En berättelse om fem dagar efter ett triggertest för fibromyalgi.

*

Läkaren på reumatologen trycker på mina triggerpunkter på händerna och armarna. Det är ett triggertest för fibromyalgi. Det var åtta år sedan sist. Då när jag hade frossa i tre dygn. Jag förstår inte vad som händer förrän det är för sent. Och sen det okontrollerade: skriket, gråten. Att inte få luft för att smärtan tar över mig. Hur alla försvar aktiveras. Han trycker sig igenom åtta år av acceptans och försvar. Åtta år då jag har lärt mig att leva utan att reagera på smärtan. Så efteråt åker jag med Daniel på bio och nästa dag åker vi till Västkusten. Det är vad jag har lärt mig att jag ska göra när jag har ont: leva som om jag inte har det.

Han trycker sig igenom åtta år av acceptans och försvar.

*

Jag tappar greppet om min väska och den faller i golvet. Jag skrattar åt hur det inte går längre, som för att hitta en annan känsla än den som bor i avgrunden. Daniel får öppna burkar och förpackningar, för mina händer har ingen kraft nu. Men sen, några dagar senare, när jag har hittat några skärvor av mina försvar igen så gör jag det själv ändå. Jag måste känna mig stark. Som att det går. Det är klart att det går. Det är bara smärta. Den är ofarlig.

Grundsund - reaktionista.se

Strax innan vi ska ge oss av till festen några hundra meter från vandrarhemmet sätter jag mig på sängen och dämpar illamåendet med mentala affirmationer. Det går bra, det är lugnt tänker jag samtidigt som min kropp utkämpar ett inbördeskrig. Daniel väntar vid min sida och jag vet att han skulle ta bort allt det här om det bara gick. Det går inte. Men när festen är igång hamnar smärtan i bakgrunden. Jag tvingar dit den. Det är först efter några timmar som jag måste gå ut på bryggan och gå av mig paniken i vankande steg. Sen går det att umgås igen.

Men när festen är igång hamnar smärtan i bakgrunden.

*

Jag står bland alla modiga själar på valvakan och känner hur viljan och kraften flyter över från dom till mig. Men det gör ont i kroppen, det värker i handlederna och jag ställer ifrån mig vattenglaset. Rädd för att tappa det. Jag sätter mig en stund mot en vägg och undrar om det är valresultatet eller smärtan som väcker gråten och frossan. Jag väntar inte på något svar. Det spelar ingen roll. Det gör ont, men det är okej. Det kommer att bli bättre. En vän håller om, håller i. Då orkar jag lite till.

Valvaka Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Det är måndag och jag lämnar Stockholm som i en dimma, i solskenets klara. På tåget kommer tårarna stilla nerför kinderna. Jag vet inte om det är värken som gör det, eller om jag inte kan ta in den verklighet jag har vaknat till, somnat till. Frossan finns där som en konstant ton i min kropp. Den vibrerar i huden. Ibland rycker det i musklerna. Jag gråter stilla och tänker att jag känner mig som ett duggregn. När jag klär det i vackra ord blir det enklare att hantera.

Jag känner mig som ett duggregn

*

Brottstycken av det som sägs under måndagen går in. Jag skriver ner allt viktigt, men glömmer att läsa det sen. Jag hör vad folk säger, men förstår inte. Jag är så arg och besviken och smärtan trycker på. Jag vet inte hur jag ska kunna stå här och vara den jag är, den positiva kraften, när själen vrider sig inuti en brinnande hud och muskler utan kraft. Då får jag syn på mina ord, och hör min egen röst. Den finns ju där. Jag behöver den bara för mig just nu. Tills det går över, tills det går att leva med värken igen. Jag gjorde det för åtta år sedan. Jag kan göra det igen.

*

Det är inte farligt. Det bara känns så.

Jag har distraherat mig i fem dagar och det gör lika ont nu som då. Ändå syns det mindre och mindre för varje dag. Jag lyckas snart övertyga mig själv om att det inte gör ont. Det mörker jag stänger in växer. Det är så det fungerar, påminner jag mig om. Smärtmonstret, som skriker och skriker tills det inte får luft. Jag får inte lyssna. Det är inte farligt. Det bara känns så. Det svider i lungorna. Huvudvärken ger tårar. Fingertopparna pulserar i smärta. Mardrömmar. Jag tål inte ljud. Ändå går jag med bestämda steg till skolan och säger Det är så fantastiskt att få leva det här livet. Och jag menar det.

Triggertest för fibromyalgi - reaktionista.se

Det finns inga ord som räcker för det politiska nu. Jag bearbetar, formulerar mig, samlar ihop hopp, lyssnar.. Jag andas med vidöppna tårbrända ögon. De känslor som driver runt i mig behöver få storma klart innan jag fortsätter. För jag är den kännande människan. Och jag behöver vila i sorgen innan den har ord. Just nu är värken nog att hantera, så jag tar dag för dag. Ser på Idol med Daniel i soffan, kramas med fina klasskamrater och skriker av mig på TV:n. Det är gott. Det kommer att bli bra.

7 kommentarer

  1. Så mycket jag vill säga. Spretiga tankar. Ord som vägrar samarbeta. Spegel, ont och lättnad – tre ord som får sammanfatta stundens oändliga tankar och känslor. Tack för att du delar. Ta hand om dig du fina människa 🌸

  2. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK 37 | vild murgröna och höstljus. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck