Biskops Arnö. Det är sista oktober och vi vandrar ut från den orörda skogen längs sädesfält som ödemark. Långt där borta syns sjön och vattnet som glittrar. Jag är i nuet. Nuet är mitt. I soldiset avtecknas konturer av människor vid horisonten. En prästkrage trotsar årstiden och lever kvar i en ovanligt varm höst. Jag tar in detaljerna, strukturerna i landskapet, följer himlavalvet och formerna på trädkronorna. Vart jag än ser bildas det konst, inramade tavlor i mitt minne, ljuskompositioner och trädstammars mönster. Frusna ögonblick i en evigt föränderlig värld. Just i detta nu äger jag stunden. Sedan är den förbi.