar grymma aktiviteter runt om i landet för familjer, barn och unga. En av de häftigaste sakerna som händer är att föreningen Vildvuxen i Stockholm anordnar ett öppet julfirande för alla på självaste julafton.

10325531_10152931173256654_2158678755655429671_n

 

Kommentera

I år är det dags för mig att gå med i utmaningen NaNoWriMo.

National Novel Writing Month startade i USA 1999, på initiativ av journalisten Chris Baty. Utmaningen går ut på att skriva 50 000 ord på en månad. 1667 ord om dagen. På forumet samlas skribenter för att presentera sin idé, peppa varandra, lägga upp text för ordräknaren.

Ett motto som jag har fått av Ina (ett riktigt nanowrimo-proffs) är ”No plot, no problem”. Alltså, utan synopsis inget problem. Så jag startar med en idé och så skriver jag från det. Alla som har skrivit 50 000 ord den 30 november har vunnit utmaningen. Det spelar ingen roll vilken klass det är på texten – om det är en bästsäljare eller bara dravel. 50 000 ord ger första pris – kvantitet före kvalité. Det var grundarens idé – att släppa prestigen och prestationen av författarskap.

Min idé går ut på att lära känna min huvudkaraktär i boken jag redan arbetar med. Jag ska under november månad lära känna Elviras inre och yttre värld. Min plan är att under dagen samla på mig intryck och skriva ned små stödord av saker jag upplever för att sedan till kvällen kliva in i skrivandet med dem. Sedan får orden ta över. Mitt mål är att inte stoppa mig, inte redigera, inte kritisera. Målet med 50 000 ord är inte målet. Det är verktyget. Syftet är att frigöra mig från prestationsångesten, kritikern och skapa kreativ luft i mitt skrivande. Hitta tillbaka till leken.

Vill du haka på?

Det är inte för sent! Du behöver inte ens ha en idé.

  • Gå med på forumet.
  • Beskriv din idé (om du har någon) och ladda upp ett inspirerande omslag
  • Presentera dig i introduktionstråden
  • Börja skriva

Participant-2014-Web-Banner

Kommentera

När Hannah efter vår studiecirkel i fredags frågade om hon fick hjälpa och tog sudden ifrån mig när jag skulle göra rent tavlan sa hon något i stil med ”så kan du spara en sked”. Jag förstod inte alls vad hon menade, men var tacksam för hjälpen eftersom jag var väldigt trött efter en lång dag. Då berättade Hannah och Frida för mig om ”The spoon theory”. Läs den gärna i sin helhet. Jag tänkte försöka förklara den utifrån min sjukdom och min situation. Jag tycker verkligen att det är en passande beskrivning även vid fibromyalgi och utmattning.

The spoon theory

Christine utgår från ett begränsat antal skedar när hon ska förklara för sin vän hur det är att leva med hennes sjukdom. Skedarna står var och en för de uppgifter som behöver genomföras under en dag och den ork det kräver. Som frisk behöver du aldrig tänka på hur många skedar du har. Inte heller om de kommer räcka till allt du behöver/vill/måste/önskar göra. De räcker om tiden räcker.

Skillnaden mellan frisk och sjuk

Precis som för Christine så måste jag också bryta ner mina dagar i skedar, räkna ut vad kroppen tros orka just idag. För en frisk person tar det kanske en sked att göra sig iordning för att åka till skolan/jobbet. För mig tar det en sked att gå upp ur sängen. En att sätta på kaffe. En att ordna frukost. En att ta in morgonnyheterna. En till för att orka ta mig in i duschen. En för att tvätta håret. En för att torka mig. En för att blåsa håret. En för att välja kläder. En för att klä på mig. En för att sminka mig. Sen har jag ofta bara några få skedar kvar. Då är jag så trött som de flesta beskriver att de är när de kommer hem en fredagskväll efter en extra tuff arbetsvecka. Bara av morgonbestyren. De flesta dagar klär jag faktiskt inte på mig förrän efter lunch. För då orkar jag skriva lite på boken eller ringa ett telefonsamtal.

Extra skedar eller förlorade skedar

Jag får extra skedar när jag gör yoga eller en stunds meditation. När jag stänger ner nätet flera timmar, struntar i klockan. I förlängningen får jag fler skedar per dag av att träna. Med priset att det kostar mig en sked för varje övning jag gör just den dagen. Det är lite som att förlora fyra skedar per dag i två månader för att efter dessa månader få en extra sked per dag. Så länge jag inte blir sjuk, för då får jag färre skedar igen hur jag än gör. Om jag samtidigt som jag gör något, t ex lagar mat, oroar mig för att jag inte kommer att orka träffa den efterlängtade vännen på eftermiddagen, kostar det mig två skedar istället för en. Oro kostar alltid en extra sked. Om något inte går som planerat, t ex att jag har beräknat tiden fel och ger mig av hemifrån i sista stund så jag får stressa, ryker alla dagens skedar.

Att aldrig ha tillräckligt med skedar

Varje morgon efter frukost kollar jag vad som står på min att-göra-lista. Den tar aldrig slut. Jag låter allt finnas kvar, även om vissa saker har stått där i månader utan att bli strukna. Det som står längst ner är alltid det jag vill mest, det jag längtar efter. Det som står högst upp är det som måste göras idag, för att jag ska klara dagen. Högst upp står det: ring försäkringskassan. Sen står det: läs texterna till skrivträffen (den borde vara uppdelad i 15 uppgifter, för det är 15 texter). För att klara av de här uppgifterna (16 skedar) utan att pressa mig borde jag ha tre dagar då jag inte behöver duscha, laga mat och klä på mig. Det har jag inte. Livet funkar inte så.

Det meningsfulla livet

Jag bestämde mig i början av hösten att det meningsfulla livet är värt mer än det smärtfria livet. Jag kan inte leva utan smärta. Jag har inte det valet. Jag har mina skedar, ett visst antal. Jag måste välja vad de ska få stå för. På söndagarna samlar jag skedar. Jag går i morgonrock nästan hela dagen, gör matlådor för att spara skedar på matlagning resten av veckan och är nedkopplad från nätet. Söndagarna ägnar jag också ibland, om skedarna räcker, till sånt jag längtat efter. Som att springa i motionsspåret, pyssla och titta på TV-serier. Söndagarna finns för att jag ska kunna göra lite fler meningsfulla saker de andra dagarna.

Prioritering av skedar

Mina skedar prioriteras först och främst till det basala: att ta hand om min kropp. Vissa dagar räcker jag bara till det. I andra hand är det att klara min sysselsättning och behandling. För att jag behöver känna att jag är på väg någonstans, att jag gör det som är meningsfullt för mig. Det är först efter det som jag kan prioritera andra människor, om det finns ork kvar då. Ibland låter jag andra människor komma före det som behöver bli gjort. Egentligen borde jag inte det. Det gör jag för att det är svårt att säga ”jag är för trött” eftersom jag alltid är för trött. Det gör jag för att jag längtar så mycket, och ibland för att jag inte orkar förklara. Det bästa sättet för mig att umgås är i ett sammanhang där jag får något annat på köpet. Som en skogspromenad, en ny kunskap, en kulturupplevelse eller att jag får bidra med något. För det är då jag kan få två uppgifter/upplevelser för en sked. Det är den största gåvan någon kan ge mig, att göra något tillsammans med mig.

Jag vill ändå varna för att inte be mig om hjälp, inte fråga om jag vill hitta på något eller bära min väska utan att jag har bett om det. Backa inte. Skydda mig inte. Ställ frågan. Var medveten om att om jag säger ja så är det en prioritering. Om jag gör något är det för att jag tycker att det är meningsfullt nog. Jag är inte rädd för smärtan och tröttheten. Jag lever med den varje dag. Jag har mina skedar, men låt mig avgöra hur jag vill spendera dem.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: