Idag var det 10 år sedan socialtjänsten hämtade mig. Det är på dagen 10 år sedan jag bröt tystnaden, sa ifrån, gick emot all lojalitet och heder. Gick emot allt jag lärt mig om att det viktigaste i livet är att hålla ihop familjen och att det som händer inom en familj ska stanna där.

Jag gick emot allt jag stod för den dagen. Eller nej, jag vågade faktiskt inte det. Jag förnekade, ändrade mig, backade i vissa saker som var för svåra att prata om. Jag var skräckslagen. I den stunden sa jag ifrån mig den enda trygghet jag hade – lojaliteten mot familjen. Det var den oskrivna regeln om att inte prata, hålla fasaden, vara tacksam att jag ens fick ha en familj. Inte låtsas om det som faktiskt inte var okej. Jag hade brutit mitt tysta löfte. Det var jag som svek, lämnade dem, övergav vår överenskommelse. Jag ville stoppa det som höll på att hända, men jag insåg att det redan var för sent. Jag kunde inte gå tillbaka. Min skräck i den stunden är det starkaste beviset för mig att alla de där upplevelserna som jag senare skulle sätta ord på var på riktigt.

IMG_6229

Jag inbillade mig inte. I alla år hade jag utsatts för känslomässig misshandel och manipulation. Jag hade ingen tillit till mig själv och mina upplevelser kvar, eftersom de ifrågasattes ständigt och jämt. Jag bar vetskapen att om jag inte köpte familjens världsbild, så var jag inte välkommen. Det har inte ändrats. Jag försökte igen, försökte vara en del på mina villkor. Jag kämpade för hoppet om att familjen gick att rädda. Tills jag såg mig själv gå under igen.

Fortfarande får jag ångest ibland, för att jag ställde mig utanför. För att jag gick ifrån. Det sitter så hårt. Den bistra sanningen är att jag inte hade överlevt om jag hade stannat. Jag bär fortfarande på den där skulden. Att jag inte har rätt till min upplevelse för att den inte är densamma som andras. Att jag inte har rätt att vara en egen människa, till för sig själv.

Jag tänker idag på 17-åringen som skakig på rösten försökte förmedla sin upplevelse, och hur det inte togs på allvar. De senaste åren har jag återupprättat henne, steg för steg. Jag har brutit kontakten med människor som på olika sätt har varit destruktiva för mig. Antingen för att jag själv har försatts i gamla medberoende mönster eller för att de helt enkelt inte har värdesatt mig. Idag har jag människor i mitt liv som lyssnar in mig, värdesätter mig, tror på mig. Människor som låter mig tänka högt, skämmer bort mig med kärlek och stöd. Ändå är det en lång väg kvar till den punkt då jag själv ger mig det.

IMG_6232

Den här dagen är en hyllning till den rädda tjejen som sa ”jag orkar inte återvända” och lyssnade på den känsla som upptog all plats i kroppen. Som sa nej. Som bröt tystnaden.

Det skulle ta några år till innan jag vågade säga nej utan att backa, utan att gå tillbaka och drömma om ett annat slut. Jag gjorde det till slut – tog mig på allvar.

Jag önskar ingen den sorg och smärta det innebär att ge upp den enda trygghet den har, men det kan komma något annat av det. Jag vann mig själv någonstans på vägen hit. Jag äger mina egna känslor idag.

Tack till er som rätar upp min ryggrad, ger mig rak och ärlig feedback, sätter ord på sånt jag inte vågar prata om, sträcker ut era händer och berättar varför jag är viktig i ord och handling. Förlåt för alla gånger jag inte vågar tro att jag får finnas i era liv. Varje dag gör ni det lite lättare. Det är ni som är min familj.

familj1

Kommentera

Jag såg på avsnittet om familjehem i Kalla fakta. Jag upprördes och blev orolig. Orolig för att vi lämnar över ansvaret för de kanske mest utsatta människorna i vårt samhälle – barn som av olika skäl inte har de föräldrar de behöver, till människor som tjänar pengar på det. Det är förkastligt, vedervärdigt, ovärdigt. Jag behöver dela mina tankar om familjehem. Det var 10 år sedan jag placerades, nu på lördag. Det är dags att våga säga något om det.

Det är ett stort ansvar att bli familjehem. Det krävs en hel del. Jag vet, från den andra sidan. Jag vet också hur det är att längta efter att kunna bli familjehem själv. Ta emot barn i en trygg miljö, sakta gro en tillit, möta rädslor och utvecklas tillsammans. Det är ett teamwork. Ett teamwork som alla inte kan göra. Framför allt inte om man inte är färdig med sig själv, vet vem man är och hur man fungerar.

Barn som bär på svek

Barn och unga som placeras bär på svek. Det är det de har gemensamt. Allt annat kan vara annorlunda, men de bär med sig erfarenheter av att bli svikna. Det kräver en hel del. Det kräver olika beroende på ålder och vad barnet har varit med om, men det kräver. Det kräver också sunt förnuft, en medvetenhet om sina egna beteendemönster – om familjens beteendemönster och familjestruktur. Det krävs ett mod att både lyssna och prata om svåra frågor. Kraft att stå kvar om det där sveket spelas ut mot dig. Om du får skulden för något för att det är du som är den trygga. Det krävs att du kan se dina brister, se när du inte håller längre. Att du kan söka hjälp när du behöver det och erkänna dina svagheter. Det krävs att du är färdig med dig själv och att du är förberedd.

Min berättelse

Jag hade inte lunginflammation. Jag tog en överdos på en permission från en psykiatrisk avdelning. Jag slängde i mig tabletter och när den ena av föräldrarna förstod det blev hen arg men sa att jag skulle försöka sova av mig det. Alla som vet vad tablettförgiftning kan göra vet att sova inte är en lösning. Det fick inte hen veta förrän hen ringde till avdelningen och berättade att jag hade tagit tabletter. När de förstod vad som höll på att hända sa de att jag måste till akuten. Det första som hände var att vi hamnade på vuxenakuten. När vi satt i väntrummet där började jag tappa medvetandet och kunde inte sitta upp. Då frågade hen varför ingen kom. De insåg att jag borde vara på barnakuten och med hjälp av en rullstol körde de dit mig (här har ju även sjukvården sin del i det). När vi kom dit och det konstaterades att jag behövde få medel för att kräkas och att det nog skulle ta lite tid bestämde sig familjehemsföräldern för att åka hem, pga ”Jag har ju lite svårt för spyor”.

Att vara familjehemsförälder innebär inte att vara förälder ibland. Det innebär att vara det alltid och extra mycket. Det innebär också att man behöver vara införstådd med vad självdestruktivitet kan leda till och hur man ska agera då.

Det behövs fler familjehem

Jag har många saker att säga om min tid i familjehem och även den korta tiden i jourhem. Det ska jag inte göra nu. Problemet var inte att de inte ville väl. De brydde sig, frågade hur jag mådde, gav mig mat och ett eget rum. De oroade sig, saknade mig, var godhjärtade. De var säkert fantastiska som familjehem för barn som inte var självdestruktiva eller hade de enorma tillitsproblem som jag hade. De var inte rätt för mig, men det fanns ingen annan familj. Det är också där den verkliga faran ligger, som jag tänker är orsaken till att kommunen anlitar dessa företag och slarvar med kontrollen. Det finns för få familjehem. Fler behövs. Många barn far illa. De far illa igen om de får signalen att det inte finns någon plats för dem, att de är en börda eller ett problem.

Du behövs

Ja, det krävs en del att vara ett bra familjehem. Det behöver vara så. Men det är inget ouppnåeligt. Det är inget omöjligt. Tvärtom. Är du en bra sund människa som vill hjälpa och vill ta hand om ett barn – do it!

Men be om hjälp. Säg till. Fråga tusen frågor. Fundera kring er familjestruktur och -kultur. Fråga vad du behöver veta om barnets trauma, ta reda på mer. Läs på. Var intresserad. Det är inte ett tryggt barn som hamnar hos dig, men du är den trygghet som behövs. För något barn är just du den trygghet som saknas.

Kommentera

IMG_9796

Äntligen uppmärksammas det. De glömda barnen. De vuxna barn som lever vid sidan av missbruket och fortsätter leva i medberoende långt efter att missbruket är aktivt.

Skammen

Det är så viktigt. Framför allt är det viktigt för att det är så många nivåer av skam i detta. Skammen som finns hos missbrukaren. Den skam som barnet tar på sig, som den anhöriga tar på sig. Skammen som finns i den yta som ska hålla allt hemligt. I samhället som inte egentligen vill veta att det här förekommer. I orden ”Det är ju ändå min förälder”. I att ingen ser och uppmärksammar. Skammen som ifrågasätter om det verkligen är sant. Skammen som genomsyrar medberoendet. Skammen som äter upp en människa inifrån om hon inte får prata om det. Därför behöver vi prata om det.

Djävulsdansen – och att det inte bara handlar om alkoholism

Jag berördes djupt av det första programmet av Djävulsdansen. En serie av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En modig satsning. En livsviktig satsning. Det jag vill tillägga är att medberoende inte behöver handla om att en nära anhörig har haft/har ett missbruk. Det kan också handla om psykisk sjukdom, fysisk sjukdom, funktionshinder, våld och övergrepp i hemmet m.m. Det är samma beteenden, samma problem, samma relationella svårigheter som uppstår som en konsekvens av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

Hjälp och stöd

Underbart kloka Helena tipsade i samband med detta om vart du som medberoende kan få hjälp. Jag kan varmt rekommendera flera av de organisationer som nämns här.

Kommentera

Skam och skuld

Jag minns ett yngre jag som tog på sig mycket skam och skuld. Som ibland på allvar trodde att hon var orsaken till allt ont i världen. Orsaken till att människor i hennes omgivning mådde dåligt. I detta började jag också skydda mig från kritik på olika sätt. Bland annat genom att försvara mig innan någon kritiserade mig, ta på mig skulden innan någon annan skulle ge mig den, förekomma all form av kritik genom att själv kritisera mig öppet. Detta är något som de flesta som känner mig har märkt att jag har gjort under lång tid. Ibland kan detta förväxlas med egocentrism och överlägsenhet – eftersom jag alltid säger ”jag har rätt”. Men idag vet jag att det bara har handlat om rädsla. Rädsla för den där skulden, där allt är mitt fel. Den skuld som egentligen bara har suttit i mitt eget huvud.

Jag kan inte rädda någon annan

Det hänger ihop, alla de här delarna av medberoendet. En del har varit att inse att jag inte kan rädda människor som inte vill rädda sig själva. En annan att sluta förekomma människor, t ex genom att fråga ”vad gör du?” för att kunna be om hjälp i rätt tid. Dels för att jag har varit så rädd att störa någon (ingen får ju prioritera mig) men också för att slippa bli besviken om jag inte kan få hjälp. En annan sak som har varit mycket destruktiv är alla de där sakerna jag har hittat på, tänkt ut, jobbat med, för att få andra att lösa sina problem. Istället för att inse att det är ett problem i sig, det beteendet. I detta innefattas också att jag ofta döljer mina verkliga känslor, alltid är den glada starka tjejen (även när jag inte är glad) för att skydda andra från mitt dåliga mående. För att jag tror att jag är jobbig när jag mår dåligt, när det i själva verket bara är mitt mående som är jobbigt. Jag är ju fortfarande jag. Sanningen är den att när jag mår dåligt och går in i clownrollen, det är då jag blir jobbig. För det är så svårt då, när jag inte är sann.

Släppa taget

Det fina i den här processen är vad som händer när jag släpper kontrollen, släpper skulden, släpper clownen, låter livet vara oförutsägbart och läskigt. Det är då mina vänner faktiskt vågar be mig om råd. Det är då jag tillåter människor att få tycka om mig. Det är då jag vågar säga vad jag känner och tänker. Det är då jag kan ta hand om mina egna problem och inte vara uppfylld av andras. Då lär jag mig också att hantera besvikelse, hantera sorg. Istället för att alla dessa känslor göms bakom clownmasken och sätter sig som värk i kroppen. Då finner jag sammanhang, kärlek och liv. Frihet.

Alla har ansvar för sig själva

Jag kan bara ta ansvar för mig, inte för andra människors upplevelsevärld. Den vet jag inget om. Om andra människor inte vill göra något, är det inte min uppgift att läsa deras tankar och veta det i förväg, hjälpa dem att säga nej (och så vidare in absurdum). Det är deras ansvar att säga nej när de behöver säga nej.

Kommentera

Det är onsdag kväll. Det är fyra dagar kvar innan det är dags att välja. Det är ett val om vilket Sverige vi vill ha, vilket Sverige nästa generation får växa upp i. Jag vågar nästan inte andas när jag tänker på det. Jag orkar inte fyra år till av skattesänkningar, friande våldtäktsdomar där ett nej inte är ett nej, riskkapitalister i välfärden, utvisningar, utförsäkringar. Nazistiska och rasistiska uttalanden på bästa sändningstid, orimliga vårdköer, skolreformer. En arbetsmarknad som vägrar förstå att människor kan gå sönder av stress. Jag orkar inte ett ÄNNU hårdare Sverige.

IMG_8366

Jag gråter i min vita soffa när jag lyssnar på Vicky, när jag läser Claras text. Jag minns hur jag grät i samma vita soffa, hur jag skrek i kudden av förtvivlan, när rasisterna tog plats i riksdagen. Jag minns att en del av mitt Sverige dog den dagen. Samhällskontraktet revs sönder.

Tacksamhet blir skuld

Den dagen blev min tacksamhet till skuld. Min tacksamhet över att få vara sjuk i fred, att få ägna all min kraft till att överleva och läka, när jag som mest behövde det. Jag fick vara människa. Sårbar, skräckslagen och trött – men hållen. När jag skriver det här känner jag skuld. Jag blir rädd att någon ska säga att jag utnyttjar skattepengar. Jag tänker på alla de som inte får vara sjuka, får vara rädda, får den hjälp de behöver. Jag har hört det så många gånger. Om jag hade fått önska hade jag aldrig blivit sjuk. Jag tänker på alla de som har flytt hit och som möts av samma attityd. När deras tacksamhet får bära en skuld. En skuld som inte hör hemma där.

Människor är inte bara arbetskraft

Jag vet hur det känns när tacksamheten blir skuld. När alliansen pratar om arbetslinjen och att göra rätt för sig. I mitt Sverige behöver inte människor ”göra rätt för sig”, därför att vi i första hand är människor. Jag är inte arbetskraft. Flyktingar är inte arbetskraft. Mina älskade vänner och mina tålmodiga lärare, min duktiga frisör och min sjukgymnast. De är människor. Oavsett kompetens, arbetsförmåga och personlighet – de är människor. När reducerades människor till arbetskraft? När godkände vi att politiker får reducera oss till skattebetalare? När blev det okej att ställa grupper emot varandra, i det samhällskontrakt som vi skapade tillsammans?

Jag drömmer om att kunna stoppa den här onda spiralen som drivs av pengar. Jag drömmer om mindre arbetstid, öppna gränser och jämlikhet. Jag följer den visionen, för om den inte blir verklighet så kommer varken jag eller den här planeten att överleva. Om vi inte börjar värdera marken vi går på och människan som söker skydd lika högt som vi värderar våra närmaste så kommer vi förlora allt. Vi lever i en illusion där främlingsfientlighet, islamofobi, rasism, girighet och egoism kommer att leda till vår egen undergång. Det är nu vi öppnar våra hjärtan lite till.

Samhällskontraktet

Det där samhällskontraktet är sönderslitet, trasigt. Det behöver lappas ihop. Vi har rasister och kapitalister i riksdagen. Som bestämmer över oss. Vi har rasister som bestämmer över vårt Sverige, bestämmer att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Ett av världens rikaste länder. De sänker skatten för de som mest ser pengarna bli högre siffror på kontot, pengar som kunde ge en annan människa ett värdigt liv. De stänger ute människor som behöver vår hjälp. De skär sönder den trygghet som vi har skapat tillsammans, över alla våra olikheter. Trots att vi demonstrerar, skriker, säger ifrån, säger nej. Ett nej är inte ett nej längre. Trygghet är inte tryggt längre. Människors lika värde är inte längre lika. DET ÄR INTE OKEJ!

Vilket samhälle vill du ha?
Vem slår ditt hjärta för?
Varför gråter du?

Rösta för det.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: