Jag har hittat en ny bloggare att följa. Amanda Jonsson, som har skrivit en fantastiskt poetisk och tänkvärd kom-ihåg-lista till sig själv. Jag blev inspirerad och gjorde en egen.
IMG_0716
Känn vad du känner.
Jämför dig inte med andra, du är du.
Blås såpbubblor.
Det är ett helvete att ha ont varje dag och du får vara bitter för det.
Skratta.
Plocka blommor. Vitsippor, maskrosor, smörblommor, prästkragar och liljekonvalj.
Slå inte på dig själv för att du slår på dig själv.
Du behöver inte återvinna allt, men du är fin som försöker.
Ditt hjärta har redan hittat rätt.
Skriv. Vad du än gör, vart du än hamnar.
Skriv.
Du kommer att få vara någon annans trygga famn en dag.
Tills dess: passa på att ge dig själv så mycket av det du orkar.
Ät mat du tycker om.
Drick oboy.
Kryp in i en filt och gråt när du behöver det.
Gråt tills det inte finns några tårar kvar.
Din hud kommer inte dö för att du inte använder hudlotion,
men ibland kan det vara bra med fukt.
Du behöver inte gilla gröt. Eller banan.
Umgås med barn. De plockar fram ditt bästa jag.
Testa. Du kan inte veta vad du klarar i förväg.
Misslyckas. Det är så du blir människa.
Säg nej.
Säg ja.
Försvara inte dina nej.
Du är jäkligt snygg i hatt. Sträck på dig.
Fläta ditt hår och andras.
Det finns inga regler för hur ofta du ska höra av dig till någon.
Du får ställa in för att det skaver i huden.
Du behöver inte förklara.
Kramas.
Du får ta emot utan att ge tillbaka. 
Lyssna på kroppen. Låt den leva.
Rök inte cigaretter, du mår bara illa.
Be om massage.
Ta hand om dig och låt andra ta hand om sig själva.
Låt ingen ta din värdighet ifrån dig. Aldrig någonsin mer.
Drick så mycket kaffe du vill.
Stanna hos människor som får dig att skratta
och gå bort från dem som får dig att tycka illa om dig själv.
Tyck inte illa om dig själv.
Du är alldeles alldeles fantastisk.
Lita på din magkänsla.
Låt inte andra människors åsikter ta ifrån dig dina egna.
Ingen kan förstöra din dag om du inte tillåter det.
Lek.
Våga ta dig själv på allvar och bjud på det.
Det är ingen annan än du som skäms över dig.
Dansa i regn, bli dyblöt och värj dig inte från det.
Du är redan fri.
Kommentera

Idag och de kommande tre dagarna ska jag umgås med mig själv i tystnad, så mycket det går. Jag ska lyssna inåt. Jag ska stänga av TV, radio och Internet. Jag ska yoga, meditera, måla, skriva, läsa, promenera och delta i verksamhet i en kyrka.

Det är sällan jag pratar om min tro. Jag vill inte säga att jag är religiös, men jag är en andlig människa. Jag har sökt mig till kyrkor och andliga forum sedan i tonåren. Det är ofta i dessa sammanhang som jag känner att jag kan vara jag fullt ut. Med skavanker, sorg, bitterhet och också den djupaste glädjen. Jag hittar frihet att leka, gråta, dansa, skratta, andas, sucka. Jag går sällan på gudstjänster. Det är samtalen och skapandet jag söker. Samtalen om livet, hur det är att vara människa, vad en gör när det inte går att hitta hopp. Och ibland är det så enkelt som att möta ett par andra ögon över en tyst kopp kaffe.

Jag tror på en högre kraft, men inte på Gud som en patriark. Jag tror på att min andlighet handlar om vilken människa jag är och vad jag gör av det. Inte vem Bibeln säger att jag borde vara. Jag tror på en kraft som är vad jag behöver att den ska vara just idag. Inte en dömande kraft. Jag tror inte att jag måste be för att gud ska höra vad jag behöver. Jag tror att det finns en annan kraft som tar vid när min inte håller eller leder mig fel och när jag behöver grunda mig från mitt ego. Jag tror att om det finns en gud så är det en aktiv gud som finns i allt. Ibland tänker jag att naturen är min gud. Skaparkraften, växtkraften, kärleken, energin, ljuset, kroppen. Och mörkret.

IMG_4380

Av alla högtider trivs jag allra bäst i påsken. Det finns en stämning där som jag kan identifiera mig i. Allt är inte käckt och fyllt av gemenskapskrav. Lidandet får utrymme, form och ritualer. Frågan om mening väcks. Jag funderar på andras lidande och mitt eget. På hur jag kan nå acceptans inför lidandet och inte alltid gå från problem direkt till en lösning. Jag funderar på hur det är möjligt att läka från lidande. Jag funderar på vad det innebär att inte orka, att ge upp, att kapitulera. Jag känner in min kropp, vad den försöker säga, vad den viskar när jag inte hör. Påsken är en fristad där allvaret som bor i mig får en plats.

Samtidigt handlar påsken också om den djupaste glädjen, återupprättelsen och livet. Vem vill jag utvecklas till att bli? Hur kan jag fylla mitt liv med mening och glädje? Vad behöver jag och vem behöver jag vara?

Jag säger som en klok vän uttryckte: meningsfullt lidande och glad påsk!
Kommentera

Jag gick in det här med lera helt utan förväntningar på ett resultat, eftersom jag är väldigt ovan med lera och egentligen hade noll inspiration. Men jag överraskade mig själv.

IMG_4908

Du behöver
  • Lufttorkande lera.
  • Pappersremsa för raka kanter.
  • En liten och stor kavel.
  • Spatlar och plastknivar för att smycka och skära ut.

IMG_4914

Handarbete. Här gör jag egentligen en annan grej, men för krukan kavlade jag ut leran i två rektanglar och en cirkel till botten. Cirkelns storlek avgjordes av en innerkruka som jag tänkte skulle få ta plats i den färdiga krukan. Jag skar ut kanten på rektanglarna och ett litet hål i mitten på bottenplattan.

IMG_4777

Rektanglarna satte jag sedan ihop och skarvade dem, slätade ut linjer och märken och satte fast runt botten. Tjockleken är helt klart det som avgör resultatet och stadgan.

IMG_4782

Jag bestämde mig för att göra linjer på krukans yttersida och jag var ganska missnöjd med mina ojämna linjer tills jag kom på att det är ju det som är charmen med hemmagjorda grejer: kärleken och ansträngningen bakom skavankerna.

IMG_5036

Lite skev och ojämn, men jag är fortfarande väldigt nöjd. Den fick torka i några dagar och de sista dagarna omgiven av plastfolie då jag fick tips om att det skulle minska risken för sprickor. Sprickor blev det ändå, men mycket mindre efter plaståtgärden.

IMG_5042

Jag bestämde mig för att den skulle få bli vit. Jag tog den vita lackfärgen som jag just nu använder för att måla om ett par hyllor här hemma. Det fungerade finfint. Jag målade två lager för säkerhets skull.

IMG_5050

Så efter den andra torkningen får jag konstatera att resultatet överträffade mina självkritiska förväntningar. Skavanker och ojämnheter är väl ändå det som gör något unikt? Och med denna fina våreld/höstglöd i kan det bara bli vårfint.

IMG_5069

Kommentera

IMG_5059

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek  av Lena Andersson

Den här boken. Jag trodde inte att jag skulle klara av att läsa ut den. Först efter tre fjärdedelar började jag tycka att den hade något intressant. Jag var omåttligt provocerad och besvärad av texten innan dess och det var först där i slutet som jag kunde förstå vad det var som fick mig att pressa mig igenom denna bok.  Som när jag stannat i sällskap där jag egentligen inte trivs och bara känner obehag, men där det ändå finns något intressant att betrakta. En fascinerande men tryckt stämning.

Så var den här boken för mig. Det är något med språket, distansen som skapas i det. Distansen till huvudpersonen Ester Nilsson. Distansen i relationen som boken handlar om och även hur författaren skapar en distans till mig som läsare.

Jag blir provocerad och känner mig utanför. Jag kan inte sympatisera med någon i boken. Jag betraktar ett skeende mellan karaktärerna och dömer dem båda lika hårt. Nu förstår jag det som att det är just vad texten vill förmedla. Bristen på insikt, distans och intellektets reflektioner i en relation som aldrig kan bli en relation.

Ur berättarsynpunkt är detta en fascinerande roman. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

Kommentera

IMG_4596
Jag hittade den här listan hos Lovisa, stal den och gjorde den till min. Precis som med Vad jag inte gör har jag också besvarat den utifrån min romankaraktär. Tips för att skapa bra karaktärer! Lär känna vad de gör, inte gör, tycker om, inte tycker om, drivs av och dras ner av.

Jag gillar att leva med skrivandet nära, så att en liten detalj kan öppna upp en hel rymd i mig.
Jag sjunger inte så ofta längre men älskar att sätta på hög musik och leva ut sången i min ensamhet.
Jag älskar att se människor växa och utvecklas, slå rot och veckla ut sig.
Jag föredrar att vakna tidigt men är dålig på att lägga mig i tid.
Jag tycker om när en annan människas alldeles unika perspektiv på livet kan hjälpa mig att hitta rätt.
Jag är beroende av mänsklig kontakt. Blir helt vimsig om jag inte pratar med en annan människa varje dag.

Jag har på mig gråa söndernötta mjukisbyxor som är så sköna att jag inte vill slänga dem fast de är trasor.
Jag dricker kaffe i stora glas med så mycket mjölk att det blir som en nyans av sand/khaki.
Jag lyssnar på akustiska spellistor på Spotify. Till exempel den här och den här. Och en del på Maria Mena nu igen. Jag är som sagt inte så bra på glatt och upptempo.
Jag blir arg på män som förklarar saker för mig.
Jag är rädd för att bli bedömd.
Jag önskar mig ett botemedel mot fibromyalgi. Åtminstone en starkare kropp som orkar skapa en framtid.
Jag är pinsamt dålig på att erkänna när jag har fel.
Jag är uppväxt i en tid då vi fick skriva i våra skolböcker, limegrönt var snyggt, Internet kallades ”en fluga”, Palme var död, vi bytte pogs och sjöng Spice Girls-låtar på skolgården och terrorism blev ett ord.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: