Det är Self Injury Awareness Day, en viktig dag för att sprida kunskap om självskadebeteende. På mina armar finns blekta ärr som berättar om en tid då jag var starkare än jag skulle ha behövt vara. Livet är något helt annat nu. Därför vill jag skriva något om hur jag ser på det idag. Det är många år sedan jag lyckades bryta ett dagligt självskadande. 

Jag ömsar skinn - reaktionista.se

Jag var bara ett barn när smärtan blev en ventil. Vassa kanter som skadade mina konturer. Huden som gick sönder för att lätta den smärta som inte fick plats där inuti längre. Jag var bara ett barn när jag såg vuxna skada sig själva och andra, som ett sätt att hantera känslor. Så jag gjorde som dom. Det fanns så mycket besvikelse, frustration och svek inom mig. Som en storm som inte avtog, som byggde upp till tsunami i mig. Vågorna slog upp över mig, som tryckvågor inifrån.

Ingen skulle se, ingen fick veta vilka vilddjur som bodde i mig. De hemska svarta monstren som var en del av mig. Vreden som byggdes upp. När jag var 11 år försökte jag ta livet av mig, men ingen märkte något. Jag hittade rakbladen. De höll mig vid liv. I över tolv år framåt höll det mig vid liv. Det var så känslorna fick finnas när ingenting gick att visa, när ingen märkte något. För kanske ville jag ändå att någon skulle märka något. Det var förbjudet att vilja det, vilja finnas, vilja känna. Så jag gömde mig, gömde såren under långa ärmar och rakbladen i fickorna. Jag gömde känslorna under självsvälten som tog över kroppen med en annan slags panik. Jag gömde ilskan med våld mot huden.

Jag hittade rakbladen. De höll mig vid liv. I över tolv år framåt höll det mig vid liv.

Jag visste inte ens att mitt självskadebeteende i många fall handlade om ilska. Skadorna ökade, sjukvården sydde ihop mig för sjuhundraelfte gången, någon sa att det skulle döda mig om jag fortsatte. Jag låstes in, åkte in på behandlingshem, bedövade allt med mediciner. Jag fortsatte. Jag dog nästan.

Tills jag hittade rätt hjälp. Hjälp att sätta ord på känslor, bortom all poesi som ändå inte kunde förklara vågorna. Det var först när jag försökte sluta och gick sönder på riktigt, inför någon annan. Det var först då när mönster började träda fram som jag kunde se. Se mig själv, se min oförmåga att hantera känslor, min brist på tillit och hur rädd jag var för att vara arg. Hur ilskan hade gjort mig så illa, i hela mitt liv. Att ilska betydde svek.

Så jag skadade mig själv, straffade mig, för varje gång någon annan gjorde det. Och när ingen annan gjorde jag det så gjorde jag det ändå.

Varje gång någon utsatte mig för känslomässig misshandel, kontroll eller på annat sätt gjorde mig illa skadade jag mig själv för att jag såg mig själv med deras ögon. Men också för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med ilskan. Jag kunde ju inte försvara mig, för jag förtjänade ju det värsta. Jag kunde ju inte vara arg på någon annan för de hade ju rätt. Så jag skadade mig själv, straffade mig, för varje gång någon annan gjorde det. Och när ingen annan gjorde jag det så gjorde jag det ändå. Om jag inte hade ont så var det något som var fel. Smärtan var det trygga i mitt liv.

Smärta har varit min ventil. Självskadebeteendet var mitt sätt att andas och känna genom en värld som försökte kväva mig. När jag hittade människor som lät mig andas, lät mig känna och hjälpte mig bygga tillit kunde jag lägga bort det vassa. Jag kunde börja värna mig själv, säga ifrån, stå upp för mig. Jag kunde släppa ut tryckvågorna och mina monster. De är inga monster i ljuset.

Idag är mina ärr en påminnelse om att jag är värd så jävla mycket mer. Ingen ska någonsin mer få göra mig illa. Jag kommer aldrig mer att göra mig själv illa. För jag behöver inte det längre.

I oktobers ljus - reaktionista.se

Läs mer om självskadebeteende

Ärren – den jag en gång var.

OOTD | Blå klänning, kort hår och några ord om ärr.

30 år | om att överleva sin berättelse och leva sin framtid

Stöd till dig som kämpar med självskadebeteende

Jag vill också rekommendera SHEDO och TILIA för dig som kämpar med självskadebeteende. Du är också alltid välkommen att skriva till reaktionista(a)gmail.com – jag svarar på alla mail. Anhöriga får självklart också höra av sig.

SparaSpara

13 kommentarer

  1. Så viktigt och vackert skrivet och vilken insats du gör genom att orka berätta om det du gått igenom. Dina berättelser spelar med säkerhet stor roll för de som fortfarande är i det du tagit dig ut ur. <3

  2. Wilda, jag bli så ödmjuk inför livet när jag läser om dina erfarenheter. Du är så viktig som delar med dig. <3

  3. Oj va jag känner igen mig. Jag har i väldigt många år hoppat mellan olika självskadebeteende. Skurit mig, valt dåliga relationer, sex, mat osv. Tyvärr är jag inte ur det än fast jag är över 30 år. Jag skär mig inte längre och har inte gjort på många år men det finns ju så många andra sätt att skada sig på.

    • Jag känner igen det. Så har det varit också för mig. Svårt bara att få med allt i en sån här text. Tungt för dig att det sitter kvar. Samtidigt handlar det ju så mycket om relationen till sig själv och om att hitta andra sätt att leva och känna. Jag hoppas att du hittar den vägen och kärleken till dig själv. Du är värdefull <3

  4. Vad du är stark som delar med dig, skickar all kärlek till dig! Jag vill inte skriva öppet till alla andra men du ser ändå att det är jag som skriver. Jag har gått igenom något väldigt liknande. Ett tag bodde jag nästan på gatan, var nära döden och ungicks med människor som ingen borde umgås med. Från att jag var 13 till 26 utövade jag mitt självskadebeteende ungefär. Jag utövade självskadebeteende efter självskadebeteende efter självskadebteende. Jag levde farligt, brydde mig inte, sa till mig sjölv att det var okej, normalt, no biggie. Men när jag vaknade upp och insåg vad jag gjort mot mig själv alla dessa år så kom ångesten istället.. den har berövat mig mycket. Sitter och gråter när jag läser sin text för även om våra självskadebeteenden inte varit exakt samma så kommer det tillbaka. Helvte vilket jävla liv jag levt. Jag är glad att jag hittade ut innan jag dog, att jag fann någon som accepterar mig för den jag är som jag är som vet allt men ändå tycker att jag är vackrast i världen. Som ser mina sår och sprickor som en möjlighet för ljuset i mig att komma ut och mer ljus och kärlel utifrån att komma in. Du är så stark och vacker, och då tänker jag specially på hur starkt din själ lyser genom allt du gör och delar med dig av! Du hjälper många sprider hopp och ljus, fantastiska du! ❤️❤️

    • Tack för att du berättar <3 Jag blir så berörd av din berättelse. Känner samhörighet, sympati och blir imponerad över din styrka! Tacksam för att du är där du är idag och har hittat den där kärleken som hjälper en att läka sig själv. Jag har liknande erfarenheter som du, även om denna text inte kan inrymma allt det och för att jag också vill akta mig för att ”inspirera”.
      Jag har de senaste månaderna sedan jag träffade D känt igen mig otroligt mycket i dessa liknelser och Cohens symbolik med sprickor där ljuset kommer in, för så ser det också ut i vår relation. Vill mest av allt bara ta din hand eller ge dig en stor kram just nu. Jag är så tacksam att jag får dessa glimtar av dig, och varma vindar av din kärlek. Tack för det <3 Du är viktig.

  5. Pingback: Jag försökte ständigt undvika stigmatisering | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck