IMG_5059

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek  av Lena Andersson

Den här boken. Jag trodde inte att jag skulle klara av att läsa ut den. Först efter tre fjärdedelar började jag tycka att den hade något intressant. Jag var omåttligt provocerad och besvärad av texten innan dess och det var först där i slutet som jag kunde förstå vad det var som fick mig att pressa mig igenom denna bok.  Som när jag stannat i sällskap där jag egentligen inte trivs och bara känner obehag, men där det ändå finns något intressant att betrakta. En fascinerande men tryckt stämning.

Så var den här boken för mig. Det är något med språket, distansen som skapas i det. Distansen till huvudpersonen Ester Nilsson. Distansen i relationen som boken handlar om och även hur författaren skapar en distans till mig som läsare.

Jag blir provocerad och känner mig utanför. Jag kan inte sympatisera med någon i boken. Jag betraktar ett skeende mellan karaktärerna och dömer dem båda lika hårt. Nu förstår jag det som att det är just vad texten vill förmedla. Bristen på insikt, distans och intellektets reflektioner i en relation som aldrig kan bli en relation.

Ur berättarsynpunkt är detta en fascinerande roman. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

Kommentera

IMG_4596
Jag hittade den här listan hos Lovisa, stal den och gjorde den till min. Precis som med Vad jag inte gör har jag också besvarat den utifrån min romankaraktär. Tips för att skapa bra karaktärer! Lär känna vad de gör, inte gör, tycker om, inte tycker om, drivs av och dras ner av.

Jag gillar att leva med skrivandet nära, så att en liten detalj kan öppna upp en hel rymd i mig.
Jag sjunger inte så ofta längre men älskar att sätta på hög musik och leva ut sången i min ensamhet.
Jag älskar att se människor växa och utvecklas, slå rot och veckla ut sig.
Jag föredrar att vakna tidigt men är dålig på att lägga mig i tid.
Jag tycker om när en annan människas alldeles unika perspektiv på livet kan hjälpa mig att hitta rätt.
Jag är beroende av mänsklig kontakt. Blir helt vimsig om jag inte pratar med en annan människa varje dag.

Jag har på mig gråa söndernötta mjukisbyxor som är så sköna att jag inte vill slänga dem fast de är trasor.
Jag dricker kaffe i stora glas med så mycket mjölk att det blir som en nyans av sand/khaki.
Jag lyssnar på akustiska spellistor på Spotify. Till exempel den här och den här. Och en del på Maria Mena nu igen. Jag är som sagt inte så bra på glatt och upptempo.
Jag blir arg på män som förklarar saker för mig.
Jag är rädd för att bli bedömd.
Jag önskar mig ett botemedel mot fibromyalgi. Åtminstone en starkare kropp som orkar skapa en framtid.
Jag är pinsamt dålig på att erkänna när jag har fel.
Jag är uppväxt i en tid då vi fick skriva i våra skolböcker, limegrönt var snyggt, Internet kallades ”en fluga”, Palme var död, vi bytte pogs och sjöng Spice Girls-låtar på skolgården och terrorism blev ett ord.

Kommentera

hands behind
Jag ser Uppdrag Granskning, med stort motstånd. Egentligen orkar jag inte se det jag redan vet. Det som är den hemska sanningen om vad som händer människor som inte orkar ta hand om sig själva.

Jag har haft tur. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt, men hjälp har jag fått. Jag var väldigt ung när jag hamnade i samhällets vård. Inte ens myndig. Idag kan jag se att socialtjänsten gjorde vad de kunde för mig, utifrån de resurser de hade. Idag kan jag se att psykiatrins omänsklighet inte handlade om mig, utan är ett systemfel som drabbade mig.

Jag hade stora behov. Behov som var större än samhället hade resurser för. Den mest grundläggande utredningen som gjordes utifrån min livssituation när jag var placerad på behandlingshem kom fram till att jag behövde heldygnsvård med psykoterapi under en längre tid. Jag hade det då, men just det där med tid fanns inte. Tid är pengar, tid kräver. Tyvärr tror jag inte att samhället sparade pengar på att skicka bort mig. Jag hamnade i en annan institutionsform där jag blev allt mer destruktiv så sjuk att det snabbt krävdes heldygnsvård för att hålla mig vid liv. Senare kom den fysiska kraschen. Jag kan ibland undra om jag hade blivit bättre snabbare om jag hade fått stanna på en plats, hitta en grundtrygghet och inte behövt slitas ifrån relationer där jag hade börjat våga tillit.

Jag har mött många människor på vägen som hade varit i behov av mycket mer. Ett hållande sammanhang, ett hem där de inte behöver slåss mot ångesten ensamma, en plats där de kan få hjälp med de basala behoven för att orka ta sig vidare. Jag har mött de som skickats ut från mentalsjukhusen till ett liv i fullständig otrygghet och de som inte ens vågar ringa psykiatrin i rädsla för att må sämre av det. Det är så det ser ut för många.

Jag har aldrig lämnats helt ensam. Jag hade människor som på olika sätt gav mig kraft att kämpa. Jag hade en folkrörelse som var en del av mitt liv. Jag hade en långtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Jag var ung. Men allt det här är egentligen tillfälligheter. Att just jag skulle få stödinsatser. Att just jag hade människor som fångade upp mig. Det hade kunnat vara annorlunda.

När jag bröt med psykiatrin 2009 gick jag därifrån i affekt, avbokade alla tider och kom inte tillbaka. Då hade insikten om att jag blev sämre av min ”vård”, sjunkit in. Jag togs inte på allvar. Jag kunde ta vara på den ilskan och söka annan hjälp, söka mig bort från det som gjorde mig illa. Men samtidigt som jag sökte hjälp i ett halvår satt jag hemma med självmordstankar dagligen. Ingen hörde av sig. Förra året fick jag ett brev där de frågade om de skulle skriva ut mig ur deras register. I min journal finns upprepade självmordsförsök och grovt självskadebeteende. Efter fem år skickade landstinget ut ett automatiskt brev.

Jag kunde kämpa för mig mitt i det allra värsta. När jag inte hade någon. Jag gav livet en sista chans. Alla hittar inte den kraften. Sjukdom, beroende, fattigdom och hemlöshet ger inte kraft. Det tär sönder en människa. Jag kan bara ana vidden av den ensamheten och övergivenheten. Det borde inte få vara så. Det borde ha förändrats för så länge sedan. Varje dag som går utan att något förändras är ännu en dag där människor går sönder i sin ensamhet och utsatthet.

Psykiatrin behöver en reform som handlar om mänsklighet och närvaro, inte nya ”metoder” och mediciner. Socialtjänsten behöver mer resurser, fler människor på mindre arbete. Och det behövs fler platser där sjuka och ensamma människor kan få stöd och hjälp precis så som de behöver. För vet ni vad som händer när de inte får det? Deras behov växer. Frustrationen växer. Antingen blir det till uppgivenhet eller så blir det till hat. Det är människor det handlar om.

Kommentera

Nu har Anna María presenterat årets tema för Monthly Makers.

LERA

Jag kände spontant ganska mycket motstånd. Nu har jag börjat mjukna upp lite. Jag minns att jag tyckte om att skapa i lera när jag fick chansen att göra det på behandlingshemmet. Jag har inte hunnit kika runt för inspiration än så jag bjuder på några av mina gamla alster så länge. Har ni någon idé att dela med er av?

IMG_4525

Gudinnan. Vi skulle göra en egen gudinna, så som vi tänkte oss den. Jag ville ha något hållande, ljust och seende.

IMG_4526

Hur mår du idag? Jag skapade ett mörkt trasigt hål. Det var inte mina bästa år direkt.

IMG_4527

En ledsen ängel. Jag gjorde många sådana här. Jag behövde änglar.

IMG_4529

Och änglabarn, trygga och hållna. Den har tyvärr gått sönder med tiden, men den berör mig fortfarande djupt.


Monthly Makers går till så här

– Den 10:e varje månad presenteras temat för månaden på ansvarig värds blogg.
– Den 25:e lägger värden upp sitt bidrag på sin blogg och då kommenterar deltagarna på det inlägget med länkar till sina alster. Eller via instagram med #monthlymakers
– I slutet av månaden/början på nästa månad sammanställer värden alla bidrag på sin blogg och väljer ut några favoriter.
– Det är ingen tävling eller prestationshets. Du deltar för att du vill och när du vill.
– När du delar din länk (om du inte anger annat) godkänner du att bilder på bidraget får användas i bloggarna och på Monthly Makers board på Pinterest.
– Allt handlar om att sprida och inspirera till kreativitet.

Inspiratörerna som håller i trådarna: AgnesAliciaAnna María, AnnicaBeataBeatriceElsaEmelieJessJessicaMikaela och Sandra

Kommentera

Så himla kul lista som cirkulerat ett tag nu, om saker en inte gör. Jag är så klart också med. Älskar listor! Ska nog också göra en på min huvudkaraktär i boken, säger ju så mycket om en person.

Wilda140515_40

Fotograf: Mathilda Hofling

VAD JAG INTE GÖR

  • Dricker inte alkohol
  • Röker inte (längre)
  • Äter inte kött
  • Improviserar inte (bara i kris)
  • Ger inte upp
  • Slutar inte tro på människans förändringsförmåga
  • Använder inte tandtråd
  • Stressar inte
  • Bäddar inte sängen (om jag inte får besök)
  • Väger mig inte
  • Springer inte till buss/tåg
  • Blir inte pigg
  • Äter inte banan och päron
  • Tvättar inte bort smink innan läggdags (för det mesta)
  • Gör inga impulsköp
  • Har sällan ringsignal och sms-signal på
  • Läser inte böcker som inte har ett bra språk
  • Äter inte morötter pga allergi
  • Sjunger inte i duschen
  • Ber inte om hjälp om det inte är ett uppdrag jag har fått
  • Kan inte sluta spela Wordfeud och Candy crush
  • Tycker inte om godis
  • Är inte ledsen en hel dag någonsin
  • Klarar inte en hel dag utan kaffe
  • Går inte upp innan 8 om jag inte måste
  • Lyssnar inte på glad musik
  • Använder inte handkräm pga typ fobi för kladd
  • Äter inte mat som innehåller korn och sås, t ex: keso, gröt, ris á la malta
Kommentera
%d bloggare gillar detta: