För två år sedan var jag förtvivlad i sökandet efter något som kunde lindra min värk. Jag grät mig till sömns. Jag kämpade mig iväg på aktiviteter och ställde in efterlängtade stunder med vänner. Jag kämpade på, försökte klara av mina uppgifter, träffade människor, avverkade att-göra-listor och vågade inte stanna upp. Det var ju då det gjorde ont. Jag förstod inte vad jag gjorde fel och varför min kropp inte lyssnade på mig.

Idag, efter att jag kämpat mig till vård/rehab och fått helt andra perspektiv, ser livet annorlunda ut. Jag avslutade min behandling i december. Jag har inte mindre värk, är inte piggare, orkar inte mer. Men jag upplever att jag mår bättre. Jag låter inte smärtan styra mitt liv längre.

Med ACT-metoden, basal kroppskännedom, medicinsk yoga och sjukgymnastik/styrketräning har jag vunnit tillbaka min kropp. Jag har lärt mig att det inte är min kropp som ska lyssna på mig. Det är jag som ska lyssna på kroppen. För vi är ju samma. Mitt jag bor i min kropp och vi måste leva tillsammans för att det ska fungera. Jag har en kronisk sjukdom. Jag kommer alltid att ha ont. Jag kommer alltid att vara tröttare än normalt. Det behöver inte betyda att jag måste leva ett sjukt liv.

Jag kan inte bli av med min smärta. Inga värktabletter, ingen träning, ingen prestation, ingen vila, massage eller varmbad kan ta bort min smärta. Kampen mot ett smärtfritt liv är förgäves och kommer bara leda mig in i smärtans grepp. Den insikten gjorde ont, tills jag insåg att det fanns en annan väg. ”Om det inte blir värre än så här, hur vill jag då leva mitt liv?” frågade jag mig. Jag lärde känna min kropps gränser, funktioner och förstod hur den reagerade med basal kroppskännedom. Jag stärkte de muskler som var svaga efter min rädsla för träning, i enkla övningar och små steg. Jag förändrade min vardag, skapade lugna rutiner. Jag hittade mina stresstriggers och lärde mig att hantera många av dem.

Det viktiga steget kom när jag formade mina livsvärden. Vad gör mitt liv meningsfullt? Med hjälp av boken ACT-att leva med smärta av Rickard Wicksell och en fantastisk kurator kom jag fram till vart jag vill om jag fick önska min framtid. Varje dag är en ny början på den vägen. Jag måste alltid börja om med acceptans inför sjukdomen. Välja att låta det meningsfulla livet vara fokus. Och vet ni vad som hände då när livet fick fokus? Smärtan bleknade i sin skugga. Nu är nästa steg att göra samma resa med tröttheten, att lära mig leva som trött.

Kommentera

IMG_1689

På julaftonens morgon for vi genom ett glittrande vinterlandskap med rosa skira moln som skingrades till en klar solskenshimmel när vi kom fram hit. Till Samuelsdals pensionat i Falun.

IMG_2049 IMG_2055

Julmaten plockades ut på serveringsbordet och kramar byttes när huset fylldes på med människor.

IMG_1767

Och under granen fylldes det på med julklappar för stora och små.

IMG_1776

Några fyrbenta vänner sprang runt vid våra fötter och blev klappade på. Moa hade fin rosett dagen till ära och de fyra chihuahuorna (omöjligt att stava) var nog det sötaste jag upplevt i hundväg. I Claras knä blev det nästan lite overkill med söthet.

IMG_1773 IMG_2008

Mycket folk var det. Tur att alla var så trevliga. Två släkter och inget kaos alls, bara trevligt och mysigt. Jag var så himla nöjd med massa gott vegetariskt, alkoholfri öl och julmust. Så fint också att typ alla satt bänkade till Kalle Anka. Australiensarna förstod inte riktigt vad vi gjorde, och helt ärligt hade vi själva lite svårt att förklara det.

IMG_1784

Sen kom jultomten! Alla fick ta emot varsin julklapp från säcken och sen hjälptes barnen och värden åt att dela ut de sista klapparna. Det var ju en del. Min favoritstund, just för att det är så fint att se reaktionerna när julklapparna landar och också känna gåvorna landa hos mig.

IMG_1851

Innan kvällsgröten hängde jag med lite olika trevliga människor. Mest övade jag min engelska. Sen fick 11-åringen träna sin engelska och sina pingis-skills. Jag somnade strax efter 22 i en underbar säng.

IMG_2003

Juldagen. Jag vaknade till ett tyst hus, tassade ner till elden på nedervåningen och drack en kopp kaffe samtidigt som frukosten dukades fram. Folk vaknade till och solen steg upp ovanför trädtopparna.

IMG_2034 IMG_2037 IMG_2050

Efter en underbar frukoststund, städning av rummen, kramar och tack begav vi oss iväg för sightseeing med australienserna i metropolen Falun.

IMG_2065

Efter en tur genom centrum hamnade vi på Lugnet där Clara och James försökte ha ett snöbollskrig, men de var lite för snälla för att göra det helhjärtat.

IMG_2101 IMG_2111

Världsarvet Falu koppargruva. Det rykte från schaktet och vi frös nästan näsorna av oss. Mest synd var det nog om de som inte varit med om minusgrader förr. De kunde inte helt uppskatta det klara vädret.

IMG_2149 IMG_2122 IMG_2129

Vårt sista stopp på hemresan blev den gigantiska dalahästen i Avesta. Så turistigt! Men ja, det var ju rätt kallt.

IMG_2236

Strax innan solen helt hade försvunnit för dagen stannade denna resa och kalla händer, fötter och stela ansiktsmuskler kunde tina upp igen. En helt fantastisk jul. Tack till alla som bidrog till att göra den så himla himla fin!

IMG_2274

Kommentera

Snart går barnen på jullov. De flesta barn gör det med förhoppningar om julklappar, snölek, mysig tid med familjen och gott att äta. De flesta barn längtar till jullovet.

Det finns också barn som känner något helt annat inför jul och ledighet. Barn som oroar sig för att de vuxna ska dricka alkohol och bli konstiga och annorlunda. Barn som oroar sig för att de inte ska kunna äta sig mätta och som redan nu kommer på historier om hur fantastiskt jullovet var – för att ha något att berätta i januari. Barn vars föräldrar inte förmår, vill eller orkar ge det barnen behöver. Bild2

Annika Hedås Falk skriver om klumpen i magen inför jullovet: ”Jag tror inte folk vet hur många barn i Sverige idag som faktiskt upplever våld, fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom eller omvårdnadsbrist.”

IOGT-NTO-rörelsen genomför för åttonde året i rad kampanjen ”Vit jul”. Den uppmanar vuxna att skippa alkoholen under julhelgen. Idag finns det många bra alkoholfria varianter på systembolaget. Det är viktigt att komma ihåg att barn känner av alkoholpåverkan långt innan de vuxna gör det. Barn behöver trygga vuxna som är konsekventa och förutsägbara. Låt inte alkoholen komma före det. Julen är barnens högtid. Låt den vara det.

Jag läser bland berättelserna som skickas in till Vit Jul. Jag påminns om hur den där oron inte försvinner ens när tiden går och det lilla jaget har blivit stort. Det är inte bara barn och unga som känner oro. Barn och unga blir äldre men minnena finns kvar:

Min pappa är död nu. Han drack tills han dog. Vi lyckades aldrig fira en enda jul med honom nykter, fast han lovade varje år. Trots att han varit död i 10 år nu, så känner jag faktiskt fortfarande den där malande oron i magen när julen närmar sig.

Skriv under för Vit Jul här och visa att du tar ställning för barnen. 

Ambassadörer i år är bland annat Sarah Dawn Finer, Börje Salming och Clara Lidström.

Vill du dela med dig av din berättelse eller läsa andras? Gör det här.

UNF, Junis och IOGT-NTO ordnar grymma aktiviteter runt om i landet för familjer, barn och unga. En av de häftigaste sakerna som händer är att föreningen Vildvuxen i Stockholm anordnar ett öppet julfirande för alla på självaste julafton.

10325531_10152931173256654_2158678755655429671_n

 

Kommentera

I år är det dags för mig att gå med i utmaningen NaNoWriMo.

National Novel Writing Month startade i USA 1999, på initiativ av journalisten Chris Baty. Utmaningen går ut på att skriva 50 000 ord på en månad. 1667 ord om dagen. På forumet samlas skribenter för att presentera sin idé, peppa varandra, lägga upp text för ordräknaren.

Ett motto som jag har fått av Ina (ett riktigt nanowrimo-proffs) är ”No plot, no problem”. Alltså, utan synopsis inget problem. Så jag startar med en idé och så skriver jag från det. Alla som har skrivit 50 000 ord den 30 november har vunnit utmaningen. Det spelar ingen roll vilken klass det är på texten – om det är en bästsäljare eller bara dravel. 50 000 ord ger första pris – kvantitet före kvalité. Det var grundarens idé – att släppa prestigen och prestationen av författarskap.

Min idé går ut på att lära känna min huvudkaraktär i boken jag redan arbetar med. Jag ska under november månad lära känna Elviras inre och yttre värld. Min plan är att under dagen samla på mig intryck och skriva ned små stödord av saker jag upplever för att sedan till kvällen kliva in i skrivandet med dem. Sedan får orden ta över. Mitt mål är att inte stoppa mig, inte redigera, inte kritisera. Målet med 50 000 ord är inte målet. Det är verktyget. Syftet är att frigöra mig från prestationsångesten, kritikern och skapa kreativ luft i mitt skrivande. Hitta tillbaka till leken.

Vill du haka på?

Det är inte för sent! Du behöver inte ens ha en idé.

  • Gå med på forumet.
  • Beskriv din idé (om du har någon) och ladda upp ett inspirerande omslag
  • Presentera dig i introduktionstråden
  • Börja skriva

Participant-2014-Web-Banner

Kommentera
%d bloggare gillar detta: