FIBROMYALGI | Smärtan bleknar i livets skugga.

För två år sedan var jag förtvivlad i sökandet efter något som kunde lindra min värk. Jag grät mig till sömns. Jag kämpade mig iväg på aktiviteter och ställde in efterlängtade stunder med vänner. Jag kämpade på, försökte klara av mina uppgifter, träffade människor, avverkade att-göra-listor och vågade inte stanna upp. Det var ju då det gjorde ont. Jag förstod inte vad jag gjorde fel och varför min kropp inte lyssnade på mig.

Idag, efter att jag kämpat mig till vård/rehab och fått helt andra perspektiv, ser livet annorlunda ut. Jag avslutade min behandling i december. Jag har inte mindre värk, är inte piggare, orkar inte mer. Men jag upplever att jag mår bättre. Jag låter inte smärtan styra mitt liv längre.

Med ACT-metoden, basal kroppskännedom, medicinsk yoga och sjukgymnastik/styrketräning har jag vunnit tillbaka min kropp. Jag har lärt mig att det inte är min kropp som ska lyssna på mig. Det är jag som ska lyssna på kroppen. För vi är ju samma. Mitt jag bor i min kropp och vi måste leva tillsammans för att det ska fungera. Jag har en kronisk sjukdom. Jag kommer alltid att ha ont. Jag kommer alltid att vara tröttare än normalt. Det behöver inte betyda att jag måste leva ett sjukt liv.

Jag kan inte bli av med min smärta. Inga värktabletter, ingen träning, ingen prestation, ingen vila, massage eller varmbad kan ta bort min smärta. Kampen mot ett smärtfritt liv är förgäves och kommer bara leda mig in i smärtans grepp. Den insikten gjorde ont, tills jag insåg att det fanns en annan väg. ”Om det inte blir värre än så här, hur vill jag då leva mitt liv?” frågade jag mig. Jag lärde känna min kropps gränser, funktioner och förstod hur den reagerade med basal kroppskännedom. Jag stärkte de muskler som var svaga efter min rädsla för träning, i enkla övningar och små steg. Jag förändrade min vardag, skapade lugna rutiner. Jag hittade mina stresstriggers och lärde mig att hantera många av dem.

Det viktiga steget kom när jag formade mina livsvärden. Vad gör mitt liv meningsfullt? Med hjälp av boken ACT-att leva med smärta av Rickard Wicksell och en fantastisk kurator kom jag fram till vart jag vill om jag fick önska min framtid. Varje dag är en ny början på den vägen. Jag måste alltid börja om med acceptans inför sjukdomen. Välja att låta det meningsfulla livet vara fokus. Och vet ni vad som hände då när livet fick fokus? Smärtan bleknade i sin skugga. Nu är nästa steg att göra samma resa med tröttheten, att lära mig leva som trött.

0 avtryck, RSS

  1. Ida här och nu 9 januari, 2015 @ 00:31

    Jag läser ditt inlägg. Om och om igen. Önskar att jag själv kommer dit en dag. Jag har gått på smärt rehab. Fått lära mig att träna rätt, städa rätt, tänka rätt. Helt utan framgång. Jag är bara arg för att jag, 30 år inte kan och orkar som andra. Först tog ångesten mitt liv och gör fortfarande ibland. Sen kom fibromyalgi och tog resten.

    • reaktionista 9 januari, 2015 @ 09:35

      Jag vet vad du pratar om och jag ser i dina ord att du kämpar och söker. Jag är också arg, ofta. Konstigt vore det annars. Fibromyalgi är en vidrig sjukdom. Min fibromyalgi är ett resultat av psykisk ohälsa sedan barnsben och så klart reagerar kroppen på det till slut. Det är också mina svåra känslor som skapar mest smärta idag. Meditation och yoga har varit viktigt för att motverka det.
      Jag önskar att du aldrig hade behövt drabbas av detta. Det viktiga är att du hittar din väg, lyssnar på vad just du behöver. Det som fungerar för mig behöver inte fungera för dig. Jag vill ändå tipsa igen om boken av Rickard Wicksell, ACT-att leva med smärta. Om sjukdomen inte blir värre än så här, hur kan och vill du då leva ditt liv?

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: