Kan du sitta med mig i mörkret? Bara vara här utan att försöka skingra det? Kan du förstå att mörkret ibland är det enda som är verkligt, och låta det få stanna?

Ibland är inte lösningar och råd den bästa hjälpen. För det mesta behövs något annat. En acceptans, en villkorslös kärlek, ett lyssnande öra. Din närvaro. Jag vill berätta om det, för det är så lätt att tro att vi måste vara hela världen för någon som lider. Du behöver inte det. Du behöver vara du.

Sitt med mig i mörkret - reaktionista.se

När jag var 18 år och självmordsbenägen var det en terapeut som sa ”Jag förstår att du inte vill leva”. Tycker du att det låter främmande att säga så i den situationen? Som förbjudna ord? Ska inte en terapeut ge hopp och uppmuntran?

För mig var det en befrielse. En bekräftelse på att mina känslor av uppgivenhet var adekvata. Att min förtvivlan var okej. Att min frustration och smärta var verkliga upplevelser. Jag var utled på att bli pådyvlad klyschor och käcka kommentarer, oförstående ord som jag upplevde dumförklarade mig och förminskade min upplevelse.

Istället för ”du är ung, du har ju massor att leva för” eller ”du har så mycket resurser” fick jag medkänsla. Någon som satt med mig en stund i mörkret. Som inte ignorerade det jag levde mitt i. Som såg mig där, frågade mig om hur mörkret såg ut och gjorde mig sällskap. Som en ljus gestalt i den mörka världen. Istället för att lämna mig ensam med den.

För det var vad de andra gjorde. När de med goda intentioner försökte hjälpa. Många gånger drev det mig djupare in i mörkret, när jag blev invaliderad i min smärta. Lämnad ensam i upplevelsen. Och vet ni vad som är riktigt farligt för en självmordsbenägen person? Vet du vad det är som dödar?

Ensamhet.

Sitt med mig i mörkret - reaktionista.se

Så sitt med i mörkret. Var där. Lyssna.
Bekräfta att du hör. Försök förstå. Säg inte att du förstår när du inte gör det.
Du behöver inte lösa något. Du behöver inte ta bort mörkret. Jag hade gjort det om jag kunde.
Det är mindre farligt redan när du finns där i det. Det får det att ljusna med tiden.
Tro på att din medkänsla är ljus nog för det. Tro på att ditt tålamod är mitt ljus.

Hitta stöd hos andra, samla på dig andras ljus, så att du orkar sitta kvar tills det skingrar sig. Var rädd om dig.

Har du upplevt maktlösheten när någon bara ser mörker?
Hur reagerar du på det? Vill du lösa det? Orkar du sitta med i mörkret?
Vad behöver du när du bara ser mörker?

4 kommentarer

  1. Känner igen så mycket känslan av att man inte vill ha en massa tips och råd eller pekpinnar och folk som vet bättre. Man vill bara bli lyssnad på och att någon finns där. Att man själv får bestämma villkoren och ha rätt till sen egen smärta.
    Styrkekram

Lämna ett avtryck