Sommarlov. Bilden av lekande barn i gräset och plaskande i vattnet. Kransar i håret, skrattande med bus i blicken. Lyckliga fria barn som älskar sommarlovet.

Eller ensamma barn. Som helst av allt bara vill fortsätta terminen i skolan, för att det är där de är som tryggast. Som försöker skratta och leka men inte riktigt kan det fullt ut. De barnen vill jag prata om. Barn går på sommarlov med olika känslor i kroppen. Idag vill jag prata om de barn som gör det med en klump i magen, med tillbakahållna tårar och en djup tomhet i bröstkorgen. Jag var ett sånt barn.

Sommarlov - reaktionista.se

Ensamhet och sommarlov

Jag minns att jag tittade extra länge på fröken de där dagarna i maj. Som om jag ville memorera henne, så att jag kunde tänka att jag var i skolan sen när dörrarna var låsta. Jag minns att vi fick i uppgift att skriva dagbok under sommarlovet och att jag mest var glad för alla berättelser jag skulle kunna hitta på i den. Jag minns att det knöt sig i magen och att det med åren blev allt svårare att le övertygande. Men ingen verkade se något. I alla fall var det så jag länge tänkte. Senare träffade jag människor som berättade om hur oroliga de hade varit för mig. Om mina överdrivna skratt, att jag inte mötte någons blick, att jag agerade ut så mycket ångest. Hur jag höll kvar i fröken när vi skulle gå på sommarlov.

När jag tänker på vem jag var då är det dessa ord som lever vidare. Berättelserna från de som såg men inte gjorde något. Jag har inte orkat fråga varför. Jag har hamnat i chock. För mig som levde i det är det obegripligt hur någon inte kan agera på en sån känsla. Samtidigt förstår jag nu i takt med utbildningen att det krävs en hel del civilkurage. En hel del förståelse och verktyg. Att veta hur en ska agera, vem en ska informera. Att ingripa i ett barns liv är och ska vara svårt, men det får inte bli en ursäkt för att inte göra något.

De flesta föräldrar gör så gott de kan. En del kan inte ens det.

Vad kan du göra?

Det är inte alltid så enkelt att svara på. På sommarlovet blir många barn ensamma och isolerade i en miljö som inte alltid vill dem väl. Bjud in andra barn hem till dig. Lägg dig i. Visa att du bryr dig. Prata med andra föräldrar i lekparken, på stranden, på picknicken. Bjud in fler. Du kan lyssna. Du kan se. Du kan fortsätta fråga hur barnet mår, hjälpa det att sätta ord på det.

Det är många familjer som inte har råd att åka på semester eller ta med sig sina barn ut på äventyr. Det är inte det viktigaste. Det finaste du kan ge ett barn, och deras föräldrar, är att själv dela med dig av din trygghet. Vara där.

Du kan prata med andra föräldrar om dina svårigheter i ditt föräldraskap, och bjuda in till samtal. Utan att döma. Lyssna. De flesta föräldrar vill sina barn väl, de vet bara inte hur de ska kunna räcka till eller göra rätt. Föräldrar är människor med en egen ryggsäck, med bekymmer och dilemman att brottas med. De flesta gör så gott de kan. En del kan inte ens det.

Skyddsnätet luckras upp på sommaren

Jag kan inte undgå känslan av ensamhet under sommaren. Det var inte bara i barndomen det kändes så. På sommaren stänger också psykiatrin, vårdplatser minskar, vikarier tar vid, fritidsaktiviteterna tar paus, vänner reser bort. Det trygga nätverket är inte längre ett skyddsnät. Det får stora stora hål. Idag är jag inte lika bunden till det, för jag har ett inre skyddsnät. Jag har inte ekonomin eller orken för att kunna ta del av det yttre sociala livet i den utsträckning jag önskar, men jag kan ladda på det inre ändå. Jag har mig själv idag.

I min mage finns klumpen kvar. I bröstkorgen isar det av tanken på sommaren som ligger framför mig. Inte för min skull egentligen. Jag klarar mig. Jag har mycket att se fram emot. Men för alla barn som inte har någonstans att ta vägen. Som behöver en fristad. Som inte får ha den i sitt hem. Som behöver få ha ett fint sommarlov. Låt dem komma in, om du har chansen. Låt dem vara med. För det kan jag lova dig: du får tusenfalt tillbaka.

1 kommentar

  1. Tack för att du orkar skriva det här Wilda. Så himla viktigt inlägg och precis en sån text som jag tror kan hjälpa och stötta en vuxen som har den där oroskänslan och samlar mod att göra en anmälan.

Lämna ett avtryck