Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

13 Comments

  1. Wow vad bra du sätter ord på känslorna! Kan känna något liknande ibland men hsr inte kunnat formulera det såhär.

    • Tack Anni! Det är verkligen en del av varför jag skriver, för att jag själv hade behövt någon annans ord när jag inte hade dem själv. Jag blev både tårögd och rörd av din kommentar.

  2. Kan absolut känna igen mig i det du beskriver. Och har känt det ofta under mitt liv Fast på lite olika sätt. Under mitt första år som mamma kunde jag känna en stark sorg över allt jag kunde ge till min dotter men inte fått själv. Att se henne tillsammans med sin pappa kunde få mig att gråta samtidigt som det gjorde mig jätte glad. Till en början kändes känslorna som ett enda virrvarr och det var först när jag började förstå dem som jag kunde reda ut sorgen.
    Precis som du skriver tror jag att det handlar om att när man väl ”får vara med” så sörjer man för de gånger man stått utanför och sett på ❤

    • Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter! Det är så värdefullt att ta del av. Det känns mindre ensamt då. Jag förstår att det måste ha varit oerhört omvälvande att bli förälder. <3

  3. Du sätter ord på så många saker jag tänkt på. Känner absolut igen mig i den här känslan. När jag är glad i mina vänskaper idag och tänker på alla gånger jag inte fått vara med personerna jag trånade efter. När jag har ett kreativt flow och kommer på alla de förlorade timmarna jag ägnat och skitsaker. Att vara lycklig i min kropp och tänka på allt hat jag riktat mot den under så många perioder i mitt liv.

    Tack för att du skriver.

    • Tack för att du läser, Nastasja. Du gör mig mindre ensam. Jag känner igen mig jättemycket i det du beskriver.

  4. Du har verkligen en förmåga att sätta ord på känslor. Jag kan känna igen mig i det du skriver och jag tror att jag om några år kommer relatera ännu mer till det. Stor kram!

    • Din kommentar ger mig ny kraft att fortsätta skriva. Tack! Ja, jag tror också att du kommer att känna igen dig ju friare du blir från smärtan. Så har det varit för mig. Sorgen är snäll och mjuk nu, inte sådär sönderslitande som den var när det fortfarande var så mycket mörker inuti. Kram!

    • Tack för att du säger det och läser <3 Så värdefullt med värmen du skickar. Den lägger sig som bomull i själen.

  5. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #10 | Västerås, skimrande blad och #teamwilda | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: