EKOLOGI | Fyra plagg på en vecka?

Den här veckan har jag bestämt mig för att delta i Four Fit Challenge, en kampanj av SYSAV. Egentligen slutar utmaningen idag, men det här är ju något som vi behöver tänka på mycket mer under alla årets veckor. På hemsidan går det att läsa:

”Vi svenskar slänger ca 8 kg textilier per person och år. Kläder och annat som påverkat miljön negativt både när det producerats och kasserats. Så kan vi inte ha det. Utmana dig själv att tänka mer hållbart kring mode i höst. Återanvänd det du redan har och tänk igenom dina inköp. Shoppa och klä dig mer klimatsmart helt enkelt!”

Den kommande veckan kommer min garderob att endast bestå av dessa fyra klädesplagg:

Untitled

Jag som annars är rätt dålig på att lägga till accessoarer får en extra utmaning i detta. jag har valt neutrala plagg som grund för att sedan kunna lägga till mer färggranna accessoarer. Undantag är underkläder (inkl. strumpbyxor) träningskläder och ytterplagg. Även arbetsuniform undantas för den som använder det. För mig undantas alltså one-piecen jag använder när jag skriver bok och jobbar på att vara sjukskriven.

Jag ska också ta fasta på tipset att vädra kläderna. Det är jag inte så duktig på eftersom jag har alldeles för mycket kläder. Det är okej att tvätta under veckan, men så länge kläderna luktar okej så tänker jag försöka undvika det också. Hållbart mode har jag ett ganska bra grepp om, tycker jag. Jag handlar sällan nya kläder, hänger på alla klädbytardagar och second hand-affärer jag kan hitta. Det är faktiskt så att tre av mina fyra plagg är second hand. Det är bara favoritbyxorna, mina culottes, som är nyinköpta.

Jag slänger aldrig kläder. Jag skänker bort dem eller försöker sälja dem på Tradera. Det är ju också roligare om det jag har tröttnat på kommet till användning hos någon annan. Samtidigt finns det alltid nya saker att lära sig och nu var det ett tag sedan jag rensade min garderob på kläder som bara hänger där för att de ”någon gång kanske kommer till användning”. Vem vet, jag kanske får många nya perspektiv under veckan?

Följ mig på instagram (reaktionista) där jag varje dag lägger upp dagens outfit. För att se andra fourfitters, kolla in #fourfitchallenge. I slutet av veckan kommer jag att berätta mer om hur veckan har varit och vilka nya tankar som jag har fått om hållbart mode och shopping. Hur gör du för att agera mer hållbart kring kläder och mode? Ge mig dina bästa tips!

Stjärnögonblick v 48 | julmarknad, acceptans och svampsoppa.

Untitled

  • Julmarknad med hantverk och brända mandlar och fint sällskap.
  • Monthly Makers spännande adventskalender (första luckan finns hos Mikaela idag). Speciellt ledtrådarna var ju hur roliga som helst! Kreativa människor alltså! <3
  • Megaloppis med julklappsfynd som känns hållbara på många sätt.
  • Stoltheten över att ha kommit så långt i att acceptera sjukdom. Att bakslaget bara blev ett bakslag och att jag reser mig igen.

Untitled

  • Min allra första julstjärna.
  • Att träffa kuratorn på smärtmottagningen igen. Hon är så klok och skarp och kan både möta och utmana mig.
  • Planera nästa veckas efterlängtade besök hos extramamman och fadderbarnen och känna hur mina endorfin- och oxytocinnivåer maximeras bara av tanken.
  • Melissa Horns album ”Jag går nu” som är poesi i sin renaste form. Vemodets månad till ära.

Untitled

  • Kärleken i mitt liv. Asla. Som tar emot både kärlek, sorg och bus.
  • Långa kramar i famnar där det bara är helt rätt.
  • Alla stärkande och fina kommentarer om min kamp för att acceptera fibromyalgin och lära mig leva med smärtan. Tusen tack!
  • Choklad. Marabou mjölkchoklad och vit Toblerone i oförskämt stora mängder.
  • De stunder då jag har kunnat använda #NaNoWriMo för att fylla i luckorna i berättelsen. Meningsfullhet.

Untitled

  • Morgondimman utanför bilfönstret i torsdags. Att sedan stanna upp en lång stund, ta in det andäktiga ögonblicket och få tillfälle att fotografera en spegelblank sjö i dimma, strax innan dagsljuset bryter igenom.
  • Jag läste poesi som jag skrev för 5-10 år sedan och insåg hur bra jag var på det. Och att jag fortfarande kan. Kanske delar med mig av något framöver.
  • Stöttande vänner. Medkänsla och omtanke.
  • Känslan av att se ordantalet stiga stadigt för varje dag. 3000 ord kvar i skrivande stund. Imorgon går jag i mål på 50 000 ord för andra året i rad i #NaNoWriMo

Untitled

  • Vattendroppar på trädgrenar.
  • Hallon-lakrits-glögg. Mitt favoritgodis i flytande form. Say no more.
  • Att våga fråga om relationen är ömsesidig, om jag betyder.
  • Spellistan ”Lost in the woods” som Metro Mode Creative tipsade om. Den har gått varm hela veckan.

Untitled

  • Den godaste svampsoppan jag har ätit på alla mina 28 år.
  • Lättnaden i att inse att jag inte behöver göra våld mot min kropp. Jag kan säga nej.
  • Julpynta hemma med gardiner, dukar, tomtar och adventsljusstakar.
  • Att få göra ett avslut på ett värdigt sätt, inte fly det. Att prata igenom det, känna igenom det.

 

FIBROMYALGI | Jag har inte råd att lyssna på smärtan.

Igår var jag tillbaka på smärtmottagningen där jag gick på behandling för fibromyalgin under 2013-2014. Jag träffade kuratorn som har förstått mig och min sjukdom på ett sätt som har varit obeskrivligt läkande. Där fick jag perspektiv på den utveckling jag har genomgått de senaste två åren, i relation till sjukdomen och mig själv.

Under arbetsträningens första veckor fick smärtmonstret, som smärtan kallas i ACT-behandlingen, återigen sitt grepp om mig efter lång tid. När det händer tappar jag allt hopp och det enda som min hjärna jobbar med är att försöka hitta nya metoder för att nå smärtfrihet. Inga mediciner, inga metoder, har en sådan effekt på fibromyalgi. De tankarna tycks hopplösa när smärtmonstret har makten. Har ni hört historien om att det är den varg du matar som blir stor och stark? Den bästa metoden är att svälta den onda vargen, inte att lyssna på den. Smärtmonstret fungerar likadant. Jag får inte under några omständigheter låta smärtmonstret ta sig in i tankarna.

Untitled

Det är verkligen lättare sagt än gjort. Smärta signalerar till kroppen att något är farligt. Smärta signalerar att jag ska sluta med det jag gör, för det är inte bra för mig. Trötthet (för det finns ett trötthetsmonster också) signalerar att jag ska vila. Det är instinkter. Men vad händer när signalerna är falska? När de har hakat upp sig som vid kronisk smärta? När det inte finns något hot? Ska jag lyssna då?

Jag har lärt mig att förstå vad som är farlig smärta och inte, mycket tack vare medicinsk yoga och basal kroppskännedom. Jag har kämpat för att kunna ignorera instinkterna. Innan jag fick den hjälpen lyssnade jag på smärtan. Jag orkade ingenting, lät andra bära kassar och väskor, hjälpa mig i mitt hem. Jag kom inte utanför dörren. Jag orkade inte lyfta en vattenfylld kastrull. Ser ni vad smärtmonstret fick mig att göra? Isolera mig, göra mig svag och tröttare, tappa all kondition, självständighet och muskelstyrka. Min kropp förtvinade.

Untitled

Det var en kamp att ta mig ifrån det, men jag gjorde det. Steg för steg släppte jag taget om smärtan. Jag började göra mindre övningar med gummiband för att träna rygg och armar där mina muskler var som svagast. Efter en månad av träning dagligen med 3-4 övningar och 5 upprepningar kunde jag utöka. Jag märkte redan skillnad.

Jag började ta mig ut varje dag. Jag gick till affären närmast och handlade något, tog ett varv runt huset, gick till aktiviteter som jag hade struntat i, tackade nej till skjuts de kortare sträckorna. Jag tränade mig i att bära kassar och väskor själv. Jag tog tillbaka min kropp. Jag gjorde yoga så gott som varje morgon, lite och precis efter vad kroppen orkade med. Det fungerade. Jag fick muskler att vara stolt över, en grundkondition och jag började känna mig levande igen. Och jag grät. Jag grät och förbannade min kropp, men sen fortsatte jag.

Untitled

Om jag fick mindre ont? Nej, men jag blev gladare och piggare. Jag hade fått motstånd både mentalt och fysiskt. Jag lät inte smärtan betyda något den inte var. Jag läste frågan i ACT-boken: Vad skulle du göra om det varken blev bättre eller sämre än det är idag? Jag funderade på vad jag ville att mitt liv skulle innehålla. Vad var meningsfullt för mig? I vilka aktiviteter och stunder kände jag mig tillfreds med livet?

Jag gick ut och fikade med vänner även om jag hade hemskt ont, för jag umgicks hellre med smärtan när jag hade roligt än ensam i en soffa. Jag körde inte över mig, för jag gjorde endast ansträngningar där det var värt det i mängden meningsfullhet jag fick tillbaka. Därför började smärtan blekna, i skuggan av att jag nu kunde leva det liv jag mådde bra av. Jag kunde till och med åka till Australien utan att gå sönder.

Det har varit en lång resa och jag behöver påminna mig om och om igen om att inte lyssna på monstret som säger att jag är för sjuk, att smärtan är farlig, att ingen orkar umgås med någon som är trött hela tiden, att jag aldrig kommer att kunna nå mina drömmar. Det är smärtan som tycker synd om sig själv. Jag har inte råd att lyssna på den. Jag ska lyssna på mina drömmar och önskningar, på vad jag mår bra av.

Untitled

Efter samtalet med kuratorn och efter en månad av ACT-studier, genom boken ”ACT – att leva med smärta”, inser jag att jag behöver bli ännu mer restriktiv med vad jag lägger min energi på. Jag måste välja att följa med i det som gör mig entusiastisk och inspirerad, lugn och trygg. Det gäller också människor. Det/den som tar energi utan ett meningsfullt syfte får stå tillbaka. Priset är för stort.

Det var en enorm tacksamhet och stolthet som sköljde över mig igår. Över den hjälp jag kämpade mig till och fick, som är långt ifrån självklar. Det finns så mycket fördomar om fibromyalgi även i vården. Jag är också priviligerad med ett jävlar anamma utan dess like. Allt detta har jag kämpat till mig, för att jag måste. Det är mitt liv. Och jag har verkligen ingen lust att lämna mitt liv i händerna på ett smärtmonster. När jag har formulerat klart min nya omgång av livsvärden ska ni få höra om ammunitionen som jag använder som motkraft. Det som får den eviga smärtan att blekna.

Monthly Makers LJUS | Undervattensvärld i gelé

Untitled

Jag hade så många idéer på det här temat och in i det sista tänkte jag att jag skulle försöka skriva en dikt på tema ljus, men den prestationsångesten hade jag ingen lust med. Och sen ville jag återanvända gammalt stearin men jag blev helt matt av instruktionerna. Då kom en vän på att hon hade en burk oanvänd ljusgelé som jag kunde få. Det kändes genast som rätt sak att göra. Så blev det.

Untitled

Du behöver
  • Ljusgelé (finns att köpa på hobbyaffärer)
  • Vekar med metallbotten
  • En glasburk eller ett glas
  • Ett fat/en skål
  • Ett vattenbad
  • En matsked/något att fördela gelén med.
  • En tesked som extra hjälpreda vid behov.
  • Något att dekorera ljuset med som inte brinner, t ex stenar. Jag valde stenar och snäckor från min resa till Norge i somras.

Untitled

Lägg gelén i ett fat/en skål. Gärna porslin eftersom det är lättare att få loss än från plast. Värm vatten och gör ett vattenbad så att gelén smälter. Det kan ta en liten stund, så ha tålamod.

Untitled

Doppa metallplattans undersida i gelén och fäst den mitt i glasburken. Se till att veken står rakt upp, men var försiktig så att den inte går sönder. (Jag fick byta ut den då den släppte från metallplattan). Förbered dekorationerna så att du har dem nära till hands.

Untitled

När gelén har smält är det dags att fylla glasburken. Jag använde en matsked och ringlade i gelén med den, men det finns säkert andra bra sätt. Jag var nog också lite snabb med gelén och lät den inte smälta helt innan jag började använda den. Det bästa är dock att gelén är lätt att få bort när den torkat och så kan den smältas ner igen.

Untitled

Jag tog hjälp av en tesked och skrapade bort gelé som fastnade på kanterna och framför allt på veken. Jag varvade gelé med snäckskal och stenar. Det ska gå att trycka ned allt det i slutet, men då gäller det att hålla gelén flytande och jag tyckte att den stelnade för snabbt för att våga lite på att det skulle fungera.

Untitled

Jag är väldigt nöjd med resultatet! Det känns som en värdig minnesruna över sommarens fantastiska resa till fjorden och bergen. Jag tycker speciellt om den bubbliga strukturen som påminner om vattenbubblor.

Untitled

Har du också skapat något under november månad som faller in under temat ljus? Eller kanske får du lust att göra något innan månaden är slut? Imorgon, den 25:e, presenterar Agnes sitt verk. Kommentera det inlägget med en länk till ditt bidrag eller lägg upp en bild på instagram med #monthlymakers så får du vara med i det stora samlingsinlägget i slutet av månaden. Join in!

 

Stjärnögonblick v 47 | frost, feminism och NaNoWriMo.

När jag var i tonåren myntade jag uttrycket ”stjärnögonblick”. Ögonblick som har glittrat lite extra, gett mening och glädje. Det är så lätt att tappa bort guldet i den gråa vardagen. Idag vill jag vaska fram veckans stjärnögonblick.  Jag tänker mig att den här typen av inlägg ska få återkomma på söndagarna framöver.

  • Klädbytardagen med sällskap av fin vän. Jag kom dit med säkert 30 olika plagg och fyra par skor i en stor kasse och kom därifrån med fem nya härliga plagg. Jag hittade dessutom en sagolik klänning som kommer att göra succé i nästa års Prideparader. I rätt färg så klart.
  • Vänner som hör av sig och delar både glada nyheter och tunga utmaningar. Att få finnas där, vara en vän.
  • Barn som hoppar sönder isen på vattenpölarna. Föräldrar som inte kan låta bli att hjälpa till.

Princess

  • Att mina pelargoner återhämtar sig eftersom november ger mer sol än någonsin.
  • När en bekant hörde av sig, berättade att hon hade vunnit två biljetter till en föreläsning med Maria Sveland och frågade om jag ville haka på. Med motiveringen ”Jag följer din blogg och genom den får jag inspiration till att försöka uppnå balans i livet!” som smälte mitt hjärta.

Untitled

  • Frosten. Jag tog cykeln iväg till gräsmattor och vass vid vattnet och fotograferade iskristallerna i solnedgången. Magiskt!
  • De underbara kollegorna på arbetsträningen som gör mig på gott humör. Jag känner mig så välkomnad, inkluderad och betrodd. Och för varje ny uppgift jag lär mig växer mitt självförtroende och min känsla av kompetens.
  • Jag har gått emot gamla rädslor och stått upp för mig, ställt svåra frågor och varit beredd på svar.

Untitled

  • NaNoWriMo. Det var helt rätt att byta tillbaka till berättelsen om Elvira. Igår kväll landade jag på strax över 35 000 ord, vilket betyder att jag inför den sista veckan ligger i fas. Härlig känsla!
  • Ett mejl med ett erbjudande jag inte kunde motstå. En dröm som blir verklighet nästa år och kommer att utveckla mitt bloggande enormt. Vill berätta allt på en gång men får hålla er på halster ett tag till.

Untitled

  • En rosa morgonhimmel med silhuetter av fåglar och trädgrenar.
  • Asla som väcker mig på morgonen och vill mysa. Det är en liten revolution på gång här. Katten som har avvisat mina mysförsök i över två år är nu mysigare än jag är.
  • Fjärilsfilten från en av de tryggaste personerna i mitt liv som värmer och ger lugn.
  • Downton Abbey både på Netflix och SVT. Vilsamma stunder med vackra platser, människor och repliker. Pulsen stillas.

Asla

  • Feministisk pepp lite varstans ifrån. Maria Sveland, vänner i Feministiskt initiativ som gör världen lite bättre hela tiden, diskussioner om mansrollen på Internationella mansdagen och inte minst fantastiska gruppen ”StreetGäris” som peppar och folkbildar mig varje dag.
  • En person som jag hade tänkt på hela veckan dök upp på klädbytardagen så att jag fick chansen att be om hjälp. Och jag fick ett ja. Så meningsfullt.